Konstruktioner och valens : Verbfraser med åt i ett jämförande perspektiv

Det har knappast undgått någon som är språkligt medveten att finlandssvenskan och sverigesvenskan skiljer sig åt till vissa delar. Olikheterna återfinns på olika språkliga nivåer. Mest kända och omskrivna är de lexikologiska skillnaderna, dvs. skillnaderna på ordplanet. Betydligt mindre uppmärksamhet har ägnats syntaktiska skillnader, dvs. skillnader i hur satser och meningar byggs upp. För att öka kunskapen om finlandssvensk syntax initierade Språkvetenskapliga nämnden vid Svenska litteratursällskapet i Finland projektet Svenskan i Finland – syntaktiska drag i ett jämförande perspektiv, som pågick åren 2004–2006. Min avhandling har kommit till inom ramen för det projektet. Prepositionerna (t.ex. av, i, på, för, till, åt osv.) är så kallade funktionsord som har till uppgift att binda samman de mer betydelsetunga orden till satser och meningar. Den finlandssvenska prepositionsanvändningen skiljer sig i viss mån från den sverigesvenska, och ”åt” är en av de prepositioner som ofta lyfts fram som exempel. Finlandssvenskarna säger t.ex. ”han gav en bok åt Lena” i stället för ”han gav en bok till Lena” eller ”han gav Lena en bok”. De säger ”berätta något åt någon” (i stället för ”för”) och de säger ”ringa åt någon” i stället för ”ringa någon”. Ett huvudsyfte med min undersökning är att ta reda på hur pass stora skillnaderna är om man ser till samtliga belägg på ”åt” i ett material och inte bara till sådana som man fäster sig vid för att man vet att de avviker i finlandssvenskan. Undersökningen är korpusbaserad. Det betyder att jag letat efter alla belägg på kombinationer av verb och prepositionen ”åt” i rätt stora textmassor som finns tillgängliga i elektronisk form. Materialet ligger i Språkbanken i Finland och omfattar huvudsakligen tidningstext och skönlitteratur. Jag har använt mig av en textmassa på sammanlagt ungefär 40 miljoner löpande ord, drygt 23 miljoner finlandssvenska och drygt 19 miljoner sverigesvenska. Det materialet gav ca 20 000 åt-belägg att studera, och det visade sig något oväntat att ”åt” inte alls är vanligare i finlandssvenskan än i sverigesvenskan när det gäller skriftspråk, åtminstone inte i professionella skribenters språk. Om man kompenserar för att den finlandssvenska och den sverigesvenska korpusen inte är helt lika i fråga om genrefördelning och ålder, kommer man fram till i stort sett samma frekvens för ”åt” i båda korpusarna. För den närmare analysen av vilka mönster åt-beläggen uppvisar har jag först och främst utnyttjat konstruktionsgrammatik men också ramsemantik och valensteori. Konstruktionsgrammatiken är ingen enhetlig teori, men tanken om grammatiska konstruktioner är gemensam. Konstruktioner representerar allt från generella syntaktiska mönster till specifika mönster för språkliga enskildheter. Uppfattningen om vad som ska inbegripas i begreppet varierar, men definitionen av ”konstruktion” som ”par (eller konstellationer) av form och betydelse” är gemensam. ”Konstruktion” avser aldrig konkreta belägg i texter eller yttranden utan alltid det abstrakta mönstret bakom dessa. Och varje yttrande är resultatet av att en stor mängd konstruktioner samverkar. I min analys har jag utgått ifrån att beläggen med ”åt” kan återföras på olika konstruktioner eller mönster utifrån vad som är gemensamt för grupper av belägg. Jag har sett på vad åt-frasen i samverkan med verbet har för funktion i beläggen. En åt-fras är syntaktiskt en prepositionsfras och består av en preposition och en rektion. Exempelvis utgör ordparet ”åt skogen” en prepositionsfras där ”skogen” är rektion. Ur mitt material har jag kunnat abstrahera fram fem övergripande mönster där referenten för rektionen har olika så kallade semantiska roller. Åt-frasen kan i kombination med verbet ange mål eller riktmärke, som i t.ex. svänga åt höger, dra åt helvete, ta sig åt hjärtat, luta åt en seger för IFK. Den kan för det andra ange mottagare (t.ex. ge varsin kaka åt hundarna, bygga en bastu åt sina svärföräldrar, skaffa biljetter åt en kompis). För det tredje kan åt-frasen avse en referent som har nytta (eller skada) av en aktion (t.ex. klippa häcken åt grannen, ställa in digitalboxen åt sin moster). Åt-frasen kan slutligen avse den eller det som är föremål antingen för en kommunikationsaktion (vinka åt sin son, skratta åt eländet) eller en attityd eller känsla (glädja sig åt framgången). Utöver dessa huvudmönster finns det ett antal smärre grupper av belägg som bildar egna mönster, men de utgör sammanlagt under 3 % i bägge korpusarna. Inom grupperna kan undermönster urskiljas. I t.ex. mottagargruppen representerar ”ge varsin kaka åt hundarna” överföringskonstruktion, ”bygga en bastu åt sina svärföräldrar” produktionskonstruktion och ”skaffa biljetter åt en kompis” ombesörjningskonstruktion. Alla typer är gemensamma för bägge materialen, men andelen belägg som representerar de olika typerna skiljer sig betydligt. I det sverigesvenska materialet står t.ex. det mönster där åt-frasen avser mål eller riktmärke för en mycket större andel av beläggen än i finlandssvenskan. Också andelen belägg där åt-frasen avser någon som har nytta (eller skada) av en aktion är mycket högre i det sverigesvenska materialet. I det finlandssvenska materialet står i gengäld mottagarbeläggen för över 50 % av beläggen medan andelen i det sverigesvenska materialet är bara 30 %. Inom gruppen utgör belägg av produktions- och ombesörjningstyp dessutom en mindre andel i det finlandssvenska materialet än i det sverigesvenska. Dessa står till sin funktion nära den typ som avser den som har nytta av aktionen. De konkreta beläggen på överföring (ge varsin kaka åt hundarna) utgör en större andel i det finlandssvenska materialet än i det sverigesvenska (ca 8 % mot 3 %), men typiskt för båda materialen är hög kollokationsgrad (”kollokation” avser par eller grupper av ord som uppträder oftare tillsammans än de statiskt sett skulle göra vid helt slumpmässig förekomst). Största delen av mottagarbeläggen utgörs av fraser av typen ”ge arbete åt någon, ge eftertryck åt något, ge liv åt något; ägna tid åt något, ägna sitt liv åt något, ägna uppmärksamhet åt något”. De här slutsatserna gäller alltså skriftspråk. I talspråk ser fördelningen annorlunda ut. Typiskt för prepositionen ”åt” är överhuvudtaget hög kollokationsgrad. Det förefaller som om språkanvändarna har tydliga, färdiga mallar för var ”åt” kan komma in. Det enda mönster som verkar helt produktivt, i den meningen att elementen är i stort sett fritt kombinerbara, är kombinationer av verb och åt-fras där åt-frasen avser den som har nytta av något. Att någon utför något för någons räkning verkar överlag kunna uttryckas med prepositionen ”åt”: t.ex. ”tvätta bilen åt pappa, ringa efter en taxi åt kunden”. Till och med belägg av typen ”hon drömde åt honom att bli ordinarie adjunkt” förekommer i någon mån. Konstruktionen är produktiv i båda språkvarieteterna men uppenbart är att konstruktion med mottagare har tolkningsföreträde i vissa fall i finlandssvenskan: ”Filip skrev ett brev åt sin syster” tolkas av sverigesvenskar som att Filip skrev brevet för systerns räkning, medan finlandssvenskar överlag uppenbarligen tolkar det som att Filip skrev till sin syster, att systern var mottagare av brevet. Ungefär 20 % av alla belägg i båda materialen representerar fall där ”åt” utgör partikel. Verb och ”åt” är närmare förbundna med varandra än när ”åt” utgör normal preposition. Exempel på partikelbelägg är ”han kom inte åt strömbrytaren, det gick åt mängder med saft, landet får dra åt svångremmen, de roffade åt sig de bästa platserna”. Också partikelmaterialet ser på ett generellt plan väldigt lika ut i båda språkvarieteterna. Den största skillnaden uppvisar den reflexiva typen ”roffa åt sig”. Medan typen är mycket homogen i det sverigesvenska materialet är variationen större i det finlandsvenska. Dels uppträder fler verb i kombinationen (han köpte åt sig ett par jeans), dels vacklar ordföljden (han nappade åt sig ett paraply ~ han nappade ett paraply åt sig). Att ”åt” används mer i vissa funktioner i finlandsvenskan brukar förklaras med påverkan från finskans allativ (ändelsen -lle: hän antoi kirjan Astalle > hon gav en bok åt Asta). Allt tyder dock på att den finlandssvenska åt-användningen delvis är en relikt. I äldre sverigesvenska källor träffar man på ”åt” i sådana kontexter som numera är typiska för finlandsvenskan. Det finlandssvenska språkområdet ligger ute i periferin i relation till det språkliga centrum som förändringar sprider sig från (för svenskans del främst Stockholmstrakten) och typiskt för perifera områden är att de uppvisar ålderdomliga drag också när inga kontaktfenomen spelar in. Allativen kan naturligtvis ha bidragit till att bevara användningen av ”åt” i finlandssvenskan. Att det är just ”åt” som används” beror antagligen på att prepositionen har flest funktioner gemensamt med allativen rent kognitivt om man jämför med de betydligt mer frekventa prepositionerna ”till” och ”för”. Uppenbart är också att åt-användningen därtill lever sitt eget liv i finlandssvenskan. I vissa varieteter av finlandssvenska kan man t.ex. höra yttranden av typ ”alla fiskarna dog åt dom”. Som språklig enskildhet har det ingen finsk förebild med allativ. Yttrandet är ett exempel på töjning av en svensk konstruktion. Modell finns dels i det mönster där åt avser den som har nytta eller skada av något, dels i relationell användning av ”åt”: han är hantlangare åt Eriksson ~ han är Erikssons hantlangare. Vid språkkontakt är det överlag konstruktioner som har förebild i det låntagande språket som lånas in från det långivande språket, medan konstruktioner som saknar förebild är betydligt mindre benägna att vinna insteg.

Dolutegravir plus Abacavir-Lamivudine for the treatment of HIV-1 infection

BACKGROUND: Dolutegravir (S/GSK1349572), a once-daily, unboosted integrase inhibitor, was recently approved in the United States for the treatment of human immunodeficiency virus type 1 (HIV-1) infection in combination with other antiretroviral agents. Dolutegravir, in combination with abacavir-lamivudine, may provide a simplified regimen. METHODS: We conducted a randomized, double-blind, phase 3 study involving adult participants who had not received previous therapy for HIV-1 infection and who had an HIV-1 RNA level of 1000 copies per milliliter or more. Participants were randomly assigned to dolutegravir at a dose of 50 mg plus abacavir-lamivudine once daily (DTG-ABC-3TC group) or combination therapy with efavirenz-tenofovir disoproxil fumarate (DF)-emtricitabine once daily (EFV-TDF-FTC group). The primary end point was the proportion of participants with an HIV-1 RNA level of less than 50 copies per milliliter at week 48. Secondary end points included the time to viral suppression, the change from baseline in CD4+ T-cell count, safety, and viral resistance. RESULTS: A total of 833 participants received at least one dose of study drug. At week 48, the proportion of participants with an HIV-1 RNA level of less than 50 copies per milliliter was significantly higher in the DTG-ABC-3TC group than in the EFV-TDF-FTC group (88% vs. 81%, P = 0.003), thus meeting the criterion for superiority. The DTG-ABC-3TC group had a shorter median time to viral suppression than did the EFV-TDF-FTC group (28 vs. 84 days, P<0.001), as well as greater increases in CD4+ T-cell count (267 vs. 208 per cubic millimeter, P<0.001). The proportion of participants who discontinued therapy owing to adverse events was lower in the DTG-ABC-3TC group than in the EFV-TDF-FTC group (2% vs. 10%); rash and neuropsychiatric events (including abnormal dreams, anxiety, dizziness, and somnolence) were significantly more common in the EFV-TDF-FTC group, whereas insomnia was reported more frequently in the DTG-ABC-3TC group. No participants in the DTG-ABC-3TC group had detectable antiviral resistance; one tenofovir DF-associated mutation and four efavirenz-associated mutations were detected in participants with virologic failure in the EFV-TDF-FTC group. CONCLUSIONS: Dolutegravir plus abacavir-lamivudine had a better safety profile and was more effective through 48 weeks than the regimen with efavirenz-tenofovir DF-emtricitabine. Copyright © 2013 Massachusetts Medical Society.

Patienters upplevelser och behov av stöd efter en hjärtinfarkt

Syfte: Att undersöka patienternas upplevelser efter en hjärtinfarkt samt deras behov av stöd efter hemgången från sjukhuset. Metod: Systematisk litteraturstudie. Resultat: Patienterna upplevde ofta känslor som irritation, vrede, depression, emotionella problem och uppfattade sig vara en börda för sin omgivning tiden efter hjärtinfarkten. De upplevde sig värdelösa och utan livsglädje relaterat till minskad energi för dagliga aktiviteter och oro för en ny hjärtinfarkt. Oro fanns även inför en nyupptäckt rädsla för döden och bristande kunskap om sjukdomen. Patienterna var tvungna att lära sig att leva med förändringar i hälsa, livsstil, emotionella reaktioner samt arbete och sociala aktiviteter. Överlevnad upplevdes vara en motivation för alla patienter att ändra sitt beteende. Stödet efter hjärtinfarkten var viktigt och patienterna kände press för att vara både fru/man, mamma/pappa, vän och beskyddare. Slutsats: Det fanns en stark vilja från patienterna att ha någon form av långsiktig kontroll och stöd som pågick efter hjärtrehabiliteringen. Patienterna ville att en sjuksköterska skulle stå för uppföljning och bland annat komma efter ett år och gå igenom allt i ett påminnande och klargörande syfte. Sjuksköterskans roll lyftes då patienterna upplevde att de stod för kontinuitet, stöd, säkerhet och praktisk hjälp.

Nyblivan föräldrars upplevelser av separation från sitt nyfödda barn efter förlossningen : en systematisk litteraturstudie

I olika sammanhang och i olika omfattning separeras mor och barn idag inom den perinatala vården. Då barnet behöver vård på neonatalavdelning leder det ofta till upprepad och långvarig separation mellan föräldrarna och barnet. Syftet med denna litteraturstudie är att beskriva föräldrars upplevelse av separation från sitt nyfödda barn efter förlossningen. Metod- studien är en systematisk litteraturstudie där 15 vetenskapliga artiklar ingår. Resultat- situationer som leder till separation mellan mamma och barn kan utgöra ett unikt tillfälle för pappan till nära kontakt och tidig anknytning mellan honom och barnet. Behovet att vara nära sitt barn är starkt och finns hos båda föräldrarna och separation leder till många negativa känslor och ökad stress hos föräldrarna samt utgör ett hinder för den tidiga anknytningen till barnet. Skillnader i behovet att vara nära barnet i den tidiga nyföddhetsperioden kan ses mellan mammor och pappor och mellan föräldrar till prematura barn och fullgångna. Nära hudkontakt och samvård mellan föräldrar och barn har visat sig ha många positiva effekter. Slutsatser- separation mellan föräldrar och barn har många negativa konsekvenser, såväl fysiska, psykiska som sociala. Kontinuerlig närhet efter förlossningen mellan mamman och det nyfödda barnet är viktigt och närhet mellan pappan och det nyfödda barnet är att föredra vid de tillfällen mor och barn måste separeras. Neonatal samvård skapar förutsättningar för en god anknytning mellan föräldrar och barn och ger möjlighet att påbörja föräldraskapet under optimala förutsättningar.

Pappors upplevelser av BB-vård

Bakgrund: En av de största händelserna i en mans liv är att bli pappa. Stöd och uppmuntran från barnmorskan till den blivande pappan behövs. Det är viktigt för pappan att vara nära sin kvinna och sitt barn. Det är betydelsefullt för hela familjen att pappor inkluderas i den postnatala utbildningen. Syfte: Att undersöka nyblivna pappors upplevelser av BB-vården. Metod: En tvärsnittstudie som ingår i en longitudinell studie. Data samlades in från tre olika sjukhus i Västernorrland under 2007. En kvantitativ design användes. 827 blivande pappor inkluderades i studien. Statistisk dataanalys gjordes. Resultat: I studien ingick både förstagångspappor och ompappor. Det var 606 av dessa pappor som erbjöds att stanna kvar på BB över natten. Majoriteten av papporna erbjöds övernattning på traditionell BB avdelning, resten fördelades på övriga vårdformer. Papporna var nöjda med stöd och bemötande från personalen, men mindre nöjda med information om samlivet, kvinnans omställningar och barnets behov. Den enda statistiskt signifikanta skillnaden var att ompappor som inte stannade kvar var mer missnöjda med informationen om samliv och informationen om barnets behov jämfört med de som stannade. Mellan förstagångspapporna som stannade kvar/inte stannade kvar fanns inga statistiskt säkerställda skillnader. Slutsats: Papporna var nöjda med stöd och bemötande på BB. Informationen om samliv, barnets behov och kvinnans omställningar efter förlossningen behöver förbättras.

Pappans uppfattningar om det egna lilla barnets anknytning till honom. : En kvalitativ intervjustudie inspirerad av fenomenografi

Introduktion: För att ett barn skall utvecklas optimalt behöver det en anknytningsperson. Föräldraskapet blir alltmer jämställt och pappor är i högre uträckning, jämfört med tidigare, hemma tillsammans med sina barn. Mycket av tidigare forskning har fokuserat på mamman och barnet. Syfte: Syftet med studien var att beskriva pappans uppfattningar av det egna lilla barnets anknytning till honom. Syftet var också att beskriva pappans uppfattningar av föräldrastöd. Metod: Detta var en kvalitativ intervjustudie inspirerad av fenomenografi. Deltagarna var pappor till barn som var mellan 3 och 14 månader. Resultat: Pappan såg barnets anknytning till honom som en relation, ett starkt villkorslöst band som innebar kärlek och trygghet. Han försökte underlätta barnets anknytning till honom. Det fanns delade meningar om stödet från barnhälsovården, pappan fick stöd från barnets mamma. Slutsats: För att stötta pappan på ett effektivt sätt i föräldraskapet kvävs en förståelse för pappors uppfattningar och erfarenheter av barnets anknytning, här har sjuksköterskan inom barnhälsovården en viktig uppgift att fylla. Författarna anser att det vore av betydelse att i vidare forskning studera hur personalen inom barnhälsovården arbetar för att främja barns anknytning till pappan.

Hanns-Josef Ortheil Die Moselreise: Wahrnehmung, Erzählverfahren und Entwicklung im Reisebericht eines Kindes

In der vorliegenden Arbeit geht es um den Reisebericht, den der 1963 11-jährige Autor H.-J. Ortheil von einer Wanderung mit seinem Vater entlang der Mosel anfertigte. Dabei wird  untersucht, wie das Kind die "Fremde" wahrnimmt und mit der ihm vertrauten Heimat vergleicht, welche Erzählstrukturen es verwendet, und wie es sich auf der Reise zu größerer Selbstständigkeit entwickelt.  Das literarische Können des jungen Autors überrascht: Die Moselreise  könnte geradezu als Anleitung für die Methode dienen, die der Autor auch heute noch als "Professor für Kreatives Schreiben" lehrt: "Wie schreibe ich einen spannenden Reisebericht?" 

Investigando a combinação de técnicas de aprendizado semissupervisionado e classificação hierárquica multirrótulo

Data classification is a task with high applicability in a lot of areas. Most methods for treating classification problems found in the literature dealing with single-label or traditional problems. In recent years has been identified a series of classification tasks in which the samples can be labeled at more than one class simultaneously (multi-label classification). Additionally, these classes can be hierarchically organized (hierarchical classification and hierarchical multi-label classification). On the other hand, we have also studied a new category of learning, called semi-supervised learning, combining labeled data (supervised learning) and non-labeled data (unsupervised learning) during the training phase, thus reducing the need for a large amount of labeled data when only a small set of labeled samples is available. Thus, since both the techniques of multi-label and hierarchical multi-label classification as semi-supervised learning has shown favorable results with its use, this work is proposed and used to apply semi-supervised learning in hierarchical multi-label classication tasks, so eciently take advantage of the main advantages of the two areas. An experimental analysis of the proposed methods found that the use of semi-supervised learning in hierarchical multi-label methods presented satisfactory results, since the two approaches were statistically similar results

A (in)disciplina e a violência escolar segundo a concepção de professores do ensino fundamental

Pós-graduação em Educação - FFC

Differential Expression of IGF Family Members in Heat-Stressed Embryos Produced In Vitro from OPU-Derived Oocytes of Nelore (Bos indicus) and Holstein (Bos taurus) Cows

Contents The IGF system is related to embryo quality. We aim to determine the effect of the heat stress on the mRNA expression of IGF1 and IGF2, IGFR1 and IGFR2, IGFBP2 and IGFBP4, and PAPPA in in vitro production (IVP) blastocysts from Nelore and Holstein after ovum pick up (OPU) to better understand the differences between these breeds.Oocytes from four Nelore and seven Holstein were collected in six OPU sessions. Following in vitro maturation and fertilization using six Nelore or Holstein sires, embryos were divided into control (cultured at 39 degrees C) and heat stress (HS; exposed to 41 degrees C for 9h). Blastocysts were submitted to RNA extraction. The IGF1 expression was higher in blastocysts under HS in both breeds, and the expression of IGFBP2 and IGFBP4 was higher in Holstein blastocysts under HS. The high PAPPA expression and the low expression of IGFBP2 and IGFBP4 are associated with a more efficient degradation of IGFBPs, which results in greater IGF bioavailability in Nelore blastocysts and may contribute to the superior HS tolerance in Nelore, when compared to Holstein.