"Att gå med det i huvudet"-vägen från text till föreställning. : En scenografs arbetsprocess

Jag har försökt att sammanställa dels en enskild scenografs; Calle von Gegerfelts arbetsprocess i successiva steg, för att se hur denne arbetar fram en scenografi, dels har jag i en tabell försökt sammanställa flera scenografers arbetsprocesser för att se om det finns steg som är lika, och som gäller för flera scenografer. I resultatet av dessa sammanställningar har jag kunnat se hur von Gegerfelt steg för steg arbetar fram sin scenografi ända fram till teaterhändelsen. Det har framkommit att han har en lång process med rent tankearbete där omedvetna processer är tydliga och hur dessa successivt övergår till mer konkret arbete med händerna, för att till sist lämna över själva byggandet av scenografin och sömnaden av kläderna till andra. Vissa av dessa steg har han gemensamt med andra scenografer, men dessa har beskrivit de stegen med andra ord och på annat sätt, men man kan se att de hör ihop.

Videoscenografi – en kvalitativ studie om det digitala teknikskiftet inom scenkonstnärliga insitutioner

I dagens medievana samhälle blir det allt vanligare att använda avancerad digital teknik inom scenkonstnärliga institutioner. Modern teknik möjliggör användandet av videoscenografi som ett scenografiskt element inom scenkonst. Det vanligaste är att projicera en förinspelad video, film eller ljus över scenen. Med djupintervjuer som metod var syftet att beskriva hur det digitala teknikskiftet inom olika scenkonstnärliga institutioner har sett ut samt att försöka förstå hur denna påverkan tagit sig uttryck. Avsikten var även att få reda på vad personer inom branschen kallar sig till yrket då det finns oklarheter kring benämningen. Studien har visat på att yrkesbenämningen som personer aktiva inom branschen väljer att använda är ett individuellt val som även beror på bakgrund och aktuella arbetsuppgifter. Vidare visar studien att användandet av videoteknik inom scenkonstnärliga institutioner är vanligare än vad vi tror och att branschen är ung och ännu inte har formaliserats. Videoscenografi i kombination med traditionella metoder är även något som förhöjer det konstnärliga uttrycket. Slutligen visar studien på att trots att tekniken fortfarande är dyr så används den allt mer då den underlättar processen i att flytta föreställningar mellan olika arenor då det inte krävs så mycket traditionell scenografi och rekvisita, vilket skapar ökad frihet till personer aktiva inom branschen. I framtiden kommer mer ny teknik att användas vilket kommer innebära att yrken som exempelvis dekormålare inte kommer behövas i samma utsträckning som förr.

La fortuna della scenografia italiana nella Russia Neoclassica. Il teatro di Pietro Gonzaga a Mosca

La tesi ha come oggetto lo studio dei legami culturali posti in essere tra la Russia e l’Italia nel Settecento effettuato a partire dall’analisi del teatro di Arkhangelskoe (nei pressi di Mosca), ideato da Pietro Gonzaga. Ciò ha consentito di inquadrare l’atmosfera culturale del periodo neoclassico a partire da un’angolazione insolita: il monumento in questione, a dispetto della scarsa considerazione di cui gode all’interno degli studi di storia dell’arte, racchiude diverse ed interessanti problematiche artistiche. Queste ultime sono state tenute in debito conto nel processo dell’organizzazione della struttura del lavoro in relazione ai differenti livelli di analisi emersi in riferimento alla tematica scelta. Ogni capitolo rappresenta un punto di partenza che va utilizzato al fine di approfondire problematiche relative all’arte ed al teatro nei due Paesi, il tutto reso possibile grazie all’applicazione di un originale orientamento analitico. All’interno della tesi vengono infatti adoperati approcci e tecniche metodologiche che vanno dalla storia dell’arte all’analisi diretta dei monumenti, dall’interpretazione iconografica alla semiotica, per arrivare agli studi sociologici. Ciò alla fine ha consentito di rielaborare il materiale già noto e ampiamente studiato in modo convincente ed efficace, grazie al ragionamento sintetico adottato e alla possibilità di costruire paralleli letterari e artistici, frutto delle ricerche svolte nei diversi contesti. Il punto focale della tesi è rappresentato dalla figura di Pietro Gonzaga. Tra i decoratori e gli scenografi italiani attivi presso la corte russa tra il Settecento e l’Ottocento, questi è stato senza dubbio la figura più rilevante ed affascinante, in grado di lasciare una ricca eredità culturale e materiale nell’ambito dell’arte scenografica russa. Dimenticata per lungo tempo, l’opera di Pietro Gonzaga è attualmente oggetto di una certa riconsiderazione critica, suscitando curiosità e interesse da più parti. Guidando la ricerca su di un duplice binario, sia artistico che interculturale, si è quindi cercato di trovare alcune risonanze tra l’arte ed il pensiero di Gonzaga ed altre figure di rilievo non solo del suo secolo ma anche del Novecento, periodo in cui la cultura scenografica russa è riuscita ad affrancarsi dai dettami impartiti dalla lezione settecentesca, seguendo nuove ed originali strade espressive. In questo contesto spicca, ad esempio, la figura di Vsevolod Meyerchold, regista teatrale (uno dei protagonisti dell’ultimo capitolo della tesi) che ha instaurato un legame del tutto originale con i principi della visione scenica comunicati da Pietro Gonzaga. Lo sviluppo dell’argomento scelto ha richiesto di assumere una certa responsabilità critica, basandosi sulla personale sicurezza metodologica ed esperienza multidisciplinare al fine di tener conto dall’architettura, della teoria e della pratica teatrale – dalla conoscenza delle fonti fino agli studi del repertorio teatrale, delle specifiche artistiche locali, del contesto sociale dei due paesi a cavallo tra il ‘700 e l’‘800. Le problematiche toccate nella tesi (tra le quali si ricordano il ruolo specifico rivestito dal committente, le caratteristiche proprie della villa neoclassica russa, il fenomeno di ‘spettacoli muti’, la “teatralità” presente nel comportamento dei russi nell’epoca dei Lumi, la risonanza delle teorie italiane all’interno del arte russa) sono di chiara attualità per quanto concerne le ricerche relative al dialogo storico-artistico tra i due Paesi.