Kommunala riktlinjer för anhöriganställningar : En kvalitativ innehållsanalys med feministisk teoriansats

Det övergripande syftet var att undersöka kommunala riktlinjer för anhöriganställningar tillgängliga på kommunernas hemsidor, dvs regeldokument gällande situationer där en anhörig anställs för att vårda en närstående. Det övergripande syftet har byggts upp utifrån följande tre frågeställningar angående hur kommunerna i Sverige beskriver: 1) vilka situationer som berättigar anhöriganställning, 2) hur det säkerställs att den äldre personen skall få sina behov tillgodosedda samt 3) hur säkerställs den anhöriganställdes rättigheter/välmående? Det saknas lagstöd för anhöriganställningar som rättighet, och det kommunala självstyret avgör om kommunen erbjuder denna omsorgsform. På senare tid har anhöriganställningar begränsats och förbjudits i flera svenska kommuner, och enligt uppgifter är det cirka 55–65 % av Sveriges kommuner som tillåter anhöriganställningar. Det är mestadels kvinnor med utländsk bakgrund som är anhöriganställda numera, och feministisk omsorgsforskning och media lyfter fram anhöriganställningar som en kvinnofälla och som en risk för integration av invandrare. I studien inkluderas riktlinjer från totalt 21 kommuner, vilka analyserades med kvalitativ innehållsanalys enligt Elo & Kyngäs (2007). De undersökta riktlinjerna hittades från hemsidorna för Sveriges 121 medelstora och stora kommuner (mer än 20 000 invånare). Resultatet har bearbetats med hjälp av feministisk teori (Hirdman 2012). Resultatet visar att det överlag finns få riktlinjer tillgängliga i Sveriges kommuner och att regelverken skiljer sig åt i de olika kommunerna.  I de riktlinjer som finns är ofta innehållet allmänna eller oklara beskrivningar. En slutsats är därför att många kommuner säkerställer sitt eget handlingsutrymme och ett tolkningsföreträde genom otydliga och allmänt hållna regler i sina riktlinjer. Utifrån ett feministiskt perspektiv kan dessa tolkningsföreträden skapa orättvisa strukturer och skillnader i förutsättningar och villkor för de äldre och för deras anhörigvårdare avseende anhöriganställningar. Slutligen visar resultatet på att de få detaljerade beskrivningarna prioriterar de äldres rättigheter framför de anhöriganställdas. Säkerställandet av de anhöriganställdas rättigheter beskrivs huvudsakligen att ske genom att kontrollera och styra de anhöriganställda. De anhöriganställda är ofta osynliga i riktlinjerna, betraktas som pseudoanställda och hamnar därför mellan stolarna vad gäller stödbehovet (Sand 2010).

Vilka skillnader upplever vårdpersonal och närstående mellan den vanliga palliativa vården och en vård med styrda vårdplaner? : En systematisk litteraturstudie

Syftet med föreliggande studie var att ta reda på vårdpersonal och närståendes upplevelser vad gäller vanlig palliativ vård och strukturerade vårdplaner så som LCP/ICP. Studien genomfördes som en systematisk litteraturstudie där underlaget inhämtades genom att med specifika sökord söka i Högskolan Dalarnas databas ELIN@ efter vetenskapliga artiklar. En artikel har även sökts från en annan referenslista där artikelnamnet använts som sökord. Vid sökningarna har sökorden använts var för sig och i kombination med varandra varvid 13 stycken artiklar valdes ut till resultatet. Resultatet visade att det fanns brister i den ordinarie palliativa vården vad det gäller kommunikation, symtomlindring och anhörigvård. Tidsbrist och stress var också utmärkande i den ordinarie palliativa vården. Vad gäller patienter som vårdats under LCP/ICP så upplevde närstående och vårdpersonal att både kommunikation och symtomkontroll var avsevärt bättre än i den ordinarie palliativa vården. Tiden för det goda samtalet fanns i betydligt större utsträckning vid vård under LCP/ICP. En orsak var att sjuksköterskan istället för att lägga ner tid på dokumentationen hade möjlighet att vara där för patienten och dess närstående. De närstående hade också möjlighet att vara delaktiga i vården på grund av att de hade tillgång till dokumentationen kring patienten.

Anhörigas upplevelser av att vårda personer med Alzheimers sjukdom

Bakgrund: Alzheimers sjukdom är den vanligaste bland demenssjukdomar som medför emotionella störningar och personlighetsförändringar. De flesta personer med Alzheimers har en önskan om att bo hemma och många familjer gör sitt bästa för att uppnå detta. Syfte: Studiens syfte var att belysa anhörigas upplevelser av att vårda personer med Alzheimers sjukdom. Metod: Denna systematiska litteraturstudie är baserad på fjorton vetenskapliga artiklar inom det valda området. Dessa har analyserats med en innehållsanalys. Resultat: Studien visade att det är påfrestande att vara anhörigvårdare. En rad olika upplevelser framkom, både negativa och positiva, dock mest negativa. Stöd visade sig vara viktigt för anhörigvårdarna och många ansåg sig sakna det. Manliga och kvinnliga upplevelser gällande anhörigvård skiljde sig från varandra. Kvinnor hade mer negativa upplevelser än män. Slutsats: Att vårda en anhörig i hemmet är inte en lätt uppgift. Därför anser författarna att det krävs mer forskning i området för att kunna bemöta anhörigvårdarnas behov.

Att hantera funktionärer utifrån organisationers perspektiv : En kvalitativ studie om hur organisationer som arrangerar idrottsevenemang hanterar funktionärer gällande rekrytering och behållande

Flertalet evenemang är idag beroende av funktionärer för att genomföras. Att ha funktionärer till hjälp är ekonomiskt bärkraftigt för organisationer som anordnar evenemang, då de inte behöver anställa betald personal. Vetenskapliga studier menar att organisationer bör upprätta tydliga planer eller strategier för hur de ska hantera funktionärer då konkurrensen om funktionärerna ökar. Eftersom det är kostsamt att rekrytera nya funktionärer bör det vara av stor vikt för organisationer att försöka behålla sina funktionärer inför framtiden. Syftet är att undersöka organisationer som arrangerar årligen återkommande idrottsevenemang för att få en djupare förståelse för hur de arbetar med sina funktionärer. För att undersöka detta har vi intervjuat tre av Sveriges största årligen återkommande idrottsevenemang som alla är beroende av funktionärer. Intervjuerna genomfördes personligen med respektive person i organisationen som hade det övergripande ansvaret för funktionärer. Undersökningen visar att väletablerade evenemang, som de i studien, har vissa likheter i hur de hanterar funktionärer som vetenskapliga studier förespråkar. Att följa en strikt plan för hur arbetet med funktionärer bör gå till visar sig inte vara nödvändigt. Det visade sig att samtliga organisationer delegerar ansvaret för funktionärer till projektledare eller huvudfunktionärer. Det som var viktigt vid rekryteringen var; synliggöra, intervjuer och utbildning. Det som utmärkte sig vid att försöka få funktionärerna att återkomma var; förmåner, kommunikation och relationen. Resultatet visade att arbetet med funktionärerna, trots att de kan vara många till antalet, inte behöver vara komplicerat.

Anhöriga äldre angår alla!

Anhörigomsorg är del av en komplex väv med olika nivåer, individuella, familjemässiga och övergripande samhälleliga, där åtminstone de senare har begränsade resurser. Denna rapport presenterar och diskuterar kunskapsläget inom svensk och internationell forskning om anhöriga till äldre. Vi sätter den svenska anhörigomsorgen i ett större sammanhang genom resonemang om demografiska förutsättningar, historiska tillbakablickar och internationella utblickar. Nutid belyses med aktuella undersökningar och vi tror att framtiden kan klaras tack vare den allt större överlappning vi redan ser mellan många olika former av hjälp, service, omsorg och vård. Vi ställer frågan om dessa mönster kanske förbises i de ofta dystra, rent demografisk-ekonomiska framskrivningarna. Rapporten redovisar många svenska undersökningar av anhörigomsorg, både i befolkningen i stort och bland äldre. Det förefaller klart att det skett en faktisk ökning av anhörigomsorgens omfattning från 1990-talet och början av 2000- talet, något som flera studier visar. Resultat från en europeisk undersökning med gemensamma frågor och svarsalternativ tyder på att anhörigomsorg är vanligare i Nordeuropa än i Sydeuropa vilket nog strider mot gängse föreställningar. Kanske är det i Norden vanligare att vara hjälpgivare men inte med lika omfattande engagemang eller lika länge och man bor sällan tillsammans. Då fördelas nog omsorgen på fler händer. I Sverige angav mindre än 1 procent att de gav omsorg på heltid, i Spanien 5 procent. Sammantaget har, i Sverige liksom i övriga Europa, mer än 4 av 10 i befolkningen en aktuell eller tidigare personlig erfarenhet av att ge omsorg, och på befolkningsnivå är anhörigomsorgen klart större än den offentliga. De flesta svenska studier visar att det är ungefär lika vanligt bland kvinnor och män att vara givare av anhörigomsorg. Kvinnor ger dock oftare personlig omvårdnad och de ger fler timmar omsorg än männen. De flesta omsorgsgivare ger ganska få hjälptimmar, men timinsatserna ökar med stigande ålder och är högst bland de äldsta. I genomsnitt ger omkring 30 procent av omsorgsgivarna daglig hjälp, men den andelen stiger till nästan 40 procent för anhörigvårdare i 65–80 årsåldern och till 80 procent för dem som är ännu äldre. Äldre utgör således 30 procent av alla som ger omsorg, oftast till andra äldre, men utför ungefär 4 av 10 omsorgstimmar. Äldre personer är inte bara mottagare av omsorg utan minst lika ofta också givare. De flesta givare av anhörigomsorg ger ”lättare” former av insatser (skjutsning, passning, tillsyn etc.), insatser som många gånger säkerligen är viktiga och kan vara avgörande för mottagaren. Det är viktigt att se det stora spektret av anhörigomsorg och att det också finns grupper av anhöriga (ofta äldre personer) som gör omfattande insatser som kan påverka såväl egen hälsa som arbetsliv. Vid små hjälpbehov – fallet för de flesta – får man lite hjälp främst av anhöriga, vid större behov mer hjälp och då av både anhöriga och av kommunen. Delat ansvar är vanligt och även vad omsorgsgivare och mottagare önskar. Få önskar bära ansvaret ensamma och få önskar att ansvaret helt ligger på det offentliga. Historiskt utgör barn och andra anhöriga en viss trygghet på ålderdomen, något som inte tillhör det förflutna, utan snarare kommer att få större betydelse framöver. Anledningen är demografisk: allt fler har nära anhöriga i form av en egen familj. Familjens relativa betydelse har ökat, inte minskat som man ibland föreställer sig. Detta accentueras av att den offentliga omsorgen visserligen är väl utbyggd i Sverige, men tycks ha nått gränsen för vad den kan uträtta, praktiskt och finansiellt. Anhörigomsorgen har även socialpolitiska aspekter. Den som är eller varit anhörigvårdare vill helst inte själv vara mottagare av omfattande anhörigvård, utan hellre få huvuddelen av omsorgen från det offentliga. Man kan nog förutse ännu strängare ransonering av offentliga tjänster i framtiden, där anhöriga och marknadsbaserade tjänster är alternativen, möjligen tillsammans med växande insatser från ideella organisationer.