Religion, skönlitteratur och identitet : En litteraturstudie om religionsämnet som arena för elevernas självreflexiva identitetsformering

I uppsatsen undersöks huruvida fiktionstexter kan vara en resurs för ungas identitetsskapande i religionsundervisningen på gymnasiet, och om det finns en didaktiskt konflikt mellan förmedlingen av kunskapsstoff och utvecklandet av en personlig livssyn. Undersökningen är en systematisk litteraturstudie och material har valts ut, kategoriserats och analyserats enligt den metoden. Materialet består av vetenskapliga artiklar och avhandlingar. De teoretiska perspektiv som anläggs i arbetet är framförallt sociologiska, filosofiska och psykologiska teorier om meningsskapande och identitetsutveckling samt litteraturvetenskapliga och religionssociologiska om fiktion och dess påverkan på människor. Undersökningen kommer fram till att fiktionstexter kan vara en positiv resurs för identitetsutvecklande, men att det behöver forskas mer om detta inom ramen för religionsdidaktik. Undersökningen visar också på att det finns en tydlig didaktisk konflikt mellan förmedlingen mellan kunskapsstoff och utvecklingen av en personlig livssyn eller identitet.

Framåt med stöd av det förflutna : religiöst historiebruk hos Anders Svedberg

Att det förflutna spelar en avgörande roll vid såväl individers som kollektivs identitetsformering är snarast ett axiom inom historiefacket. Därför är det ingen överraskning att det förflutna brukas av grupper och deras ledare i syfte att befästa och vidmakthålla den egna identiteten. Forskningen kring detta – den så kallade historiebruksforskningen – har under de senaste decennierna upplevt ett starkt uppsving inom flera discipliner i Norden, framför allt inom historia och historiedidaktik. Historiebruksforskningen har ändå försummat att i någon högre grad ta i beaktande religiösa och teologiska aspekter, liksom också de teologiska ämnena har varit dåliga på att visa intresse för historiebruksfrågor. Avhandlingen kan därför ses som ett svar på denna ömsesidiga försummelse, och som ett bidrag till det aktuella och framväxande forskningsfältet kring historiebruk och kulturellt minne. Med utgångspunkt i den österbottniske mångsysslaren Anders Svedberg (1832–1889) undersöks mer konkret begreppet ”religiöst historiebruk”. Anders Svedberg växte upp, levde och verkade i det av väckelsen starkt präglade Munsala i svenska Österbotten. Han var en man av folket som kände till dess seder, bruk och historia. Därför kunde han ösa ur dess historia när han skrev sina tidningsartiklar och när han i lantdagen talade för allmogens demokratisering. Genom anspelningar på och hänvisningar till det förflutna refererade han ofta till kyrkohistoriska händelser i sin argumentation. Men vilka händelser använde han sig av? Varför hänvisade han till just de händelserna? Hur gjorde han det och i vilket syfte? Utifrån dessa konkreta frågor ger undersökningen förslag på vad som allmänt kan tänkas karakterisera ett religiöst historiebruk. Resultaten ger vid handen att ett religiöst historiebruk – särskilt när det bygger på en religiös minnesgemenskaps kulturella texter – har en förmåga att fungera legitimerande, mobiliserande och inkluderande/exkluderande. --------------------------------------------------------------------- Menneisyydellä on merkittävä osa sekä yksilön että yhteisön identiteetin muotoutumisessa. Tämä väittämä on yleisesti tunnustettu. Siksi ei ole yllättävää että eri yhteisöt ja niiden johtajat hyödyntävät menneisyyttä vahvistaakseen ja suojellakseen omaa identiteettiään. Niin kutsuttu historian käytön tutkimus on viime vuosikymmenillä vahvistanut asemaansa monilla tieteenaloilla pohjoismaissa, erityisesti historiatieteessä ja historian didaktiikassa. Historian käytön tutkimus ei kuitenkaan oleellisesti ole huomioinut uskonnollisia tai teologisia näkökulmia. Myöskään teologiset oppiaineet eivät ole osoittaneet suurempaa kiinnostusta historian käyttöä kohtaan. Väitöstutkimus vastaa siten näihin molempiin laiminlyönteihin ja se voidaan nähdä kirkkohistoriallisena panoksena historian käytön ja kulttuurisen muistin ajankohtaiseen ja kasvavaan tutkimusalaan. Tutkimus ottaa lähtökohdakseen pohjoismaalaisen monitaiturin Anders Svedbergin (1832–1889) ja tarkastelee hänen kautta käsitettä ”uskonnollinen historiankäyttö”. Anders Svedberg varttui, eli ja toimi Munsalassa aikaan jolloin herännäisyydellä ja muilla herätysliikkeillä oli vahva jalansija alueella. Svedberg tunsi pohjoismaalaisen maalaisväestön tavat ja tottumukset sekä alueen historian. Tämän takia hän osasi hyödyntää kyseistä historiaa kirjoittaessaan lehtiartikkeleita maalaisväestölle ja ajaessaan heidän etujaan säätyvaltiopäivillä. Kirjoituksissaan ja puheissaan hän viittasi usein historiallisiin ja kirkkohistoriallisiin tapahtumiin. Mutta mihin tapahtumiin hän viittasi? Miksi hän viittasi juuri näihin tapahtumiin, miten hän sen teki ja millä tavalla? Näiden konkreettisten kysymysten avulla tutkimus pyrkii tarkastelemaan miltä uskonnollinen historiankäyttö yleisellä tasolla voi näyttää. Tutkimustulos osoittaa että uskonnollisella historiankäytöllä – varsinkin perustuessaan uskonnollisen muistiyhteisön kulttuuriseen tekstiin – on kyky legitimoida, mobilisoida sekä sisällyttää ja sulkea pois ihmisiä.

Framåt med stöd av det förflutna : religiöst historiebruk hos Anders Svedberg

Att det förflutna spelar en avgörande roll vid såväl individers som kollektivs identitetsformering är snarast ett axiom inom historiefacket. Därför är det ingen överraskning att det förflutna brukas av grupper och deras ledare i syfte att befästa och vidmakthålla den egna identiteten. Forskningen kring detta – den så kallade historiebruksforskningen – har under de senaste decennierna upplevt ett starkt uppsving inom flera discipliner i Norden, framför allt inom historia och historiedidaktik. Historiebruksforskningen har ändå försummat att i någon högre grad ta i beaktande religiösa och teologiska aspekter, liksom också de teologiska ämnena har varit dåliga på att visa intresse för historiebruksfrågor. Avhandlingen kan därför ses som ett svar på denna ömsesidiga försummelse, och som ett bidrag till det aktuella och framväxande forskningsfältet kring historiebruk och kulturellt minne. Med utgångspunkt i den österbottniske mångsysslaren Anders Svedberg (1832–1889) undersöks mer konkret begreppet ”religiöst historiebruk”. Anders Svedberg växte upp, levde och verkade i det av väckelsen starkt präglade Munsala i svenska Österbotten. Han var en man av folket som kände till dess seder, bruk och historia. Därför kunde han ösa ur dess historia när han skrev sina tidningsartiklar och när han i lantdagen talade för allmogens demokratisering. Genom anspelningar på och hänvisningar till det förflutna refererade han ofta till kyrkohistoriska händelser i sin argumentation. Men vilka händelser använde han sig av? Varför hänvisade han till just de händelserna? Hur gjorde han det och i vilket syfte? Utifrån dessa konkreta frågor ger undersökningen förslag på vad som allmänt kan tänkas karakterisera ett religiöst historiebruk. Resultaten ger vid handen att ett religiöst historiebruk – särskilt när det bygger på en religiös minnesgemenskaps kulturella texter – har en förmåga att fungera legitimerande, mobiliserande och inkluderande/exkluderande. --------------------------------------------------------------------- Menneisyydellä on merkittävä osa sekä yksilön että yhteisön identiteetin muotoutumisessa. Tämä väittämä on yleisesti tunnustettu. Siksi ei ole yllättävää että eri yhteisöt ja niiden johtajat hyödyntävät menneisyyttä vahvistaakseen ja suojellakseen omaa identiteettiään. Niin kutsuttu historian käytön tutkimus on viime vuosikymmenillä vahvistanut asemaansa monilla tieteenaloilla pohjoismaissa, erityisesti historiatieteessä ja historian didaktiikassa. Historian käytön tutkimus ei kuitenkaan oleellisesti ole huomioinut uskonnollisia tai teologisia näkökulmia. Myöskään teologiset oppiaineet eivät ole osoittaneet suurempaa kiinnostusta historian käyttöä kohtaan. Väitöstutkimus vastaa siten näihin molempiin laiminlyönteihin ja se voidaan nähdä kirkkohistoriallisena panoksena historian käytön ja kulttuurisen muistin ajankohtaiseen ja kasvavaan tutkimusalaan. Tutkimus ottaa lähtökohdakseen pohjoismaalaisen monitaiturin Anders Svedbergin (1832–1889) ja tarkastelee hänen kautta käsitettä ”uskonnollinen historiankäyttö”. Anders Svedberg varttui, eli ja toimi Munsalassa aikaan jolloin herännäisyydellä ja muilla herätysliikkeillä oli vahva jalansija alueella. Svedberg tunsi pohjoismaalaisen maalaisväestön tavat ja tottumukset sekä alueen historian. Tämän takia hän osasi hyödyntää kyseistä historiaa kirjoittaessaan lehtiartikkeleita maalaisväestölle ja ajaessaan heidän etujaan säätyvaltiopäivillä. Kirjoituksissaan ja puheissaan hän viittasi usein historiallisiin ja kirkkohistoriallisiin tapahtumiin. Mutta mihin tapahtumiin hän viittasi? Miksi hän viittasi juuri näihin tapahtumiin, miten hän sen teki ja millä tavalla? Näiden konkreettisten kysymysten avulla tutkimus pyrkii tarkastelemaan miltä uskonnollinen historiankäyttö yleisellä tasolla voi näyttää. Tutkimustulos osoittaa että uskonnollisella historiankäytöllä – varsinkin perustuessaan uskonnollisen muistiyhteisön kulttuuriseen tekstiin – on kyky legitimoida, mobilisoida sekä sisällyttää ja sulkea pois ihmisiä.

Rätten till min egen identitet? : En etisk studie om barns sociala status, rättigheter och möjlighetertill identitetsskapande i vår samtid

Syftet med studien är att i utvalt material, FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna, FN:s barnkonvention samt Parliament of the World´s Religions dokument om global etik (DTGE), lokalisera en formulerad värdegrund rörande individens möjlighet till identitetsut-veckling, avsedd att tillämpas globalt i vår samtid. Jag har som ambition att försöka räta ut en del frågetecken rörande vilka rättigheter och möjligheter individen har enligt dokumenten till sin egen identitetsformering. Dessutom undersöker jag om materialets värdegrund kan kopp-las till problematiken om hur individens rätt till identitetsformering påverkar dennes formule-rade rätt till religionsfrihet och religioner. Studien är en litteraturstudie och metoden jag använt är en kombination av innehållsanalys och idéanalys som bearbetar material i form av litteratur och dokument rörande identitetsut-veckling. Materialet analyseras med hjälp av teoretiska redskap hämtade från tre författares olika synsätt på identitetsformering samt kringliggande problematik i ämnet. Då min studie även är av komparativ art har jag selekterat analysverktygen liksom primärkäl-lorna, efter tanken att med olika teoretikers perspektiv bemöta och besvara mina breda fråge-ställningar. Resultaten av analysen visar att alla människor inte har getts möjligheten till egen identitetsformering. Vilka av materialets värderingar angående individuell rätt till identitets-formering som kan kopplas till religionsfrihet eller religioner, var betydligt svårare att utröna, då dokumenten är mycket försiktiga i sin formulering rörande olika religioners inverkan på individens identitetsformeringsmöjligheter.

Identitet i religionskunskapsämnet : Olika tolkningar och dess implikationer i förhållande till styrdokumenten

Syftet med litteraturstudien är att göra en begreppsanalys av begreppet identitet samt att diskutera detta i relation till styrdokumenten för religionskunskapsämnet i åk 7-9 och gymnasiet. Detta har gjorts utifrån fyra frågeställningar. Vilka olika innebörder, synonymer och asymmetriska motbegrepp kan identifieras i primärkällorna? Vilka andra begrepp finns i samma semantiska fält som begreppet identitet i primärkällorna? Hur har författarna i samtida forskning använt begreppet identitet i sin forskning? Vad implicerar de olika tolkningarna och användningarna av begreppet identitet i förhållande till aktuella styrdokument? Metoden för undersökningen har varit begreppsanalys där både samtida forskning och deras primärkällor har analyserats. Detta mot en teoretisk utgångspunkt som utgjorts av socialkonstruktionism och essentialism. Undersökningen visar att en essentialistisk tolkning av identitet är problematisk som utgångspunkt för lärare i religionskunskapsämnet.