LVU -politikerns eller professionens beslut? : En studie som syftar att undersöka hur socialsekreterarna ser på sin roll i LVU-ärenden i en politiskt styrd organisation

Allt eftersom professionen tar allt större plats på den politiska arenan förändras politikernas roll vilket kan åsidosätta de demokratiska aspekterna. I studien tar vi oss an socialsekreteraren och åskådliggör dess komplexa yrkesroll i en politiskt styrd organisation vilket bidrar till svårigheter när beslut om LVU skall fattas. För att uppnå detta har kvantitativ metod i form av enkätfrågor använts. Resultatet visar att både politiker och tjänstemän har en hög tilltro till socialsekreterarens roll och dess beslutsfattande inom LVU. Socialsekreteraren anser att det är de som har inflytandet över och tar det avgörande besluten om LVU vilket även förstås då återremitteringar sällan sker.

Tolkning av rekvisitet ”Annat socialt nedbrytande beteende” i § 3 LVU

Syfte med uppsatsen är att ge en bättre förståelse av vad som menas med begreppet ”annat socialt nedbrytande beteende” i § 3 LVU och visa eventuella skillnader i hur lagstiftningen, domstolar och socialtjänsten använder detta begrepp. Vi har undersökt hur begreppsdefinitionen har utvecklats genom lagstiftningsprocessen och hur den återspeglas i förarbeten, juridisk litteratur, prejudikat och praxis. Uppsatsen är skriven utifrån en juridisk metod. Vi genomförde åtta semistrukturerade intervjuer med socialsekreterare i Hälsingland och en länsrättsdomare för att ta reda på hur dessa använder begreppet. Vi har gjort en sammanställning av olika problembeteenden som ungdomar kan uppvisa och diskuterat om dessa är socialt nedbrytande beteende i lagens mening. I lagstiftningen är definitionen av rekvisitet diffus och generell, detta innebär problem för socialsekreterare att använda rekvisitet. Socialsekreterarna är inte vana och tillräckligt utbildade att använda begreppet vilket kan leda till en mindre rättssäker prövning för den enskilde.

"Se till mig som liten är..." En utredning av 2 § i lagen med särskilda bestämmelser om vård av barn och unga LVU

Enligt socialtjänstlagen har kommunen det yttersta ansvaret för att barn och unga får möjligheten att växa upp under trygga och för deras utveckling goda förhållanden. Syftet med studien var att göra en utredning av den 2 § i lag (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av barn och unga (LVU) samt under vilka förutsättningar denna lag kan stärka socialtjänstens möjligheter att utföra de skyldigheter de är ålagda. Avsikten har förutom att förmedla regleringen kring 2 § LVU varit att redogöra för hela processen från det att beslut om utredning fattas till vårdens upphörande. Vid ansökan om vård enligt LVU är socialnämnden underställd en rättslig överprövning varför studiens syfte även avsåg socialnämndens medverkan vid rättens bevisprövning. När beslut fattas om tvångsvård skall principen om barnets bästa vara likt en ledstjärna vid avgörande varför studien även omfattade att bringa klarhet i innebörden av denna princip. Uppsatsen är rättsdogmatisk och kvalitativ i sin karaktär och därför har främst traditionella rättskällor som författningstexter, förarbeten, doktrin och praxis används för besvara dess syfte.