”FRIHET TILL VAD?” : Tankar kring nationell identitet hos tre generationer västberlinare

Syftet med uppsatsen är att mer än ett decennium efter Berlinmurens fall jämföra om och hur den nationella identitetskänslan i ett enat Tyskland rotat sig hos sex före detta västberlinare från tre generationer från arbetarfamiljer. Kvalitativa intervjuer har använts som metod. Intervjuerna och uppsatsen i övrigt har präglats av Joakim Ekmans teori, vilken utgår från att historia, territorium, gemensam kultur och delade politiska värderingar krävs för en nationell identitetskänsla. Gemensamt för samtliga sex intervjuade är att de idag känner sig mer som tyskar än före detta västtyskar. Deras kunskap och intresse i den gemensamma historien skiljer sig stort såväl inom som mellan generationerna. Samtliga är överens om att murens vara eller icke vara inte har påverkat vardagslivet i större grad. Intresset för Östberlin har varit knappt. Samtliga gläder sig över att muren rivits, även om man inte är nöjd med resultatet i alla lägen. Alla utom en är överens om att det finns kulturella skillnader mellan de före detta öst- och västtyskarna. Man är dock inte överens om vad som skiljer dem åt och varför. Ingen utom en från den yngre generationen anser att man idag kämpar för gemensamma politiska värderingar, men att man borde jobba för att sträva åt samma håll.

Arwidsson, Adolf Ivar

A. I. Arwidsson f. 7.8.1791 i Padasjoki d. 21.6.1858 i Viborg. Den svenskspråkiga finskhetsivraren och samhällspåverkaren Adolf Ivar Arwidsson, hörde till de så kallade Åboromantikernas krets under det tidiga 1800-talet. Han förmedlade litterära och politiska strömningar i Sverige och ute i Europa till det akademiska Åbo. Arwidssons litterära produktion, som främst bestod av vikingaromatisk poesi, blev jämförelsevis obetydlig. I produktionen ingår t.ex. dikterna Kettil Okristen (1832) och Amor i Norden (1832). Arwidsson hade större inflytande som akademiker och tidningsman (med litterär profil) i tidningar som Mnemosyne och Åbo Morgonblad. I dessa verksamheter förebådade han den finska nationella väckelsen och försökte främja ett modernt och öppet debattklimat. Strävan efter att forma en kulturell och nationell identitet syns också i hans litterära produktion för barn, där han framträdde som en tidig förnyare. Arwidsson var därtill en kontroversiell politisk debattör, vilket resulterade i landsflykt till Sverige. Där gjorde han karriär som föreståndare vid Kungliga biblioteket och var aktiv som folkdiktsupptecknare samtidigt som han fortsatte att granska och kommentera situationen i Finland. Biografiskt lexikon för Finland: http://www.blf.fi/artikel.php?id=3122

Nationellt identitetsskapande : en diskursanalys av framställningen av homosexualitet i ghananska medier

Den diskurs eller världsbild som vi som individer har påverkar vår tolkning av omvärlden. Diskurserna är föränderliga och skapas i en ständig dialog mellan olika aktörer i samhället. En aktör är medierna som tillhör eliterna i samhället och utövar makt på så sätt att de kan påverka vårt sätt att tänka. Syftet med denna artikel är att genom en diskursanalys studera hur en nationell identitet skapas i förhållande till ”dom andra” och tar sin utgångspunkt i framställningen av homosexualitet i ghanansk media. Frågor som ställdes var; vilka är de som har möjlighet att uttrycka sig i media, vilka åsikter uttrycker de och hur påverkar detta ghananernas syn på sig själva och andra? Studien kommer fram till att homosexuella i diskussionerna ses som ett ”dom” i förhållande till ”oss” – ”ghananerna”, och därmed som stående utanför den nationella gemenskapen. Sättet på vilket ”vi och dom” omtalas i medierna gör också att ”vi” kommer att ses som bättre än ”dom”. Detta identitetsskapande är dock mycket komplext och påverkas i hög grad av de maktstrukturer som existerar i samhället. Att ingen kan stå utanför diskurserna, att alla både påverkar och påverkas av dessa, blev genom artikelskrivandet klart för mig.

Svenska män och 'Andra' män : En kritisk diskursanalys avseende konstruktionen av en kulturell självbild och ett nationellt identitetsideal på Avpixlat och Nyheter Idag.

Syftet med denna studie är att undersöka hur konstruktionen av ett nationellt identitetsideal sker inom den diskursiva praktik som artiklar och användarkommentarer tillsammans skapar på de invandrings- och mediekritiska nyhetsplattformarna Avpixlat och Nyheter Idag. Vårt huvudsakliga fokus har varit genus och kultursyn, eftersom dessa aspekter utgör en grundläggande del av identitetskonstruktionen. Kathryn Woodward (1997) menar att all identitetskonstruktion sker genom simultana processer av inkludering och exkludering. Genom att exkludera ‘de Andra’ från ett föreställt ‘vi’ erbjuds möjligheten att avgränsa vad ‘vi’ inte är och på så sätt undvika att uttryckligen fastslå vad ‘vi’ är. På detta sätt kan inre motsättningar eller självmotsägelser döljas och ignoreras. Detta blir särskilt aktuellt då den rådande flyktingkrisen medför att människor tvingas lämna sina hemländer för att på obestämd tid befinna sig inom andra nationella gemenskaper. Vilket i sin tur aktualiserar frågan kring medborgarskap samt vem som betraktas som svensk och inte. Vi kommer därför att använda oss av teorier kring hur nationalism och nationell identitet skapas, vilken roll genus fyller i denna process samt hur vi kan förstå den kultursyn som uttrycks av artiklar och i användarkommentarerna. I analysen har vi använt oss av en kritisk diskursanalys enligt Faircloughs modell. Han menar att språket är simultant konstruerat och konstruerande, men även att språket innehåller möjligheter att skapa omedvetna maktstrukturer i den språkliga praktiken, vilka kan dölja ideologiska förtecken samt rådande maktförhållanden. Metoden avser därför att avtäcka dessa strukturer. Detta sker genom analys av texter på tre nivåer: text, diskursiv praktik samt social praktik.Utifrån vår analys menar vi därför att användarkommentarerna använder sig av en kultursyn från globaliseringsparadigmet clash of civilizations i kombination med ett orientalistiskt synsätt, för att konstruera ett imaginärt nationellt identitetsideal. Genom att producera de binära oppositionerna 'vi svenskar' och 'de Andra' möjliggörs en identifikation i negation till 'de Andras' tillskrivna och oönskade egenskaper. Genus fyller vidare en tveeggad roll i denna konstruktion. Å ena sidan gestaltas kvinnor enbart som objekt för kvinnosyn: 'vår' jämställdhet och 'våra' goda jämställda män i konstrast mot 'Andras' förlegade och förtryckande kvinnosyn. 'Deras' kvinnosyn riskerar även att gå ut över 'våra' kvinnor och placera dem under samma förtryck som 'Andra' kvinnor upplever. Å andra sidan möjliggörs genuskonstruktionen av mannen som nationens beskyddare, där kvinnor 'är' nationen medan män 'gör' nationen. Mannen framställs här som det aktiva subjektet, vars ansvar är att beskydda nationen från såväl inre som yttre hot. Vidare menar vi att det finns ett tydligt maskulinitetsideal, där jämställdhet utgör den främsta markören för 'svenska män’ samtidigt som artiklar och användarkommentarer etablerar en negation av ‘de ojämställda Andra’, där män från ‘Andra’ kulturer anses representera en patriarkal och förtryckande struktur. 

Rättsvetenskapens identitet - normativ och deskriptiv

Oikeustieteen päivät 20.-21.12.1996

Politisk socialisation - ett forskningsområde som söker sin identitet

Abstract: Political socialization - a field of research searching for its identity

Kön, kropp och identitet konstruerat i media

Kirja-arvio

Kristen metallmusik : alternativt religiöst uttryckssätt och kristen identitet

Ajankohtaista: Lectio praecursoria i Åbo Akademi 4.12.2009.

Från kåk till kulturarv : en etnologisk studie av omvärderingen av historiska trästadsområden i Karleby och Ekenäs

I avhandlingen granskar jag hur två historiska trähusmiljöer, Neristan i Karleby och Gamla stan i Ekenäs, ändras till sina inre strukturer och till sin yttre karaktär under 1900-talets senare hälft. Utvecklingen har undersökts genom begreppet gentrifiering som betecknar en fysisk och socioekonomisk förändring av områdena och genom en betoning av den så kallade kulturarvsprocessen som fått områdena att framstå som kulturarv. Avhandlingen är indelad dels i en mer allmän del där den allmänna stadsutvecklingen under efterkrigstiden beskrivs, dels i en mer individanknuten del där personliga upplevelser och uppfattningar om processerna behandlas. Diskussion förs även i dialog med ett omfattande pressmaterial som ger oss en samtidsbeskrivning av den föränderliga staden. I avhandlingen betraktas gentrifierings- och kulturarvsprocesserna därmed ur olika synvinklar främst tematiskt och via olika källor men även kronologiskt från tiden efter andra världskriget till början av det nya millenniet. En av de mest synliga förändringarna har skett i trähusområdenas fysiska gestaltning då hus, gårdar och gatumiljöer har rustats upp och polerats. Det är främst invånarna som stått för den fysiska upprustningen men det har också funnits ett intresse från städernas sida i att rusta upp gatumiljöerna. Tillika har gentrifieringen påverkat städernas inre hierarkier då ett slumrande bostads- och affärsområde har blomstrat upp på nytt och stigit i rang bland städernas övriga delar. En ny typ av affärskultur, som med gentrifieringen har etablerats på områdena, har tillfört en ny slags kommersiell och utseendemässig karaktär än den områdena traditionellt har haft. Upprustningsverksamheten och den mera lyxbetonade kommersiella verksamheten har ytterligare förstärkt kulturarvsprocessen. Speciellt påfallande har den kommersiella gentrifieringen varit i Neristan men trenden kan ses i de båda städerna. För att en gentrifiering kan bekräftas har det varit viktigt att påvisa att det också har skett förändringar i de inre, mera osynliga strukturerna. Ett intervjumaterial som består av 21 intervjuer ger undersökningen lokalt förankrade, konkreta och på erfarenhet baserade perspektiv på stadsomvandlingsprocesserna. Mina informanter beskriver, reflekterar över och tar ställning till förändringarna i trästäderna ur en socialt mänsklig aspekt och utgående från en nutida synvinkel. Informanterna har även visat sig spela olika roller i processerna vilket syns i deras olika sätt att bruka och ta ansvar för de historiska trästadsområdena. De individuella synpunkterna ses i relation till befolkningsuppgifter som ger belägg för en social förändringsprocess. Förutom en gentrifiering av områdena har jag också analyserat hur Neristan och Gamla Ekenäs har berörts av en annan process som jag kallat för en kulturarvsprocess. Kulturarvsprocessen syftar liksom gentrifieringen på en värde- och attitydförändring som har försett historiska trästadsmiljöer med en ytterligare betydelse som kulturarv. Från att man under de första årtiondena efter kriget ville ersätta den gamla stadsbebyggelsen med nytt och modernt byggnadsbestånd vill man numera förvalta trästadsmiljöer på ett annat sätt. I avhandlingen diskuterar jag hur den historiska trästaden uppfattas, tilldelas mening och utnyttjas som ett ansvar och som en resurs i ett nutida och framtida perspektiv. Trästädernas kulturarvsprocess ses i avhandlingen som en valprocess där historiska trästadsområden småningom har valts ut som viktiga bevarandeobjekt. Att Neristan och Gamla Ekenäs har utgjort sådana objekt för en medveten bevarandepolitik kan bekräftas. Skiftningen från att den gamla bebyggelsen i städerna tidigare hotades av rivning, ofta utan vedertagna orsaker, till att gamla trähusmiljöer i sin helhet sedermera försetts med skyddsplan visar att inställningen till gammal byggnadskultur har förändrats. Genom att ha lyft fram rådande värderingssätt har jag belyst denna värdetransformation. Min undersökning visar att gentrifieringen av historiska trästadsområden har drivits framåt av ett lokalt intresse i vilket framför allt de nya invånarna men också myndigheter och bostadsförmedlingen har spelat en aktiv roll. Men naturligtvis skulle processen inte ha initierats utan inspiration och förebilder från annat håll. Däremot har kulturarvsprocessen påverkats starkare av internationella förebilder och av ett nationellt intresse. Processen styrs globalt av ett estetiskt tänkande genom att man via den vill ”vaska fram guldkornen” bland alla kulturhistoriskt värdefulla objekt. Kulturarvsprocessen stöds ytterligare av turismindustrin som uppmuntrar till kommersiell gentrifiering i syfte att själv kunna dra nytta av en revitalisering av det gamla. På lokalnivå används gamla trästadsmiljöer alltmer som marknadsföringsobjekt för städernas image och profilering. Min undersökning visar att kulturarvsprocessen har i de undersökta städerna framskridit i tre olika faser. Den första fasen kom igång under 1970-talet då en del statliga myndigheter och experter började visa intresse och uppskattning för historiska trästadsområden. Trähusmiljöerna i Norden lyftes fram för offentlig debatt i samband med en nordisk trästadskonferens som ordnades 1972 och i ett flertal publikationer som gavs ut. Konferensens betydelse för den gamla bebyggelsens bevarande var betydande och satte i gång en våg av nytänkande och uppskattning av gammal byggnadskultur. Kulturarvsprocessens andra fas aktualiserades under 1980-talet då även pressens roll i bevarandediskussionerna blev mer intensiv och ställningstagande. Under den andra fasen fastställdes också en ny nationell byggnadsskyddslag år 1985. En tredje fas i kulturarvsprocessen inleddes efter att den historiska trästadsdelen i Raumo blivit världsarv 1991 och efter att den nya kommersiella gentrifieringen av historiska trähusmiljöer kom i gång. Då kom också begreppet kulturarv med i diskussionen som en förstärkare av miljöernas betydelse för det lokala, nationella och internationella byggnadsarvet och för städernas egen identitet och image. Upplevelseindustrins uppblomstring och krav på synlighet har gjort trästadsmiljöer till konsumtionslandskap för nya upplevelser. Den historiska trästadsmiljön är inte längre enbart en boendemiljö utan i allt högre grad även en besöksattraktion. Den nya rollen betyder inte automatiskt ett upplivande utan i själva verket har Gamla stan i Ekenäs blivit mer stillsam som följd av gentrifieringen medan turismen har ökat som en del av kulturarvsprocessen. I Ekenäs har säsong- och sommarboende ytterligare gett en särprägel åt Gamla stan och samtidigt saktat ner utvecklingstakten på området. I Neristan har de förut livliga innerstadskvarteren bytts ut mot en välpolerad idyll. Kvartersbutikerna har försvunnit och delvis ersatts med specialaffärer. Trähusområdena har därmed fått en annan roll i den urbana miljön som inte bygger på den roll de tidigare har haft. Avhandlingens problematik har därför genomgående kretsat kring olika sätt att värdera gammal bebyggelse. Både gentrifieringen och kulturarvsprocessen har förvandlat de vardagliga boendemiljöerna i Karleby och Ekenäs från en kulturell och arkitektonisk börda till ett kulturellt kapital och deras betydelse som kulturarvsmiljöer har manifesterats fullt ut. Tillika har processerna framhävt miljöernas särprägel och ökat deras synlighet lokalt och globalt. Uppvärderingen av trähusområdena berättar om att vår uppskattning av den gamla byggnadskulturen har ökat och att vi har insett värdet i att bevara den.

Jeg strikker, derfor er jeg! : læring og identitet i uformelle læringsrum

The dissertation ´I knit, therefore I am!´ Learning and identity in informal space has two main purposes. The first purpose being an investigation of how new value attributions and thinking can generate novel and usable knowledge to the field of craftsmanship, and the second purpose being a display of a different and overlooked philosophical and cultural potential in a reflexive mode of expression, which is able to reflect the normative comprehension of craftsmanship. The dissertation focuses on learning and identity in informal spaces of learning and how it is possible to relate such a learning perspective to crafts training in educational establishments. The empirical foundation of this dissertation is ‘craftivism’. In the dissertation activists from the Nordic countries have been interviewed about what they do when they put up their textile graffiti on lamp posts and house walls. Three research problems are presented: 1) What stories do people who work as crafts activists, tell about ways of relating and methods of action when they make crafts? 2) What do these stories tell about learning and identity? 3) How may the research results influence training and education in craftsmanship? These questions are being asked in order to acquire new knowledge in two aspects; first aspect being knowledge about crafts in relation to techniques, tradition and the objects in crafts, and the second aspect being knowledge about learning and identity in informal spaces of learning. The dissertations theoretical foundation is post structural and sociocultural combined with hermeneutical-inspired qualitative interviews. The author’s position and pre-understanding is subject to discussion in relation to the informant; the performing activist, as the background for both of them is craftsmanship. Starting from cultural studies, it is possible to see the activist subject’s conditions of possibilities in the culture, as the activism of the sub-cultural phenomenon’s craft lights up through a performing approach to the individual’s actions. First the research material has been analysed for events of textile graffiti and possible themes in the events, after which the results have been summarised. Next the research material has been analysed for events about learning and identity due to the author’s wish of comprehending the background of and motivational force in activism. The analysis is divided in main perspectives with different dimensions. The results of the analysis show the activist subject’s construction of an individual who actively takes part in a community by e.g. creating joy, changing the world’s perception of sustainability or by feminizing the public space. By taking crafts over the borders (and away from the class room) crafts become contextualized in a novel fashion thus obtaining an independent status. In this fashion the dissertation writes itself into a new method of comprehending and performing traditional craftsmanship techniques.

Drömmen, resan och att finna sin plats : en hermeneutisk studie om vårdarens identitet

Bakgrund. Studien utgår ifrån antagandet att vårdaren är i en ständig utveckling av sin identitet och att utvecklingen påverkas av många olika faktorer. Forskningsöversikten visar att arbetsgemenskapen är av stor betydelse och att vårdarens identitet påverkas av olika erfarenheter och upplevelser. Det teoretiska perspektivet i denna studie är vårdvetenskapligt och den metodologiska ansatsen baserar sig på Gadamers hermeneutik. Syfte. Syftet med studien är att få en djupare förståelse för utvecklingen av vårdarens identitet samt att få en inblick i vilka faktorer som påverkar utvecklingen. Intresset riktas speciellt till arbetsgemenskapens och ensamhetens betydelse för utvecklingen. Metod. Materialet består av nio stycken av vårdare skrivna berättelser vilka har tolkats med hjälp av hermeneutisk tolkningsmetod. Den hermeneutiska tolkningsmetoden har inneburit en rörelse mellan helhet–delar–helhet och att den egna förförståelsen och traditionen har fått ta plats i tolkningen. Resultatet har framträtt när författaren och texterna nått en gemensam förståelse. Resultat. Vårdarens identitet formas av fyra element: 1. Ryggsäcken, det ”bagage” som vårdaren alltid bär med sig i alla situationer, såsom sin personlighet, tidigare erfarenheter och sin kunskap, 2. Patienten, d.v.s. att ha en vilja att vårda och en målsättning att ge god vård, 3. Arbetsmiljön och att finna sin plats i gemenskapen, 4. Vårdarens egen begrundan och reflektion. Om elementen inte helt kan uppfyllas försvagas identiteten. Att uppfylla alla element kan jämföras med att tillgodose vårdarens kroppsliga, själsliga och andliga aspekter. Resultatet visar också att arbetsgemenskapen och ensamheten har stor betydelse för identiteten. Vårdaren vill finnas i antingen en positiv arbetsgemenskap, som präglas av trygghet, tillit, respekt och arbetsglädje eller i en positiv ensamhet, där hon känner frihet och kan växa i sin roll. En del vårdare arbetar varierat med båda typerna av arbetsuppgifter. Båda arbetssätten stärker vårdarens identitet. Det som försvagar vårdarens identitet är negativ arbetsgemenskap, d.v.s. att känna att man inte passar in och att den egna utvecklingen hämmas eller negativ ensamhet, såsom känslor av totalt utanförskap i en arbetsgemenskap eller stor osäkerhetskänsla förorsakad av att man arbetar ensam. Negativ ensamhet kan ses som ett hot mot vårdarens identitet och liv. En stark identitet och att vara trygg i sin yrkesroll ska i förlängningen leda till en vilja hos vårdaren att ge god och kärleksfull vård.