Kärlekens glädje? : En studie om relationen mellan teologiska ideal och pastorala problem vid formandet av praktisk katolsk etik i Amoris Laetitia

Det är förmodligen många som föreställer sig att religiöst motiverad etik är någonting statiskt och orörligt. Så är det kanske särskilt med katolsk etik. De flesta föreställer sig att katolsk etik formas ovanifrån, av påven och biskopskollegiet och att kyrkans medlemmar sedan måste rätta sig efter detta utan tillstymmelse till inflytande. Är det så? I denna uppsats undersöks relationen mellan de religiösa idealen och de pastorala problemen i syfte att se hur teori och praxis samverkar i formerandet av den katolska etiken. Den teoretiska utgångspunkten för arbetet är de fyra modeller för hur teori och praxis påverkar varandra som Niclas Lindström lyfter fram. Det material som undersöks är den katolska kyrkans nyligen utgivna post-synodala exhortation Amoris Laetitia, som översatt till svenska kan kallas ”Kärlekens glädje”. Genom att undersöka vilka ideal, problem och åtgärder som nämns i exhortationen och genom att jämföra undersökningen med tidigare forskning om doktrinär utveckling inom den katolska kyrkan mynnar arbetet ut i en slutsats: Katolsk etik utvecklas och förtydligas långsamt genom att biskoparna fastställer läror utifrån teologiska ideal, i frågor som de vanliga medlemmarna sätter på agendan utifrån pastorala problem. Slutligen presenteras förslag på hur lärare i religionskunskap kan använda sig av uppsatsen i sitt arbete på ett sätt som uppfyller Skolverkets mål.

Vultus amoris, vulnus amoris : apuntes para una antropología teo-fenomenológica de la identidad como alteridad y reciprocidad

Resumen: El autor propone el relato de una experiencia ocurrida en el marco del acompañamiento espiritual de jóvenes universitarios, y una articulación teológica en la que reflexiona a partir de ese acontecimiento. Se busca experimentar caminos que articulen el lenguaje teológico a partir de experiencias concretas y particulares, de las cuales puedan destilarse conceptos para pensar la vida y la teología. Entre la provocación de la gracia y la mistagogía de la fe, los maestros de vida que son también maestros de doctrina, ensayan senderos de articulación entre ambos mundos pensando una teología significativa más allá de los muros de la misma teología.

1.° P. Ovidii Nasonis de remedio amoris liber. — 2.° Henrici Samariensis satyra contra fortunam : conjectae ad marginem notae. — 3.° Amphitryon carmen elegiacum. — 4.° Anonymi tractatus de algorismo, versibus hexametris. — 5.° Anonymi epistola de lamentabili statu Franciae, sub narratione poëtica. — 6.° Anonymi liber de pomo, sive de morte Aristotelis. — 7.° Constabuli, filii Lucae Medici, tractatus de differentia spiritus et animae. — 8.° Anonymi libellus de unitate et uno. — 9.° Liber facetiae, sine quo nemo potest esse benè moriginatus. — 10.° Versus de eruditione puerorum.

Colbertinus, antea Jacobi Augusti Thuani

1.° P. Ovidii Nasonis liber de remedio amoris. — 2.° Catonis disticha de moribus. — 3.° Theoduli ecloga. — 4.° Anonymi carmen morale de contemptu mundi. — 5.° Aesopi fabulae, versibus heroïcis. — 6.° Matthaei Vindocinensis ad Bartholomaeum, Turonensem Archiepiscopum, Tobias, sive metaphrasis libri Tobiae, versibus elegiacis. — 7.° Ovidii liber de remedio amoris : finis desideratur.

Puteanus

opus inscriptum : liber de arte honestè amandi, et de reprobatione inhonesti amoris, editus et compilatus à Magistro Andrea, Francorum aulae regiae Capellano ; ad Galterium amicum suum cupientem in exercitu amoris militare : in quo quidem libro cujuscumque gradus et ordinis mulier ab homine cujuscumque conditionis et status ad amorem sapientissimè invitatur, et ultimò, in fine ipsius libri, de amoris reprobatione subjungitur.

Baluzianus, antea Joannis Baptistae Hautin

1.° A. Persii Flacci satyrae sex. — 2.° Ovidii liber de remedio amoris, cum scholiis. — 3.° Aesopi fabulae latinis elegis ab Avieno conscriptae : conjecta ad marginem scholia. — 4.° Britonum brevis chronologia. — 5.° Q. Sereni carmen heroïcum de praecipuorum corporis humani morborum curatione : finis desideratur. — 6.° Vita sancti Bernardi : authore anonymo. — 7.° Anonymi tractatus de computo. — 8.° Glossae veteres. — 9.° M. T. Ciceronis rhetoricorum ad Herennium liber primus : finis desideratur. — Hujusce codicis pars undecimo, pars decimo tertio, nonnulla decimo quarto saeculo videntur exarata.

Puteanus

Aerarium divini amoris locupletissimum: hoc est discursus variiexquisiti in quibus per tractatus ordine digestos ad verbum dei fructuose et faciliter praedicandum de passione domini nostri Jesu Christi et de sacratissima eucharistia materiae morales subministrantur et ad plenum digeruntur

UANL

Veni-mecum pii sacerdotis: quod ex variis devotis libris excerptum, ex sui exilii loco, tamquam amoris pignus, suo clero, omnibusque hispaniae sacerdotibus, ac piis laicis

UANL

Ovid, Remedia amoris 95: uerba dat omnis amor

Anagrams and syllabic wordplay of the kind championed by Frederick Ahl in his Metaformations have not always been favourably received by scholars of Latin poetry; I would hesitate to propose the following instance, were it not for the fact that its occurrence seems peculiarly apposite to the context in which it appears. That Roman poets were prepared to use such techniques to enhance the presentation of an argument by exemplifying its operation at a verbal level is demonstrated by the famous passage of Lucretius (DRN 1.907–14; also 1.891–2) in which the poet seeks to illustrate the tendency of semina … ardoris to create fire in wood by the literal presence of elements from the word for ‘fires’ (IGNes) in that denoting wood (lIGNum). A similar conception may underlie the association insinuated by the love elegists between amor and mors, suggesting that death is somehow ‘written into’ love: so Propertius declares laus in amore mori (2.1.47), while Tibullus appears to point to the lurking presence of death in the pursuit of love in the lines interea, dum fata sinunt, iungamus amores: | iam ueniet tenebris Mors adoperta caput (1.1.69–70) – so swift and unexpected is death's approach that it is already present in aMOReS in the preceding line. Ovid's awareness of the poetic potential of this kind of play (if that is the right word for it) is fully exhibited in his celebrated account of Echo and Narcissus in Metamorphoses 3, where the subject matter gives the poet ample scope to exploit the humorous and pathetic possibilities afforded by Echo's fragmented repetitions of the frustrated entreaties of her beloved.

Pharetra diuini amoris [Texto impreso]

Il. xil. con e.

Hymnus amoris. Soli, chor, orchester. Op. 12.

Foreword, including Danish and German words to Hymnus amoris, in Danish and German.

Speculum amoris et doloris in sacratissimo ac divinissimo Corde Jesu incarnati, encharistici, et crucifixi, orbi christiano propositum ... /

Mode of access: Internet.

Tabula remissionum rerum omnium quae continentur in libris R.P.F. Didaci de Stella De vanitate seculi & meditationibus amoris Dei ... / authore F. Alfonso de Sançoles ... Ordinis Minorum

Martín Abad,

Publii Ovidii Nasonis Heroides ; Amorum lib. III; Artis amatoriae libri III; Remedia amoris; Medi camina faciei; Halieutica; Epicedion Drusi Caesaris ... : cum integris Jacobi Micylli ... [et al.] notis, quibus suas adiecit Petrus Burmannus; tom. I.

Mode of access: Internet.