Wo Atlantis am Horizont leuchtet oder eine Reise zum Mittelpunkt des Menschen : utopisches Denken in den Schriften Hagar Olssons

Kritikern och författaren Hagar Olsson (1893-1978) är en central gestalt inom den finlandssvenska modernismen. Särskilt under 1920- och 30-talet hade hon en stor betydelse för den finländska och svenska kulturpolitiken. Även om Olsson måste räknas till de kanoniserade författarna och även om litteraturhistorikerna är överens om hennes betydelse för den svenskspråkiga litteraturen är hennes verk inte särskilt bekanta eller utforskade. I min studie visar jag att Olsson hade en etisk och estetisk revolution i tankarna, en \"realism för utopister\". Olsson förflyttar utopin från en fjärran ö till människans inre. Alla kan påbörja resan med konst och litteratur som kompass. Först när människan närmar sig den inre utopin blir en bättre värld möjlig. Olssons läsare får själv bestämma hur den här världen ska se ut. Bara ett mål är entydigt formulerat: En värld i fred där varken människan eller naturen exploateras. En litteratur som kan tjäna som kompass till utopia betecknar Olsson som \"nyrealsitisk\". Jag presenterar den här nyrealismen som en litterär strategi som är avgörande för Olssons författarskap mellan ca 1920-1950. Med hänsyn till den historiska kontexten analyserar jag ett stort antal recensioner, kulturkritiska essäer, opublicerade manuskript, romaner och skådespel. Den tyske filosofen Ernst Blochs skrifter om det utopiska använder jag bland några ytterligare äldre och yngre bidrag till utopiforskningen som filosofisk-teoretiska utgångspunkter. Utgående från primärmaterialet valde jag fyra tematiska tyngdpunkter: utopi och estetik, utopi och politik, utopi och ungdom samt utopi och kön. Jag visar inte bara hur den nyrealistiska litteraturen enligt Olsson borde se ut och fungera utan jag presenterar också Olssons inre utopi och diskuterar hur den här utopin i högsta grad är politisk. I det här sammanhanget beaktas den politiska, litterära och samhälleliga utvecklingen i Finland, Sverige, Tyskland och Ryssland under mellankrigstiden och andra världskriget fram till 1950.

Atlantis / par André Laurie...

Collection : Les romans d'aventures

Description and chemical composition of ferromanganese encrustations and deposits in the Atlantic Ocean from R/V Atlantis II cruises 20, 42, 60, 85; R/V Chain cruise 35; R/V Knorr cruise 61 and RRS Shackleton cruise 75/1 stations

Chemical and mineralogical compositions of ferromanganese oxide coatings on rocks dredged from the New England Seamounts, the Sierra Leone Rise and the Mid-Atlantic Ridge near the Equator have been determined in an investigation of regional differences in Atlantic ferromanganese deposits. Most encrustations are clearly of hydrogenous origin, consisting mainly of todorokite and delta MnO2, but several recovered from the equatorial fracture zones may be hydrothermal accumulations. Differences in the chemistry of the water column and in growth rates of the ferromanganese coatings may be important in producing this regional contrast in composition. Fine-scale changes in element abundances within the encrustations indicate that the nature of the substrate has little influence on compositional variations.

(Table 2) Layer-by-layer chemical composition of barite crusts from the Atlantis II Deep of the Red Sea rift zone

Results of studies of hydrothermal sulfide-sulfate rocks occurring in the Atlantis II Deep of the Red Sea are reported in the paper.

Geochemistry and mineralogy of sediments from the Atlantis II Fracture Zone

Thirteen sediment samples, including calcareous ooze, sandy clay, volcanic sand, gravel, and volcanic breccia, from Ocean Drilling Program (ODP) Sites 732B, 734B, 734G and Conrad Cruise 27-9, Station 17, were examined. Contents of major and trace elements were determined using XRF or ICP (on samples <0.5 g). Determinations of rare earth elements (REE) were performed using ICP-MS. Mineralogy was determined using XRD. On the basis of the samples studied, the sediments accumulating in the Atlantis II Fracture Zone are characterized by generally high MgO, Cr, and Ni contents compared with other deep-sea sediments. A variety of sources are reflected in the mineralogy and geochemistry of these sediments. Serpentine, brucite, magnetite, and high MgO, Cr, and Ni contents indicate derivation from ultramafic basement. The occurrence of albite, analcime, primary mafic minerals, and smectite/chlorite in some samples, coupled with high SiO2, Al2O3, TiO2, Fe2O3, V, and Y indicate contribution from basaltic basement. A third major sediment source is characterized as biogenic material and is reflected primarily in the presence of carbonate minerals, and high CaO, Sr, Pb, and Zn in certain samples. Kaolinite, illite, quartz, and some chlorite are most likely derived from continental areas or other parts of the ocean by long-distance sediment transport in surface or other ocean currents. Proportions of source materials in the sediments reflect the thickness of the sediment cover, slope of the seafloor, and the nature of and proximity to basement lithologies. REE values are low compared to other deep-sea sediments and indicate no evidence of hydrothermal activity in the Atlantis II Fracture Zone sediments. This is supported by major- and trace-element data.