Det underordnade barnet - en diskursanalys av innebörder i begreppen barnperspektiv och barnets bästa

Begreppen barnperspektiv och barnets bästa infördes i svensk lagstiftning sedan Sverige ratificerade FN:s konvention om barns rättigheter. En diskursanalytisk metod studerar kritiskt hur fenomen beskrivs, hur diskursordningar skapas, vem som äger talet och dominerar i en diskurs. Makt är en aspekt som analysmetoden betonar i mellanmänskliga relationer. Barn kan sägas befinna sig i en underordnad position på såväl individ nivå som på grupp- och samhällsnivå. Hur kommer barns bästa fram? Hur kommer barn till tals? Begreppet barnperspektiv beskrevs som vagt i offentlig litteratur och kopplades till ett helhetsperspektiv i en gruppintervju med socialsekreterare, verksamma inom socialt barnavårdsarbete. Begreppet barnets bästa överskuggades av en dominerande tolkning av barnperspektivet som vagt. En tolkning som tycks legitimera att brister på tid och resurser åsidosätter barnets rätt att komma till tals. Barnets bästa som begrepp tenderar att lösa upp sig vilket avspeglas i det ringa utrymme som barnets röst ges. Uppsatsen visade att det finns risk för att redan marginaliserade barn inte syns, kommer till tals eller blir lyssnade på i sociala barnavårdsutredningar. Att sätta barnets bästa i främsta rummet löper istället risk att sättas i ett väntrum på att bli vuxen.

”Ge det en chans i alla fall” - Växelvis boende ur ett barnperspektiv

Samhället har utvecklats från kärnfamiljer till mer heterogent sammansatta familjer som en påverkan av de samhällsförändringar som skett under senare år. Då föräldrar likställs i vårdnadsfrågor har ett växelvis boende blivit allt mer vanligt förekommande. Syftet med vår uppsats har varit att undersöka hur barn till separerade föräldrar ser på ett växelvis boende. Studien har genomförts med hjälp av fem kvalitativa intervjuer. Centrala aspekter av problemområdet har sedan sammanställts i temaområden. Dessa har tolkats genom systemteori, Aaron Antonovskys salutogena perspektiv, KASAM samt ur ett socialt nätverksperspektiv. Problemområdet har även jämförts med tidigare forskning för att finna likheter respektive olikheter samt nya frågeställningar. Resultatet har visat att ett växelvis boende befrämjar kontakten mellan barn och föräldrar. Förutsättningarna för ett växelvis boende har enligt ungdomarna varit, närhet mellan föräldrarna, ett gott samarbete dem emellan, samt ett eget rum. Ett växelvis boende kan vara en god medelväg för barn, i jämförelse med att förlora vardagskontakten med den ene föräldern.

Barns upplevelser på sjukhus

Syftet med denna studie var att beskriva barns upplevelser av att vårdas på sjukhus samt vad barn anser vara betydelsefullt i omvårdnaden på sjukhus. Studien genomfördes som en litteraturstudie som baserades på 11 vetenskapliga artiklar. Barns upplevelser av att vårdas på sjukhus innefattade oro och rädsla inför sjukdom och behandling. Barnen upplevde den största rädslan för injektioner och smärta. Betydelsefullt vid omvårdnaden på sjukhus var den fysiska miljön. Barnen hade oftast positiva åsikter om avdelningens miljö/utsmyckning och ansåg att det fanns tillräckligt med aktiviteter att sysselsätta sig med. Barnen ansåg att sjukhusvistelsen störde deras normala liv och att de kände sig vilsna då de inte kunde träffa sina kompisar. Det var betydelsefullt att föräldrar var närvarande under sjukhusvistelsen då de gav barnen sällskap samt tröstade dem när det var jobbigt. Sjuksköterskan förväntades vara snäll och trevlig samt kunnig, ha ett säkerhetsmedvetande och vara kompetent. Information och kommunikation ansågs vara mycket betydelsefullt. Information behövdes för att få förståelse för sin sjukdom och för att förbereda sig för olika procedurer. De barn som kände sig sedda och hörda i kommunikationen med vårdpersonalen upplevde att de kände sig värdefulla och respekterade. Däremot pekade resultaten på att barnen ansåg att vårdpersonalen inte lyssnade tillräckligt på deras åsikter.

De osynliga barnen? – En kriminalvårdsanstalts och en socialtjänsts arbete för barn till frihetsberövade

Syftet med föreliggande uppsats var att undersöka om det fanns något arbete för barn till frihetsberövade och i så fall hur detta såg ut, på en kriminalvårdsanstalt och en socialtjänst i två kommuner. Fokuseringen i uppsatsen var dock barnen och deras situation. Metoden som användes var en kvalitativ fallstudie med fyra halvstrukturerade intervjuer. Informanterna utgjordes av två socialsekreterare och två kriminalvårdare. Resultatet analyserades utifrån relevanta lagrum samt tidigare forskning och litteratur. Slutsatsen var att anstalten hade börjat vidareutveckla arbetet för barn till frihetsberövade i samband med att barnombud tillsattes. Detta arbete var dock ännu inte tillräckligt utifrån ett barnperspektiv. Anstalten hade ännu inget omfattande samarbete med socialtjänsten men samarbetade vid behov. Fängelset uppfyllde lagrum och riktlinjer i viss mån men det fanns en del kvar att göra. Vidare kom vi fram till att socialtjänstens arbete för barn till frihetsberövade i stort sett var bristfälligt. Deras samarbete med kriminalvården var endast i ett inledningsskede. Socialtjänsten följde inte sitt lagstadgade ansvar då gruppen barn till frihetsberövade inte synliggjordes och ingen samverkan skedde gällande dem. Sammanfattningsvis konstaterades att socialtjänstens och anstaltens arbete med barn till frihetsberövade var otillräckligt men på väg att utvecklas.

Att möta barn som bevittnat familjevåld - Fem behandlares uppfattningar kring arbete med utsatta barn

Mörkertalet kring antalet barn som i Sverige utsätts för att bevittna familjevåld är stort och det finns inga exakta uppgifter över hur många som berörs. Enligt kommittén mot barnmisshandel handlar det om mellan 100 000 och 200 000 barn varje år. Det var först i mitten av nittiotalet som de utsatta barnen började uppmärksammas i större utsträckning och på senare tid har det börjat fokuseras mer kring olika former av behandlingsinsatser eftersom barnen anses vara i stort behov av bearbetning av sina upplevelser. I dag finns det ett tiotal relativt nystartade verksamheter runtom i landet som arbetar med behandling av barn som bevittnat familjevåld. Det övergripande syftet var att undersöka hur behandlingspersonalen vid de utvalda verksamheterna uppfattade sitt arbete och hur de tillämpade barnperspektivet. Syftet var även att jämföra informanternas utsagor med varandra samt med vad forskningen ansåg vara av vikt vid behandling av utsatta barn inom olika teman. Studien baserades på halvstrukturerade kvalitativa intervjuer med fem behandlare som arbetade vid fyra olika verksamheter. Resultatet redovisades utifrån citat av intervjupersonerna som sedan analyserades med hjälp av aktuell litteratur och forskning kring behandlingsarbete inom åtta teman samt barnperspektiv, dvs. utifrån några författare och forskare inspirerade av olika teoretiska utgångspunkter som tex. Inger Ekbom, Barbro Metell samt Atle Dyregrov m.fl.. Resultatet av undersökningen visade bl.a. att alla verksamheterna med undantag för vissa skillnader i struktur och innehåll i princip använde sig av samma arbetsmodeller, främst Trappanmodellen och Children are people too och alla koncentrerade sig på behandling av enbart barnet. Behandlarna var relativt samstämmiga när de beskrev hur de uppfattade sitt arbete, vad de ansåg vara viktigt att fokusera på och vilka hinder de urskiljde. Behandlarna delade även uppfattningen någorlunda om vad de ansåg vara barnets bästa utifrån ett barnperspektiv och hur man borde tillämpa barnperspektivet i praktiken. En huvudsaklig slutsats var att behandlingspersonalen vid de olika verksamheterna var förhållandevis eniga med varandra samt med vad forskningen visade men att det förekom vissa utmärkande skillnader särskilt gällande en av verksamheterna som även skiljde sig mer organisatoriskt jämfört med de övriga tre verksamheterna. Resultatet kunde dock inte generaliseras då det enbart grundades på utvalda intervjupersoners subjektiva erfarenheter av just deras behandlingsarbete.

Barns och föräldrars upplevelser av barnsjuksköterskans bemötande inom barnonkologisk omvårdnad : 12 månader efter diagnostillfälle

Varje år drabbas 250-300 barn under 15 år av cancer i Sverige. Tidigare ansågs barncancer nästintill obotligt, men dagens framsteg inom medicin har gjort att allt fler barn överlever sin cancer och perspektivet inom hälso- och sjukvård har därmed ändrats radikalt. När barn drabbas av cancer påverkas hela familjen. I denna kaotiska situation är ett bra bemötande av största vikt. För att kunna ge ett bra bemötande och god omvårdnad till barnet och familjen krävs att barnsjuksköterskan har kompetens och kommunikativ förmåga. Även ett bra samarbete mellan barnsjuksköterskan och familjen är av stor vikt. Syftet med studien var att beskriva barns, två till fem år, och deras föräldrars upplevelser av barnsjuksköterskans bemötande inom barnonkologisk omvårdnad, 12 månader efter diagnostillfället. Studien är en kvalitativ studie med deduktiv ansats, där intervjuerna analyserats med innehållsanalys utifrån Swansons omvårdnadsteori. 12 barn i åldern två till fem år ingick i studien, och föräldrarna medverkade som komplement till barnens deltagande. Resultatet visar att barnsjuksköterskans bemötande har stor betydelse för barns och föräldrars upplevelser och välbefinnande i omvårdnaden. Viktigast för ett bra bemötande var delaktighet, tillgänglighet och kontinuitet, information samt att ha ett barnperspektiv. För att skapa bästa förutsättningarna för ett bra bemötande krävs att barnsjuksköterskan gör barnet och familjen delaktiga i vården, ser barnet som en individ och har kompetens och kunskap. Mer forskning behövs kring hur barn och familjer upplever barnsjuksköterskans bemötande och hur det påverkar deras upplevelser av vården, inte bara inom barnonkologisk omvårdnad utan även generellt inom pediatrisk omvårdnad.