Kolerahanteringen i Falun år 1834 & 1853 : En studie av sundhetsnämndens agerande

Syftet med uppsatsen är att undersöka vilka åtgärder som Falu stad, genom sundhetsnämnden, vidtog när farsoten kolera spreds i Sverige år 1834 respektive år 1853 samt om dessa åtgärder skiljer sig över tid. Frågeställningarna som används är: Vilka förebyggande åtgärder mot kolera vidtog staden genom sundhetsnämnden år 1834 och år 1853? Hur agerade läkarna i Falun mot kolerahotet? Skiljer sig Falu sundhetsnämnds åtgärder i jämförelse med andra städers sundhetsnämnder? Skiljer sig sundhetsnämndens åtgärder mellan åren 1834 och 1853? Materialet som används består av sundhetsnämndens mötesprotokoll från åren 1834 och år 1853, kolerakungörelser från de båda tidpunkterna, stadsläkare- och gruvläkarapporter samt utdrag från Tidning för Falu län och stad. Resultatet visar, att Falun vid båda tillfällena spärrades av genom att vaktstationer upprättades vid vägarna och vid stadens gräns. En karantänsstation upprättades vid stadens hälsobrunn för att ta om hand personer som inte vistats på kolerafri ort de 10 senaste dagarna. Staden delades in i tio distrikt som bemannades med en distriktschef samt några uppsyningsmän, som kontrollerade att staden hölls ren och att invånarna var rena. Stadens läkare var väldigt aktiva under sundhetsnämndens möten år 1834 och gav flera förslag på vad som behövdes göras medan de år 1853 intog en mer passiv roll. Åtgärderna i Stockholm år 1834 är snarlika de åtgärder som genomfördes i Falun samma år, huvudstaden delades också in i distrikt och det tillsattes även distriktschefer och uppsyningsmän. En annan likhet är att både Falun och Stockholm beställde färdiga likkistor för att ha i beredskap. Såväl sundhetsnämnderna i Karlskrona, Ystad och Arboga liksom Falun år 1853 vidtog i stort sett samma åtgärder som gjordes redan år 1834 t ex spärrningsåtgärder, karantänsskydd, införandet av kolerasjukhus och extra insatser för de mest utsatta i samhället.

"Båda är vi fördömda - låt oss gå tillsammans!" : Att läsa Brott och straff i en kristen teologisk kontext

Det huvudsakliga syftet med min uppsats var att läsa Brott och straff (1866) i en kristen teologisk kontext, där jag ville undersöka om de två trosinriktningarna i romanen förenades eller inte. Jag tog min utgångspunkt i att Raskolnikov gav uttryck för föreställningar inom Gud-är-död-teologin med betoning på Simone Weil och William Hamilton, och att Sonja gav uttryck för föreställningar inom den rysk-ortodoxa teologin. Vidare formulerade jag frågan: Kan man läsa Brott och straff som en egen gren inom kristen teologi? Jag tog hjälp av identitetsrekonstruktion som metod, med fokus på Ruard Ganzevoorts användning av termen. Resultatet är att man faktiskt kan läsa Brott och straff som en egen gren inom kristen teologi. Både Raskolnikov och Sonja har fått något i utbyte av varandra och sålunda rekonstruerat sina tidigare övertygelser och trosuppfattningar. Raskolnikovs identitet, som tidigare präglades av en övermänniskoteori och föreställningen om att Gud kanske inte finns, har påverkats av mötet med Sonja och övergett sina tidigare trosuppfattningar. Han har börjat tro. Sonja har också genomgått en förändring. Mötet med Raskolnikov har lett till att hon har börjat betrakta verkligheten med ett realistiskt synsätt. Hon har även kommit till insikt om att lidandet är ett ofrånkomligt faktum. Resultatet av den teologiska föreningen leder till en ny sorts teologi, som jag valt att kalla hoppets teologi. En teologi som förenar föreställningar från båda trosinriktningar. 

"I could see, and yet, mon, I could na` see" : William Macewen, the agnosias, and brain surgery

Two little noticed cases in which William Macewen used symptoms of visual agnosia to plan brain surgery on the angular gyrus are reviewed and evaluated. Following a head injury, Macewen’s first patient had an immediate and severe visual object agnosia that lasted for about 2 weeks. After that he gradually became homicidal and depressed and it was for those symptoms that Macewen first saw him, some 11 months after the accident. From his examination, Macewen concluded that the agnosia clearly indicated a lesion in “the posterior portion of the operculum or in the angular gyrus.” When he removed parts of the internal table that had penetrated those structures the homicidal impulses disappeared. Macewen’s second patient was seen for a chronic middle ear infection and, although neither aphasic nor deaf, was ‘word deaf.’ Slightly later he became ‘psychically blind’ as well. Macewen suspected a cerebral abscess pressing on both the angular gyrus and the first temporal convolution. A large subdural abscess was found there and the symptoms disappeared after it was treated. The patients are discussed and Macewen’s positive results analysed in the historical context of the dispute over the proposed role of the angular gyrus as the visual centre.r />

Localisation and William Macewen`s early brain surgery part I: the controversy

Neurosurgery for the removal of brain tumours based on localising signs is usually dated from the 1884 operation by Bennett and Godlee. However, within weeks of that operation claims were made on behalf of William Macewen, the Glasgow surgeon, to have been the real pioneer of such surgery. According to Macewen's protagonists, he had conducted seven similar operations earlier than Bennett and Godlee and, in a notable 1888 address, Macewen described these seven pre-1884 cases and a number of others operated on after 1884. This paper, which is in two parts, contains an evaluation of the claims made for the priority of Macewen's pre-1884 operations. Part I deals mainly with Macewen's work in fields other than brain surgery that are relevant to it and sets out the facts of the controversy. It begins with a brief biography of Macewen, describes his pioneering work in antiseptic and aseptic surgery, his work on osteotomy and bone regeneration, and his use in brain surgery of the knowledge so gained. Part I concludes with an examination of the battle waged in the newspapers between Macewen's and Bennett's and Godlee's supporters, and of previously unpublished correspondence between Macewen himself, David Ferrier and Hughes Bennett. The primary records of the patients on whom Macewen operated, together with other materials relevant to the controversy, are examined in Part II.r />

William Levine Scrapbook

William Levine was born on December 25, 1865 and died on July 6, 1946. This scrapbook includes photographs, memorials by family members, obituary, documents such as deeds, and an account book.