Villasystem för solvärme

Del 1:Innehållsförteckning och korta sammanfattningarDEL 2:Verksamhetsberättelsen för perioden maj 1992 till april 1993 beskriver de arbeten som har gjorts av villasolvärmegruppen på SERC efter den inledande studie (SERC/UCFB-91/0039), där villasolvärmesystem kartlades. Följande arbeten beskrivs:- Utveckling av lågflödessystem och internationella kontakter- Uppbyggnad av värmelaboratorium på SERC- Praktiska test av värmelagringsenheten- Praktiska test av nya systemkomponenter i solvärmekretsen- Datasimulering inkluderande nyutvecklade systemkomponenterI verksamhetsplanen beskrivs huvudmålet för de arbeten som ska utföras under trårsperioden 93 - 96. Mera detaljerat beskrivs de arbeten som ska utföras under budgetåret 1993/94:- Beräkningsprogram för nogrannare dimensionering av finrörsvärmeväxlare- Konstruktion av maskiner för värmeväxlartillverkning- Utveckling av värmeväxlare för tappvarmvatten- Simuleringsberäkningar för hela systemet med PRESIM/TRNSYS.DEL 3:Del 3 innehåller en redovisning av mätresultat för den undersökta kombitanken. Temperaturförloppen på olika höjd i tankens har studerats vid uppvärmning genom solvärmeväxlaren och nedkylning genom tappning av varmvatten. Resultaten diskuteras kvalitativt och redovisas kvantitativt i form av diagram. Mätresultaten på två prototyper av den på SERC utvecklade finrörsvärmeväxlaren redovisas och diskuteras i jämförelse till traditionell värmeväxlare. De erhållna mätresultaten används som ingångsvärden för simuleringsberäkningar med PRESIM/TRNSYS. Problemen med de i PRESIM/TRNSYS befintliga modellerna diskuteras. De utförda modellberäkningarna tillåter en uppskattning av möjliga förbättringar i form av höjd årsverkningsgrad för ett svenskt villasolvärmesystem med kombitank. I del 3 redovisas dessutom de mätningar som har utförts på otika pumpar vilka skulle kunna användas i solfångarkretsen. Sex olika pumpar analyseras och diskuteras. Del 3 har följande rubriker:- Beskrivning av den undersökta lagringstanken- Mätningar på tappvarmvattenväxlare- Mätningar på solvärmeväxlare (kamflänsrör och finrörsvärmeväxlare)- Simuleringsberäkningar- PumpmätningarDEL 4:Del 4 innehåller publicerade rapporter under 1992 och 93 samt patentansökan för SERC?s finrörsvärmeväxlare: - NORTH SUN 1992, Solar Energy at High Latitudes, June 24-26 1992 Trondheim, Norway. Domestic solar heating system - a systematic study i progress Patentansökan på finrorsvärmeväxlare till Patent- och Registreringsverket från 93 01 23. ISES SOLAR WORLD CONGRESS, 23-27 augusti 1993, Budapest, HUNGARY Criteria for cost efficient small scale solar hot water installations.DEL 5:Del 5 hänvisar till rapporterna från IEA Task-1 4 mötena om solfångarsystem i- Hameln, Tyskland, augusti 1992 och- Rom, Italien, januari 1993.I rapporterna beskrivs aktiviteten inom den internationella arbetsgruppen speciellt med hänsyn på utveckling av villasolvärmesystem. I Rom presenterades principlösningen för den på SERC utvecklade finrörsvärmeväxlare. De har publicerats separat som nr 42 och 46 i SERCs rapportserie.

Lågenergibyggande i Dalarna mars 2012

Inom ramen för projektet Energi- och miljökompetenscentrum vid Högskolan Dalarna har en kortare studie av lågenergibyggande i Dalarna gjorts. Syftet med rapporten är att ge en sammanställning av det aktuella läget på området i Dalarna. Det finns idag ett flertal bygginitiativ, både privata och allmännyttiga, i Dalarna där man ansträngt sig när det gäller energihushållning. En handfull av dessa kommer nog att uppfylla passivhuskraven enligt FEBY, exakt hur många går dock inte att säga pga infomationsbrist och med tanke på osäkerheten i energiberäkningarna. En annan slutsats är att medvetenheten om lågenergibyggande på kommunal och allmännyttig nivå är i allmänhet god och att energihushållning är ett område som ges stort fokus vid den nybyggnation som sker. När det gäller det privata byggandet av villor så sker det mesta av byggandet enligt hustillverkarnas typspecifikationer. Då tak, grund och ventilationssystem oftast i princip är samma som för passivhus kan det konstateras att egentligen ganska små förändringar i konstruktion och utförande av detta byggande skulle kunna ge hus enligt FEBYs passivhuskrav eller åtminstone minienergihuskrav.

Handbok för kombinerade sol- och biovärmesystem : Teknik - System - Ekonomi

Handboken beskriver olika solfångarkonstruktioner och solvärmekretsens ingående komponenter och ger en grundlig inblick i ackumulatortankens konstruktion och funktion. I boken finns förslag på systemutformning, olika tekniska lösningar och hur systemen bör styras och regleras. Handboken beskriver i första hand utformning-lösning-styrning av kombinationen sol- och pelletsvärme, men tar även upp solvärme i kombination med vedpannor, värmedrivna vitvaror och värmepumpar. Värmesystem med vattenburen värme är utmärkta att kombinera med solvärme, men det är i de flesta fall enklare att få till bra lösningar vid nyinstallation, än vid komplettering av befintlig anläggning. När solvärme och pelletsvärme ska kombineras finns det många alternativ till systemutformning. Det är viktigt att vattenburna pelletssystem utformas korrekt och kombineras på rätt sätt med solvärme för att komforten ska bli hög och elanvändningen låg. Vattenmantlade pelletskaminer med ett vattenburet värmesystem är extra intressant i kombination med solvärme. När eldningen upphör i samband med att värmebehovet avtar kan solvärmen ta över. En generell slutsats är att konventionella svenska pelletspannor med inbyggd varmvattenberedning inte är lämpliga i kombination med solvärmesystem. Den typen av bränslepannor ger komplicerade systemlösningar, höga värmeförluster och det är svårt att åstadkomma en tillräckligt bra temperaturskiktning i ackumulatortanken om varmvattenberedning sker i pannan. Solvärme för varmvattenberedning kan vara ett enkelt och bra komplement till pelletskaminer som genererar varmluft. För solvärmesystem är det viktigt att kraftig temperaturskiktning erhålls när värmelagret laddas ur. Det betyder att ackumulatortankens (eller varmvattenberedarens) nedre vattenvolym ska kylas ner till temperaturer som ligger nära ingående kallvattentemperatur. Ackumulatortankens mellersta del bör kylas till samma temperatur som radiatorreturen. Vid design av solfångarkretsen måste överhettning och stagnation kunna klaras utan risk för glykolnedbrytning eller andra skador på värmebärare eller rörkrets (och andra komponenter i kretsen). Partiell förångning minskar risken för att glykolen skadas då solfångaren når höga stagnationstemperaturer. Solfångarens glykolblandning tillåts koka (förångas) på ett kontrollerat sätt så att endast ånga blir kvar i solfångaren. Vätskevolymen i solfångaren samlas upp i ett större expansionskärl och systemet återfylls när vätskan kondenserar. Dränerande solfångarsystem med enbart vatten är ett möjligt alternativ till konventionella solfångare. De kräver en större noggrannhet vid installationen, så att sönderfrysning undviks. Dränerande systemlösningar är relativt ovanliga i Sverige. Om solfångaren under senhöst-vinter-tidig vår kan arbeta med att förvärma kallvatten från 10 till 20 ºC erhålls en betydligt bättre verkningsgrad på solfångaren (och framför allt ökar värmeutbytet då drifttimmarna ökar väsentligt) än om radiatorreturen (som i bästa fall ligger på temperaturnivån 30 - 40 ºC) ska förvärmas. Därför bör radiatorreturen placeras en bra bit upp från botten i ackumulatortanken och tappvarmvattnet ska förvärmas i en slinga som börjar i tankens botten. Om det finns ett VVC-system måste systemet anslutas på ett speciellt sätt så att ackumulatortankens temperaturskiktning inte störs. En viktig parameter vid ackumulatortankens utformning är att värmeförlusterna hålls låga. Det är viktigt för att klara tappvarmvattenlasten med solvärme under mulna perioder sommartid (men också för att hålla energianvändningen låg). I moderna hus, där ackumulatortanken i regel placeras i bostaden, blir det en komfortfråga att undvika övertemperaturer i det rum där värmelagret placeras. En bra standard på isoleringen (med minimerade värmeförluster) kräver att det finns ett lufttätt skikt över hela isoleringen som dessutom sluter tätt mot röranslutningar. Ofrivillig självcirkulation i anslutande kretsar som kan kyla av och blanda om ackumulatortankens vattenvolym, bör förhindras med backventiler och nedböjning av rören i isolerskiktet eller direkt utanför tanken.

Fuktutredning av massivträkonstruktion : Analys av vägg utan ångspärr

Rapporten ingår i ett FoU- projekt för Högskolan Dalarna, där målet är att ta fram en konstruktion utan ångspärr som ska klara dagens mått på lufttäthet och fuktkrav. Syftet med denna rapport är att utreda hur fukt påverkar en byggnad medmassivträstomme och olika isoleringsmaterial utan ångspärr. Mineralull och träfiberisolering jämförs mot varandra för att se hur dessa påverkarfuktbelastningen i en väggkonstruktion. Testobjektet är lokaliserat i Dalarna, inget fukttillskott har funnits inomhus i byggnaden. För att genomföra detta arbete har tre stycken olika metoder används. Ensimulering, verkliga uppmätta värden och en provtagning. Fuktsimuleringen genomfördes med hjälp av programmet WUFI, uppmätta värden i form av relativ fuktighet och temperatur har samlats in kontinuerligt under två års tid från väggkonstruktionen via mätsensorer. Provtagningen utfördes med ett fysiskt ingrepp på samma nivå i konstruktionen som mätsensorer var placerade. Resultat presenteras i form av diagram och tabeller där det går att avläsa konstruktionens nulägesstatus i form av relativ fuktighet, temperatur, fuktkvot och mikrobiologisk påväxt. Isoleringsmaterialen påvisar en hög relativ fuktighet under vinterhalvåret längst ut i konstruktionen mot utomhusklimatet. Utomhusklimatet har visats spela stor roll i detta. Ingen direkt mikrobiologisk påväxt har påträffats trots en hög halt av fukt. Resultaten visar att träfiberisoleringen har bättre förmåga att hantera fukt i jämförelse med mineralullen. En vidarestudie med fuktbelastning och 21 °C inomhus bör utföras. Men för att denna studie ska fungera rekommenderas en tvåstegstätad fasadlösning för att klara fuktbelastningen i väggkonstruktionen.

Teknik på förskolan : Hur pedagoger uppfattar och ser på teknik i förskolan

Syftet med uppgiften är att få kunskap om hur pedagoger uppfattar och ser på teknik i förskolan. För att undersöka detta har jag formulerat följande övergripande frågeställningar: Hur resonerar, uppfattar och ser pedagoger på begreppet teknik?, samt Hur arbetar pedagogerna med teknik i förskolan? Som metod har jag valt semistrukturerade kvalitativa intervjuer som tolkas utifrån fenomenologisk teori och sex pedagoger vid sex olika verksamheter i en kommun har intervjuats. Pedagogerna i studien ser teknikämnet som något positivt och tycker det är kul, men framför att många i deras arbetslag finner en viss rädsla för ämnet. Teknik behöver inte vara svårt och går att fånga i vardagen på förskolan, men det svåra är att medvetandegöra för barnen att de arbetar med teknik. Av studiens resultat framkommer att teknik på förskolorna framför allt är bygg- och konstruktion med olika strukturerade och ostrukturerade material, och att aktiviteter sker främst spontant och äger rum året runt både inomhus och utomhus.

Noretnätet - ett pedagogiskt utvecklingsprojekt

Vid Norets barn- och utbildningsområde i Mora kommun bedrivits ett projektet kallat Noretnätet. Rektorsområdebestår av en större centralt belägen skola och tre s k byskolor, tillsammans innefattande åk 1-9, med en integrerad 6-årsverksamhet. I början av år 1998 lämnades en ansökan in om bidrag för ettkompetens- och skolutvecklingsprojekt till Utbildningsdepartementet. Ansökan beviljades och projektetNoretnätet kom att starta från och med höstterminen 1998. Målen för projektet formulerades som att:• Öka kunskapen om läroprocesser hos elever, föräldrar och personal• Öka medvetenheten kring den egna praktiken och ett språk för pedagogiskt arbete i arbetslag• Utveckla en organisation för arbete med elevernas inlärning• En större samstämmighet i undervisningsmönster mellan våra olika åldersgrupperI samband med att projektet startade bildades s k tvärgrupper. En samtalsledarutbildning startades och pågick parallellt med tvärgruppernas arbete. Arbetslagen har därefter inom projektets ram framför alltatt arbeta vidare med frågeställningar som de själva formulerat i form av s k ”småprojekt”.Syftet med utvärdering är:a) Att försöka värdera i vilken utsträckning arbetet bedrivits i linje med de mål som formulerades för projektet och om och i vilken utsträckning dessa har uppnåttsb) Att identifiera och diskutera faktorer som kan uppfattas väsentliga för att kunna genomföra ett framgångsriktskolutvecklingsprojektc) Att resultatet av utvärderingen skall kunna utgöra en lägesbeskrivning från vilken det för de inblandade aktörernaskall vara möjligt att formulera riktlinjer för ett fortsatt utvecklingsarbeteUtvärderingen bygger dels på tre tidigare genomförda delutvärderingar, och dels på data som insamlatsför att kunna komplettera dessa. För att komplettera denna information insamlades ytterligare data slutetav vårterminen 2001. Utvärderingen bygger således på ett tämligen omfattande empiriskt material som omfattar hela projektperioden. Tolkningsbasen är vad man skulle kunna kalla en konstruktivistisk idé om att de data som finns tillgängliga tillsammans skall kunna ”vävas” samman till en mer eller mindresammanhållen bild, en av flera möjliga, av det aktuella projektets samlade verksamhet.Det förefaller som att ett tämligen omfattande arbete har lagts ner på att skapa en ökad medvetenhet och kunskap om lärprocesser. Den sammanvägda bedömningen är att verksamheten i projektet på den punkten, i förhållande till de förutsättningar som funnits, bedrivits på ett sådant sätt att en ökad medvetenhet hos personalen om de lärprocesser som sker i skolan möjliggjorts. Detta bör även på ett konkret sätt ha kommit eleverna till del och förhoppningsvis innebär det att även deras medvetenhet omlärandet kommer att öka. Även om det från en del håll uttrycks tveksamheter att medvetenheten runt den egna praktiken och ett pedagogiskt språk verkligen påverkats på ett positivt sätt. En del av svårigheten tycks just vara att kunna upptäcka vad som sker, vilket t ex till en del kan förklaras av att det rör sig om förhållandevis långsamma processer. Däremot verkar resultatet vad gäller att involvera föräldrarna inte ha utvecklats särskilt långt. Bedömningen är ändå att projektet bedrivits på ett sådant sätt attdet har haft en riktning väl i linje med målet att öka medvetenheten om den egna praktiken och att utvecklaett pedagogiskt språk. Vad gäller målet att skapa en organisation för arbetet med elevernas lärandehar detta varit inriktat på att klara de behov som Noretnätet gett upphov till och som det framstår inte som ett försök att i första hand skapa en mera permanent organisatorisk förändring. Slutsatsen bliratt Noretnätet ändå indirekt kommit att visa på vägar för att finna en organisatorisk form som gör det möjligt att bygga in ett kontinuerligt skolutvecklingsarbete och sett från en sådan utgångspunkt kanverksamheten sägas ligga i linje med det mål som sattes upp. De slutsatser man kan dra om att projektet har gett en större samstämmighet i undervisningsmönster mellan olika åldersstadier är att de är en frågeställning som varit föremål för tämligen omfattande diskussioner. Projektets verksamhet förefallerdärför även på den här punkten i huvudsak ha legat i linje med det i sammanhanget aktuella målet.Sammantaget uppfattas verksamheten i Noretnätet för samtliga fyra mål haft den ”riktning” som målenangav. Med tanke på målens konstruktion är det inte möjligt att ha någon uppfattning i vilken grad målen uppnåtts.Vad gäller Noretnätet förefaller detta i hög grad ha varit ett Top-down initierat projekt, men samtidigt med en relativt stark strävan till att när detta initierats kan ges en tydlig Bottom-up rikting. Skolledningensroll berörs sparsamt i de utsagor som projektdeltagarna gör och kritik framkommer endast i någotenstaka fall. Möjligen kan det ändå tolkas som att skolans ledning varit relativt framgångsrika med attinitiera projektet och även med att lägga över ansvaret på dess genomförande till projektdeltagarna.Frågan om tid, eller snarare bristen på tid, är i skolutvecklingssammanhang en ständigt återkommandefrågeställning. Att förändra och utveckla organisationer och deras verksamhet kräver också tid både för att initieras, implementeras och inte minst för att institutionaliseras. Vad som framstår som lite uniktmed projektet Noretnätet är att skolledningen verkar att på allvar försöka organisera verksamheten så att det frigörs tid för att kunna arbeta med projektet. Genom att Noretnätet fick utrymme att fortsättasin verksamhet ytterligare ett läsår har detta möjliggjort att en del effekter visat sig på ett sätt som annars sannolikt inte hade varit möjligt. De s k samtalsledarna har haft en viktig roll, men kan också antasha varit olika framgångsrika med att utöva sin roll, men att det ändå finns skäl att tro att de på ett personligt plan har varit utvecklande att ikläda sig denna roll. Om ingen tar denna roll riskerar ett skolutvecklingsprojektav det här slaget att bli ett skrivbordskonstruktion. De s k ”småprojekten” framstårsom en av de stora poängerna med projektet Noretnätet. Genom att så tydligt koppla dessa mindreutvecklingsprojekt till de ordinarie arbetslagen har detta samtidigt möjliggjort en vardagsnära skolutvecklingsprocess.”Småprojekten” startas som en utveckling och fördjupning av projektet genom önskemålfrån personalen. Sammanfattningsvis framstår de s k ”småprojekten” som ett viktigt uppslag tillhur skolutvecklingsarbete i en mera generell mening kan bedrivas på ett framgångsrikt sätt.Det projekt som en gång för tre år sedan började med, som en del ansåg, tämligen abstrakta idéer har så småningom tagit form och har i hög grad omvandlats till en konkret och i vardagen påtaglig verksamhet.En intressant frågeställning är naturligtvis i vilken utsträckning som vad som skett som kan tillskrivasNoretnätet och vad som ändå skulle ha inträffat. Det är naturligtvis omöjligt att besvara en sådanfråga, men att det ändå kan vara värt att något reflektera över tänkbara svar. Det förefaller lika orimligt att påstå att inget kan tillskriva projektets verksamhet, som att all utveckling beror på detta. Den tidsom ställts till förfogande, vilket det samtidigt förefaller finnas stor enighet om att detta varit betydelsefullt, de samtal som därmed initieras, de verksamheter som startats i de s k ”småprojekten” talar ändåstarkt för att projektet har spelat en viktig roll för det utvecklingsarbete som skett. Noretnätet har därmed skapat en utmärkt bas för att kunna gå vidare mot en fortsatt positiv utveckling av verksamheteninom Norets barn- och utbildningsområde.

Beiträge zur Modellierung technischer dynamischer Systeme

Die Nichtlineare Dynamik verallgemeinert Aussagen über dynamische Systeme durch Abstraktion von konkreten Systemen. In der Technik sind Maschinen dagegen sehr konkret und die Behandlung auftretender Probleme mit Methoden der theoretischen Physik ist nicht trivial. Diese Arbeit versucht einige der Schwierigkeiten einer technischen Anwendung der nichtlinearen Theorie zu lokalisieren. Am Beispiel von vier Klassen von Modellansätzen, werden Anwendungsschnittstellen beleuchtet und systematisiert. Die Anwendung von Modellen, die explizit auf bekannten physikalischen Gesetzmäßigkeiten aufbauen, findet Grenzen in der Anzahl der Freiheitsgrade und den Nebenbedingungen konkreter Systeme. Solche Modelle liefern jedoch wichtige Hinweise auf die Vielfalt der nichtlinearen Phänomene und tragen zu ihrem Verständnis bei. Daher sind sie für die Konstruktionspraxis wichtig. Es werden typisch nichtlineare Phänomene und ihre zugrundeliegenden Mechanismen vorgestellt und klassifiziert, sowie grundsätzliche Probleme der Berechenbarkeit analytisch formulierter Modelle betrachtet. Eine zweite Schnittstelle bieten die Darstellungen des Systemverhaltens als überlagerung spezieller Funktionen, diez.B. Symmetrieeigenschaften des betrachteten Systems besonders deutlich widerspiegeln. Gegenüber der klassischen Fourierzerlegung nach Frequenz und Phase bringt die Analyse nach Detaillierungsgrad und Position von Waveletfunktionen wichtige Vorteile für die nichtlineare zustandsraumbasierte Datenanalyse. Viele Verfahren der Nichtlinearen Datenanalyse beruhen auf metrischen Eigenschaften der dynamischen Systeme. Als dritte Gruppe werden demgegenüber topologische Methoden beleuchtet. Die Konstruktion von Simplexen aus Zeitreihen mittels der Zeitversatzmethode ist die Grundlage für eine Triangulation der Zustandsräume. Die Methoden, z.B. Templateverfahren, die auf der Einbettung von eindimensionalen Trajektorien in den R^3 basieren, lassen sich hingegen nicht einfach auf hochdimensionale Zustandsmannigfaltigkeiten anwenden. Schließlich werden stochastische Aspekte behandelt. Schwankungen des Systemverhaltens können auf Schwankungen der Anfangswerte und/oder auf Schwankungen der eigentlichen Systemdynamik beruhen. Die Einordnung des konkreten Anwendungsfalles setzt jedoch ein sicheres Verständnis stochastischer Prozesse voraus. Am Beispiel der Rekonstruktion der stochastischen Dynamik über eine eindimensionale Fokker-Planck-Gleichung zeigen sich deutlich die praktischen Grenzen solcher Ansätze.

Untersuchung des immunogenen Potentials von Dense Bodies des Humanen Cytomegalovirus (HCMV) als Grundlage für die Entwicklung einer neuartigen HCMV-Vakzine

ZusammenfassungDas Humane Cytomegalovirus (HCMV) ist ein Erreger von erheblicher klinischer Bedeutung. Eine HCMV-Vakzine ist bislang nicht verfügbar. Immunität ist nur durch eine Kombination effizienter humoraler und zellulärer Effektormechanismen zu vermitteln. Inhalt der Arbeit war es zu untersuchen, ob defekte virale Partikel, sog. Dense Bodies (DB) eine derartige Immunantwort gegen HCMV induzieren können. Die Immunisierung mit DB induzierte im Mausmodell die Bildung HCMV-neutralisierender Antikörper, die über ein Jahr hinweg im Serum der Tiere nachweisbar blieben. Die Spiegel an neutralisierenden Antikörpern waren mit Titern vergleichbar, die nach einer durchlaufenen, natürlichen HCMV-Infektion in menschlichen Seren gemessen wurden. Obwohl DB ein Totantigen darstellen und keine de novo-Synthese von viralen Proteinen vermitteln, stimulierten sie zudem eine deutliche HCMV-spezifische, zytotoxische T-Zell-Antwort (CTL-Antwort). Die Analyse der T-Helferzell-Antwort ergab, dass die Applikation von DB eine Th1-artige Immunantwort auslöste, die die Kontrolle einer Virusinfektion unterstützt. DB des HCMV sind folglich geeignet, sowohl humorale als auch zelluläre Immuneffektormechanismen effizient zu induzieren. Sie erwiesen sich als ein wirksames Antigentransportsystem, das als vielversprechende Grundlage für die Entwicklung einer rekombinanten HCMV-Vakzine dienen kann. Um die Immunogenität der DB für die Anwendung am Menschen weiter zu optimieren, müssen sie um zusätzliche Epitope ergänzt werden. Derartige rekombinante DB können nur durch Konstruktion mutanter HCMV-Genome generiert werden. Daher wurden im Rahmen dieser Arbeit zwei Genombereiche des HCMV dahingehend charakterisiert, ob sie zur Insertion von Fremdsequenzen geeignet sind. Der Leserahmen UL32, der für das Phosphoprotein pp150 kodiert, erwies sich als essentiell. Mit der IE4-Region hingegen konnte ein 5 kB langes Genomfragment identifiziert werden, das aus dem Genom deletiert und gegen zusätzliche antigene Determinanten ausgetauscht werden kann. Zusammenfassend eröffnen die vorgestellten Ergebnisse neue Möglichkeiten zur Entwicklung eines wirksamen Impfstoffes gegen HCMV.

In-situ-Präparation von komplexen supraleitenden und ferroelektrischen Heterostrukturen mittels gepulster Laser-Deposition

In der vorliegenden Arbeit ist die Konstruktion und der Aufbau eines Systems zur gepulsten Laserablation von dünnen Schichten beschrieben. Die hohe Flexibilität der Anlage wird ermöglicht durch einen sechsfach-Targethalter und eine Heizerkonstruktion, die einfachen Substrateinbau, hohe Temperaturhomogenität und einen zugänglichen Temperaturbereich von bis zu 1000°C erlaubt. Durch eine komplexe Laser-Optik, die eine homogene Energiedichte auf dem Target sicherstellt, wird eine optimale Filmqualität erreicht.Durch die Entwicklung einer zweistufigen Prozeßführung für Y-stabilisiertes ZrO2 wird eine Wachstumsbasis hoher kristalliner Qualität für funktionale Oxidschichten auf Silizium zur Verfügung gestellt. Es zeigt sich, daß die dielektrischen Eigenschaften der YSZ Schicht stark vom Sauerstoffgehalt, der Grenzflächenmorphologie sowie der Dicke der ersten Schicht abhängig sind. Basierend auf dieser Schicht wurde BaZrO3 als zusätzliche Pufferschicht für den Hochtemperatursupraleiter (HTSL) YBa2Cu3O7 ? untersucht. Unter Verwendung von SrTiO3 Substraten konnte die dielektrische Konstante von BaZrO3 zu ? ? 65 bestimmt sowie das Dispersionsverhalten mittels modifizierter Debye-Gleichungen erklärt werden. Vergleichende Messungen auf einkristallinen SrTiO3 Substraten zeigen eine erhöhte Übergangstemperatur von 90.2 K und eine wesentliche Verbesserung der Oberflächenrauhigkeit des HTSL von 2 nm (rms) durch die Verwendung von BaZrO3 Schichten hoher Qualität. Eine nur wenige Monolagen dicke zusätzliche BaZrO3 Pufferschicht auf YSZ-gepufferten Silizium Substraten verhindert die Ausbildung von ?9° rotierten YBCO Körnern, die üblicherweise bei der direkten Deposition auf YSZ beobachtet werden. Resistive Messungen mit Übergangstemperaturen oberhalb 89 K sind vergleichbar zu Ergebnissen, die für CeO2/YSZ Pufferschichtkombinationen erreicht werden. Durch kontinuierliche Gitteranpassung wurde eine neue Schichtabfolge YBCO/CeO2/YSZ/BaZrO3 für die Erzeugung bi-epitaxialer Korngrenzen-Josephson Kontake gefunden und deren Epitaxiebeziehungen geklärt. Eine in-situ deponierte Schichtabfolge zeigt mit einer Übergangstemperatur von 91.7 K und einer Übergangsbreite von 0.15 K supraleitende Eigenschaften vergleichbar zu den besten bisher auf diesem Gebiet erreichten Ergebnissen. Voruntersuchungen zur Realisierung eines Josephsonkontaktes mit dieser Schichtabfolge zeigen jedoch, daß die erreichten Eigenschaften für die technologische Anwendung nicht ausreichend sind.Die Verwendung einer YSZ/CeO2 Pufferschichtkombination ermöglicht die Herstellung von c Achsen orientiertem ferroelektrischem SrBi2Ta2O9 auf Silizium. Im Gegensatz hierzu führt die direkte Deposition auf Silizium zu polykristallinem SrBi2Ta2O9 oder zur Ausbildung der Pyrochlor Phase, wenn nur YSZ als Pufferschicht verwendet wird. Obwohl die Polarisierung von SrBi2Ta2O9 in der ab-Ebene liegt, konnte in MFIS Strukturen ein Speicherfenster von maximal 0.87 V beobachtet werden, was eine Verbesserung um nahezu einen Faktor drei im Vergleich zu polykristallinem SrBi2Ta2O9 bedeutet. Messungen an ferroelektrischen Kondesatorstrukturen ergeben Hystereseschleifen mit einer remanenten Polarisierung von Pr = 6.5 µC/cm2 sowie einem Koerzitivfeld von Ec = 35 kV/cm. AFM Messungen im Piezo-Response Modus zeigen ferroelektrische Domänen, die durch Anlegen einer Gleichspannung reversibel umpolarisiert werden können. Im Nicht-Kontakt AFM Modus wurde die lokale Polarisierung der Schichten zu 3.4 µC/cm2 bestimmt. Weiterhin wurde eine alternative Pufferschichtkombination SrZrO3/YSZ zur Erzeugung von a-Achsen orientiertem SrBi2Ta2O9 untersucht. SrZrO3 zeigt a Achsen Orientierung in vier Wachstumsdomänen, die durch ein Model erklärt werden können. Die SrBi2Ta2O9 Schicht zeigt a Achsen sowie (116)-orientierte Körner mit derselben Domänenstruktur. Die dielektrische Konstanten von SrZrO3 und SrBi2Ta2O9 wurden zu ? ? 29 und ? ? 20 bestimmt. Die beobachteten Speicherfenster sind allerdings nicht ferroelektrischer Natur, sondern wahrscheinlich durch mobile Ionen und Ladungsfangstellen in den Pufferschichten verursacht. Die stark abgesenkte dielektrische Konstante von SrBi2Ta2O9 kann durch die im Vergleich zu polykristallinem verkleinerte Korngröße erklärt werden.

Regularisierung und Renormierung in der Quantenfeldtheorie : Resultate aus dem Vergleich konsistenter und praktikabler Methoden

Die Arbeit beginnt mit dem Vergleich spezieller Regularisierungsmethoden in der Quantenfeldtheorie mit dem Verfahren zur störungstheoretischen Konstruktion der S-Matrix nach Epstein und Glaser. Da das Epstein-Glaser-Verfahren selbst als Regularisierungsverfahren verwandt werden kann und darüberhinaus ausschließlich auf physikalisch motivierten Postulaten basiert, liefert dieser Vergleich ein Kriterium für die Zulässigkeit anderer Regularisierungsmethoden. Zusätzlich zur Herausstellung dieser Zulässigkeit resultiert aus dieser Gegenüberstellung als weiteres wesentliches Resultat ein neues, in der Anwendung praktikables sowie konsistentes Regularisierungsverfahren, das modifizierte BPHZ-Verfahren. Dieses wird anhand von Ein-Schleifen-Diagrammen aus der QED (Elektronselbstenergie, Vakuumpolarisation und Vertexkorrektur) demonstriert. Im Gegensatz zur vielverwandten Dimensionalen Regularisierung ist dieses Verfahren uneingeschränkt auch für chirale Theorien anwendbar. Als Beispiel hierfür dient die Berechnung der im Rahmen einer axialen Erweiterung der QED-Lagrangedichte auftretenden U(1)-Anomalie. Auf der Stufe von Mehr-Schleifen-Diagrammen zeigt der Vergleich der Epstein-Glaser-Konstruktion mit dem bekannten BPHZ-Verfahren an mehreren Beispielen aus der Phi^4-Theorie, darunter das sog. Sunrise-Diagramm, daß zu deren Berechnung die nach der Waldformel des BPHZ-Verfahrens zur Regularisierung beitragenden Unterdiagramme auf eine kleinere Klasse eingeschränkt werden können. Dieses Resultat ist gleichfalls für die Praxis der Regularisierung bedeutsam, da es bereits auf der Stufe der zu berücksichtigenden Unterdiagramme zu einer Vereinfachung führt.

Algebraische Beschreibung von Symmetrien: das Modell der Nichtkommutativen Multi-Tori

In der Nichtkommutativen Geometrie werden Räume und Strukturen durch Algebren beschrieben. Insbesondere werden hierbei klassische Symmetrien durch Hopf-Algebren und Quantengruppen ausgedrückt bzw. verallgemeinert. Wir zeigen in dieser Arbeit, daß der bekannte Quantendoppeltorus, der die Summe aus einem kommutativen und einem nichtkommutativen 2-Torus ist, nur den Spezialfall einer allgemeineren Konstruktion darstellt, die der Summe aus einem kommutativen und mehreren nichtkommutativen n-Tori eine Hopf-Algebren-Struktur zuordnet. Diese Konstruktion führt zur Definition der Nichtkommutativen Multi-Tori. Die Duale dieser Multi-Tori ist eine Kreuzproduktalgebra, die als Quantisierung von Gruppenorbits interpretiert werden kann. Für den Fall von Wurzeln der Eins erhält man wichtige Klassen von endlich-dimensionalen Kac-Algebren, insbesondere die 8-dim. Kac-Paljutkin-Algebra. Ebenfalls für Wurzeln der Eins kann man die Nichtkommutativen Multi-Tori als Hopf-Galois-Erweiterungen des kommutativen Torus interpretieren, wobei die Rolle der typischen Faser von einer endlich-dimensionalen Hopf-Algebra gespielt wird. Der Nichtkommutative 2-Torus besitzt bekanntlich eine u(1)xu(1)-Symmetrie. Wir zeigen, daß er eine größere Quantengruppen-Symmetrie besitzt, die allerdings nicht auf die Spektralen Tripel des Nichtkommutativen Torus fortgesetzt werden kann.

Numeralklassifikatoren im Thai

Wie viele andere Sprachen Ost- und Südostasiens ist das Thai eine numerusneutrale Sprache, in der ein Nomen lediglich das Konzept benennt und keinen Hinweis auf die Anzahl der Objekte liefert. Um Nomina im Thai zählen zu können, ist der Klassifikator (Klf) nötig, der die Objekte anhand ihrer semantischen Schlüsseleigenschaft herausgreift und individualisiert. Neben der Klassifikation stellt die Individualisierung die Hauptfunktion des Klf dar. Weitere Kernfunktionen des Klf außerhalb des Zählkontextes sind die Markierung der Definitheit, des Numerus sowie des Kontrasts. Die wichtigsten neuen Ergebnisse dieser Arbeit, die sowohl die Ebenen der Grammatik und Semantik als auch die der Logik und Pragmatik integriert, sind folgende: Im Thai kann der Klf sowohl auf der Element- als auch auf der Mengenebene agieren. In der Verbindung mit einem Demonstrativ kann der Klf auch eine pluralische Interpretation hervorrufen, wenn er auf eine als pluralisch präsupponierte Gesamtmenge referiert oder die Gesamtmenge in einer Teil-Ganzes-Relation individualisiert. In einem Ausdruck, der bereits eine explizite Zahlangabe enthält, bewirkt die Klf-Demonstrativ-Konstruktion eine Kontrastierung von Mengen mit gleichen Eigenschaften. Wie auch der Individualbegriff besitzt der Klf Intension und Extension. Intension und Extension von Thai-Klf verhalten sich umgekehrt proportional, d.h. je spezifischer der Inhalt eines Klf ist, desto kleiner ist sein Umfang. Der Klf signalisiert das Schlüsselmerkmal, das mit der Intension des Nomens der Identifizierung des Objekts dient. Der Klf individualisiert das Nomen, indem er Teilmengen quantifiziert. Er kann sich auf ein Objekt, eine bestimmte Anzahl von Objekten oder auf alle Objekte beziehen. Formal logisch lassen sich diese Funktionen mithilfe des Existenz- und des Allquantors darstellen. Auch die Nullstelle (NST) läßt sich formal logisch darstellen. Auf ihren jeweiligen Informationsgehalt reduziert, ergeben sich für Klf und NST abhängig von ihrer Positionierung verschiedene Informationswerte: Die Opposition von Klf und NST bewirkt in den Fragebögen ausschließlich skalare Q-Implikaturen, die sich durch die Informationsformeln in Form einer Horn-Skala darstellen lassen. In einem sich aufbauenden Kontext transportieren sowohl Klf als auch NST in der Kontextmitte bekannte Informationen, wodurch Implikaturen des M- bzw. I-Prinzips ausgelöst werden. Durch die Verbindung der Informationswerte mit den Implikaturen des Q-, M- und I-Prinzips lässt sich anhand der Positionierung direkt erkennen, wann der Klf die Funktion der Numerus-, der Definitheits- oder der Kontrast-Markierung erfüllt.

Hypersurfaces with many singularities

1. Teil: Bekannte Konstruktionen. Die vorliegende Arbeit gibt zunächst einen ausführlichen Überblick über die bisherigen Entwicklungen auf dem klassischen Gebiet der Hyperflächen mit vielen Singularitäten. Die maximale Anzahl mu^n(d) von Singularitäten auf einer Hyperfläche vom Grad d im P^n(C) ist nur in sehr wenigen Fällen bekannt, im P^3(C) beispielsweise nur für d<=6. Abgesehen von solchen Ausnahmen existieren nur obere und untere Schranken. 2. Teil: Neue Konstruktionen. Für kleine Grade d ist es oft möglich, bessere Resultate zu erhalten als jene, die durch allgemeine Schranken gegeben sind. In dieser Arbeit beschreiben wir einige algorithmische Ansätze hierfür, von denen einer Computer Algebra in Charakteristik 0 benutzt. Unsere anderen algorithmischen Methoden basieren auf einer Suche über endlichen Körpern. Das Liften der so experimentell gefundenen Hyperflächen durch Ausnutzung ihrer Geometrie oder Arithmetik liefert beispielsweise eine Fläche vom Grad 7 mit $99$ reellen gewöhnlichen Doppelpunkten und eine Fläche vom Grad 9 mit 226 gewöhnlichen Doppelpunkten. Diese Konstruktionen liefern die ersten unteren Schranken für mu^3(d) für ungeraden Grad d>5, die die allgemeine Schranke übertreffen. Unser Algorithmus hat außerdem das Potential, auf viele weitere Probleme der algebraischen Geometrie angewendet zu werden. Neben diesen algorithmischen Methoden beschreiben wir eine Konstruktion von Hyperflächen vom Grad d im P^n mit vielen A_j-Singularitäten, j>=2. Diese Beispiele, deren Existenz wir mit Hilfe der Theorie der Dessins d'Enfants beweisen, übertreffen die bekannten unteren Schranken in den meisten Fällen und ergeben insbesondere neue asymptotische untere Schranken für j>=2, n>=3. 3. Teil: Visualisierung. Wir beschließen unsere Arbeit mit einer Anwendung unserer neuen Visualisierungs-Software surfex, die die Stärken mehrerer existierender Programme bündelt, auf die Konstruktion affiner Gleichungen aller 45 topologischen Typen reeller kubischer Flächen.

Nearrings and a construction of triply factorized groups

In this thesis a connection between triply factorised groups and nearrings is investigated. A group G is called triply factorised by its subgroups A, B, and M, if G = AM = BM = AB, where M is normal in G and the intersection of A and B with M is trivial. There is a well-known connection between triply factorised groups and radical rings. If the adjoint group of a radical ring operates on its additive group, the semidirect product of those two groups is triply factorised. On the other hand, if G = AM = BM = AB is a triply factorised group with abelian subgroups A, B, and M, G can be constructed from a suitable radical ring, if the intersection of A and B is trivial. In these triply factorised groups the normal subgroup M is always abelian. In this thesis the construction of triply factorised groups is generalised using nearrings instead of radical rings. Nearrings are a generalisation of rings in the sense that their additive groups need not be abelian and only one distributive law holds. Furthermore, it is shown that every triply factorised group G = AM = BM = AB can be constructed from a nearring if A and B intersect trivially. Moreover, the structure of nearrings is investigated in detail. Especially local nearrings are investigated, since they are important for the construction of triply factorised groups. Given an arbitrary p-group N, a method to construct a local nearring is presented, such that the triply factorised group constructed from this nearring contains N as a subgroup of the normal subgroup M. Finally all local nearrings with dihedral groups of units are classified. It turns out that these nearrings are always finite and their order does not exceed 16.

A study of nitronyl and imino nitroxide radicals attached to heterocyclic cores

Stabile organische Radikale mit zusätzlichen Funktionalitäten wie Donor/Akzepotor Eigenschaften und Ligandeneignung für Übergangsmetallkomplexierung repräsentieren eine synthetische Herausforderung beim Streben nach der Konstruktion hochdimensionaler heterospin Strukturen. In diesem Hinblick wurden acht neue Hochspinbiradikal-Moleküle zusammen mit ihren Monoradikal- Pendants in dieser Arbeit hergestellt. Die Wahl der Liganden als organische Distanzhalter der Radikaleinheiten wurde auf stickstoffhaltige Heterozyklen (Pyridin und Pyrazol) gelenkt. Diese wurden weiterhin mit den stabilen Spinträgern Nitronylnitroxid- (NN) und Iminonitroxidfragmenten (IN) dekoriert. Ihre Synthese beinhaltete mehrstufige Umsetzungen (Brominierung, Iodierung, N- und Carbaldehyd Schutzgruppen, Stille-Kupplung, Grignard Reaktion, etc.) um die Mono- und Dicarbaldehyd-heterocyclenderivate als Schlüsselvorläufer der Radikaleinheiten zu gewinnen. Die Carbaldehyd-Zwischenstufen wurden Kondensationsreaktionen mit 2,3-Dimethyl-2,3-bis(hydroxylamino)-butan unterworfen (üblicherweise in Dioxan unter Argon für ~ 7 Tage), gefolgt von der Oxidation der Bis-hydroxylimidazolidin-Vorläufer unter Phasentransferkatalyse (NaIO4/H2O). Die Radikalmoleküle wurden mit verschiedenen spektroskopischen Methoden untersucht (FT/IR, UV/Vis/ EPR etc.) und ihre Einkristalle mit Röntgenstrahlbeugung gemessen. Die UV/VIS- Lösungsspektren zeigten in einem breiten Bereich verschiedener Lösungsmittelpolaritäten keine spezifische Wechselwirkung zwischen Lösungsmittel und Radikaleinheit, während ihre Stabilitäten in protischen Lösunsgmitteln wie MeOH stark abnahmen. Als Pulver konnten sie jedoch im Kühlschrank an der Luft für eine Jahr gelagert werden, ohne sich zu zersetzen. Die spektroskopischen Fingerabdrücke der Radikale wurden eindeutig identifiziert and erschienen stark abhängig vom Typ des pi-Ringsystems an das die Spinträger gekoppelt wurden. Basierend auf diesen Informationen wurde ein schnelles Protokoll etabliert, das eine direkte Zuordnung der Art der Radikale und ihrer Anzahl ermöglicht, sowie ihre Reinheit und Verunreinigungen zu definieren. In Lösung bestätigte die Analyse der EPR Spektren der Biradikale die starke Austauschwechselwirkung J zwischen den Radikalfragmenten über die Kopplungseinheiten (J >> an, an ist die Stickstoffhyperfeinkopplungskonstante). Dies wurde weiter unterstützt durch die Beobachtungen in gefrorener Lösung über die Nullfeldaufspaltungen und verbotenen Halbfeldübergänge (Δms = 2). Die Temperaturabhängigkeiten der Δms = 2 - EPR Signale wurden bis herunter auf 4 K gemessen und das exakte Vorzeichen und die Größe von J ermittelt. Diese Arbeit unterstreicht die Möglichkeit über synthetische Chemie eine Feineinstellung der „through bond“ Austauschwechselwirkung zwischen verwandten pi- und sigma- konjugierten Heterozyklen zu erreichen, in denen der S = 1 Grundzustand angenommen wird. Zusätzlich zeigten diese Resultate, dass die Übertragung der Spinpolarisation durch verschiedene Koppler sehr effektiv war.