Fallolyckor i hemmet hos äldre : En Empirisk studie.

Syftet med studien var att studera var i hemmet de flesta fallolyckorna hos äldre sker, kön- och åldersfördelning, fallolycksfrekvens samt bidragande faktorerna till dessa fallolyckor. Under sex månader har ”Projekt Kersti” samlat in fallrapporter från äldre boende i Falu kommun som drabbats av fallolycka. Dessa fallrapporter har bearbetats till anonymt material av ansvariga för ”Kersti projektet” och uppsatsförfattarna har sedan fått tillgång till materialet för att göra en register studie. De 517 insamlade fallrapporterna har bearbetats och sammanställts och resultatet av studien visade att de flesta fallolyckorna inträffade i sovrummet och det vanligaste föregående symtomet till fall var trötthet. De vanligaste yttre omständigheterna i samband med fall var att individen tappade balansen eller gick utan skor och den vanligaste aktiviteten i samband med fall var att individen var på väg till eller ifrån någonting när fallolyckan inträffade.

Fallolyckor i äldre personers egna hem : en retrospektiv registerstudie

Syftet med studien var att undersöka hur fallfrekvensen var fördelad mellan män och kvinnor, hur antalet fall var fördelade i åldersgrupperna över respektive under 80 år, när de flesta fallolyckor i det egna hemmet inträffade och om fallen medförde några konsekvenser.Studien var en retrospektiv registerstudie och inkluderade fall hos personer i eget boende med trygghetslarm och/eller hjälp av nattpatrull. Fallolyckorna registrerades på ett instrument som var speciellt utvecklat för projektet. Data från en sex månaders studie med totalt 510 fall av 213 individer analyserades. Resultatet visade att det var främst äldre personer över 80 år som föll och som hamnade på sjukhus. Fallen inträffade oftast förmiddagar och eftermiddagar. Få fall inträffade mellan klockan 00-09. Kvinnorna föll framförallt under december månad. Antal fall som ledde till sjukhusvård var 4.5 % och av dessa var nästan alla individer över 80 år och flertalet var kvinnor. Av de fall som ledde till sjukhusvård inträffade 39 % vid första och enda fallet. Då många vårdtagare föll ett flertal gånger och antalet fall kunde vara mycket högt bör de fallförebyggande åtgärderna ses över. Downton fallriskindex skulle kunna vara ett komplement till övriga fallpreventioner i hemmet. Studien ger användbar data med möjlighet att till exempel utforma hemtjänstens schema utifrån studieresultatet och på så sätt minska antalet fallolyckor i hemmen.

Fallolyckor bland äldre - Konsekvenser och prevention

Syftet med studien var att undersöka konsekvenserna avseende fallolyckor bland äldre, samt att undersöka vilka preventiva metoder som presenteras i internationell vetenskaplig litteratur. Metod: Studien genomfördes som en systematisk litteraturstudie. Databassökningen gjordes i Blackwell Synergy och ELIN@Dalarna. De vetenskapliga artiklarna som ingick i studien var skrivna på svenska eller engelska samt publicerade mellan åren 1999 och 2007. Artiklarnas vetenskapliga kvalitet bedömdes utifrån granskningsmallar. I resultatet som grundar sig på 20 artiklar framkom det att hos dem som fallit under studieperioden och som föll igen inom en tremånadersperiod var risken att avlida i samband med det andra fallet 95 procent. Vanliga konsekvenser efter ett fall var höftfrakturer och andra kroppsliga skador samt även fysiska funktionsnedsättningar och imobilitet. Resultatet visade även att socialpsykologiska konsekvenser var vanligt förekommande där dominerande känslor var rädsla, ångest, kraft- och orkeslöshet, förlorad eller minskad självständighet, depression samt förlorad självkontroll. Kvinnor föll oftare, var oftare rädda och hade mer ångest, dessutom fick de oftare höftfrakturer och komplikationer i samband med fallet jämfört med männen. Multidisciplinära preventionsprogram minskade fallolyckorna signifikant. Tidig prevention hos riskgrupper var viktigt. Balansträningsprogram som exempelvis Tai Chi Chuan visade sig ha positiv effekt på balansen och minskade risken att falla. Slutsats: Fallolyckor bland äldre är ett växande problem inte bara i Sverige utan i stora delar av världen. Eftersom fallförebyggande åtgärder är ett komplext område med många faktorer som har betydelse för utfallet krävs det ett samarbete mellan många aktörer men framförallt mellan kommun och landsting. Prevention måste struktureras för bästa resultat lämpligen genom att använda en färdigställd lokal preventionsplan. De samhällsekonomiska vinsterna lokalt, regionalt och nationellt skulle bli stora om det preventiva arbetet prioriterades och effektiviserades.

Höftfraktur; Riskfaktorer och Preventiva åtgärder

Syftet med denna litteraturstudie var att beskriva vilka riskfaktorer som kunde leda till höftfraktur hos äldre samt att beskriva vilka preventiva åtgärder sjuksköterskan kunde använda i omvårdnaden för att förhindra höftfraktur. Resultatet baserades på 21 vetenskapliga artiklar skrivna på engelskt språk. Exklusionskriterie var artiklar baserade på individer yngre än 50 år. Artiklarna söktes via databaserna Elin och Blackwell Synergy och skulle vara publicerade från år 1996 till 2006. Även manuell sökning genomfördes utifrån artiklars referenser samt en tidskrift. Sökorden som användes var hip fracture, risk factor, prevention, cause, nursing samt nursing care. Sökorden användes i olika kombinationer. Resultatet visade att kvinnligt kön, hög ålder, osteoporos, tidigare frakturer, synnedsättning, urininkontinens, läkemedel, nedsatt kognition, rörlighet och faktorer i närmiljön var riskfaktorer som kunde leda till höftfrakturer hos äldre. Preventivt arbete för att minska riskerna för höftfraktur var åtgärder som livsstilsförändringar, riskbedömning för fallolyckor och riskbedömning av närmiljön. Träningsprogram för att förbättra styrka och balans samt ökad användning av höftskydd var ytterligare preventiva åtgärder som sjuksköterskan kunde använda. Med kunskaper om riskfaktorer och prevention kunde sjuksköterskan med enkla hjälpmedel minska frekvensen höftfrakturer.

Sjuksköterskans kunskaper i relation till de äldres läkemedelsbehandling på särskilda boende

Syfte med detta arbete var attbelysa den aktuella situationen i läkemedelsanvändningen på fyra äldreboende i mellersta Sverige. Studien utvisade, med hjälp av en enkät innehållande 27 frågor, skillnader i åtta sjuksköterskors kunskaper om läkemedel och prioritering av läkemedelsgenomgångar på arbetsplatserna. Granskningen visade även hur många läkemedel som användes genomsnittligt per boendeenhet, hur många fallolyckor som inträffade samt hur ofta och länge sjukhusvård behövdes under den sexmånader långa undersökningsperioden. Dessutom undersöktes om antalet läkemedel och antalet fallolyckor var relaterade till den omvårdnadsansvariga sjuksköterskans kunskaper om läkemedel. Antalet förskrivna läkemedel fanns tillgängliga med hjälp av Apotekens e-dos system. Omvård-nadsansvariga sjuksköterskor tillhandahöll sammanlagt 134 läkemedelslistor. Resultatet visade på basen av läkemedelslistorna på de fyra äldreboende att dessa låg på signifikant olika nivåer beträffande antalet genomsnittligt förskrivna läkemedel per enhet. Vidare skiljde sig sjuksköterskornas kunskaper om läkemedel för äldre åt och kunskaperna relaterade till prioriteringar av läkemedelsgenomgångar, användning av professionella hjälpmedel samt till vilja till utbildning på egen tid. Vidare hade äldreboenden olika antal fallolyckor och utnyttjade i olika grad sjukhusvård. Antal fallolyckor förklarades av antalet förskrivna läkemedel per boende per dag till 95,2 % och följaktligen antal sjukhusdagar förklarades med antal läkemedel per person per dag till 86,5 % men hjälp av linjär regression, modell Enter. Resultatet diskuterades utgående från Dorothea Orems omvårdnadsteori att den äldre har egenvårdsbehov i egen farmakologisk terapi men saknar egenvårdskapacitet i densamma, vilket innebär att sjuksköterskan har största ansvaret att tolka och förmedla patientens läkemedelsbehov.

Sjuksköterskans omvårdnadsåtgärder för att förebygga fall hos patienter med demenssjukdom på somatiska vårdavdelningar Litteraturöversikt

Bakgrund: På somatiska vårdavdelningar är fallrisken hög då det gäller patienter med demenssjukdom. Olika faktorer leder till att denna patientgrupp riskerar att inneha hög fallfrekvens på sjukhus. Syftet är att beskriva hur sjuksköterskan med hjälp av omvårdnadsåtgärder kan förebygga fall hos patienter med demenssjukdom på somatiska vårdavdelningar. Metod som valts är en litteratur översikt som är baserad på 15 vetenskapliga artiklar av både kvalitativ- och kvantitativansats. Resultat: Att identifiera vilka faktorer som leder till ökad fallrisk är ett viktigt arbete för sjuksköterskan för att kunna sätta in rätt omvårdnadsåtgärder. Upprättandet av individanpassat fallpreventionsprogram kan förebygga fall genom att patientens styrkor och svagheter identifieras. Vårdmiljön har en stor betydelse för patienter med demenssjukdom för att motverka risken för fallolyckor. Genom att samverka med andra professioner kan sjuksköterskan få ett större urval av omvårdnadsåtgärder i det fallförebyggande arbetet. Olika sorters hjälpmedel kan användas i omvårdnaden och därmed förebygga fall och framförallt fallskador. Slutsats: Fallolyckor innebär svåra skador hos äldre patienter med demens med en lång vårdtid och ökat lidande som följd. Det bör därför ligga i sjuksköterskans intresse att mer systematiskt använda sig av någon av tidigare nämnda omvårdnadsåtgärder då de hjälper till att förhindra fallolyckor i hög grad.

Rutiner i omvårdnad på intensivvårdavdelning av hjärnskadade patienter : Intervjustudie

Bakgrund: Traumatisk hjärnskada (THS) orsakas av våld mot huvud i samband med fallolyckor eller trafikolyckor. Varje år söker 20 000 personer vård på grund av skallskador. Vården för traumatiskt hjärnskadade patienter i Sverige skiljer sig åt, mycket beroende på avstånden som finns till specialistsjukhus, tiden och rätta åtgärder är avgörande faktorer för denna patientgrupp. Syfte: Att undersöka vikten och intensivvårdssjuksköterskors behov av rutiner i samband med vård av patienter med hjärnskador på allmänintensivvårdsavdelningar och på neurointensivvårdavdelningar. Metod: Kvalitativ studie med fokusgruppsintervjuer av tio intensivvårdsjuksköterskor som arbetar på en allmänintensivvårdsavdelning (IVA) och specialistneurointensivvårdavdelningen (NIVA). Resultat: På NIVA finns väl inarbetade rutiner och tydliga riktlinjer nedskrivna. Sjuksköterskornas upplevelse var att det fanns tillräckligt med rutiner, men några rutiner kunde utvecklas. På IVA fanns det inga nedskrivna riktlinjer och inga tydliga rutiner för att vårda denna patientgrupp. Vården och kontrollerna ordinerades av läkare som är i tjänst. Slutsats: Vården kring hjärnskadade patienter är ytterst viktigt då man ständigt måste förebygga sekundära skador/insulter. Rutiner är väl inarbetade på specialistsjukhuset, men vården börjar först på hemsjukhuset på IVA där tydliga rutiner och riktlinjer saknas.