Beskrifning öfwer de til Sweriges krona lydande lapmarker, : innehollande kort underrättelse så wäl om landets belägenhet och beskaffenhet i gemen, som des inwånares tilstånd och husholdning, deras seder, maner och lefnadsart, samt laster och widskepelser, m.m. : Framgifwen af mag. Pehr Högström missionar och kyrkoherde wid Gelliware.

The date of publication is handwritten ʼ1747ʼ.

Geographie öfver konungariket Swerige samt dårunder hörande länder : författad af Eric Tuneld ... Tredje bandet, som innehåller Norrland, Lappland, Finland och Sweriges utrikes besittningar.

On the flyleaf (back): handwritten text, dated Mars/April 1831.

Immateriellt kulturarv som begrepp och process : folkloristiska perspektiv på kulturarv i Finlands svenskbygder med folkmusik som exempel

Cultural heritage has become something of an in-word in recent times. Intangible cultural heritage, however, is a category that has received relatively little attention. This folkloristic study focuses on intangible cultural heritage as concept and as process. Folkloristics as a scholarly branch emphasizes non-material culture. Consequently, there is a big potential in bringing existing knowledge of folklore together with current scholarly theories concerning cultural heritage in order to expand the understanding of intangible cultural heritage. In this thesis cultural heritage is regarded as a symbolic construct, which is spoken of and discussed in specific ways. The study of intangible cultural heritage (Swe. kulturarv) as concept focuses on this area. For a cultural component to be experienced as intangible cultural heritage it is, however, not enough to discuss it in those terms. Instead, cultural heritage status needs to be acted out during lengthy processes. This is demonstrated by the study of intangible cultural heritage as process. As a consequence performativity appears crucial to an understanding of cultural heritage – when a sufficient number of people speak and act as if a cultural component has a special status, it will also be perceived as cultural heritage. In this dissertation intangible cultural heritage is studied through cultural analysis, more specifically through discourse analysis. The usage of the concept intangible cultural heritage within cultural organizations, in scholarly use and in the Swedish-speaking press in Finland is examined. Traditional music in the Swedish-speaking districts of Finland is used as a case study of intangible cultural heritage as process. The examination concerns how traditional music, an intangible cultural component, has been discussed, transformed, standardized and objectified in a cultural heritage process. Cultural heritage is generally used as a token of value so that certain cultural components, both intangible and tangible, which are discussed in terms of cultural heritage are perceived to be valuable and should therefore be safeguarded. Intangible cultural heritage depends on performance, that is practitioners use their bodies to act out their traditional knowledge through song, handicraft, storytelling and so on. Intangible cultural components can be transmitted to other individuals in a performance situation, and they can also be documented. In Finland documentation and subsequent filing in archives have been associated with safeguarding of intangible cultural heritage. If the aim of safeguarding is to uphold traditional practices, which is the case for among others UNESCO’s programs aimed at intangible cultural heritage, other efforts are called for: forms of safeguarding that support performance and transmission.

Ansvar som klangbotten i vårdandets meningssammanhang

Avhandlingen Ansvar som klangbotten i vårdandets meningssammanhang är en vårdvetenskaplig studie om ansvar som inre etik. Riktningen för teoribildningen i studien ges av följande satser: Ansvar är etik och ansvar är en vårdetisk grundkategori inom den caritativa vårdetiken, samt att ansvar har sin utgångspunkt i vårdandets ethos. Ansvar som inre etik handlar här om det meningsbärande innehållet i begreppen frihet, skuld och kärlek. Den hermeneutiska metodologin är en genomgående röd tråd i studien. Frihet, skuld och kärlek granskas med utgångspunkt i ordböcker, i religionsfilosofiska texter av Lèvinas, Buber och Kierkegaard samt i vårdetiska artiklar. Förståelse och tolkning vävs samman och denna rörelse leder oavbrutet fram till nya helheter om ansvarets inre betydelseinnehåll. Den inre ansvarsetiken tar form kring hälsa och lidande som görande, varande och vardande samt kring Kierkegaards estetiska, etiska och religiösa stadier på livets väg. Konturerna av en teorimodell för vårdandets etik som ansvarsetik börjar framträda. Skulden, som central kraft för ansvaret, är den källa som på ett verkligt sätt formar det inre ansvaret till olika mognadsstadier. En personlig inre etik handlar här om en oavbruten skapelseakt, där skulden får sin positiva laddning och kraft av friheten och kärleken. Skulden ses som verksam och meningsbärande substans för ansvarets gärningar, ett svar på att kärlek existerar. De mönster som skapats i studien ger förståelse för frihetens, skuldens och kärlekens samverkan och starka beroende av varandra. Den nya förståelse av ansvarets inre verklighet som synliggjorts i avhandlingen gestaltar på ett nytt sätt ansvar i vårdandets meningssammanhang och fångar på ett överskådligt sätt ansvarets betydelserikedom och komplexitet. Ansvar kan belysas och tolkas på många olika sätt, beroende bl.a. på disciplin, perspektiv och forskningsfrågor. I denna studie är teorigenereringen om det inre ansvaret sanningslik för ansvar i vårdandets meningssammanhang. Ansvar har avtäckts som den kärna som finns bortom det direkt synliga, den kärna som enligt Eriksson (2009) "blir bärare av de ursprungliga vårdande substanserna och avspeglar en djup mänsklig tillvaro".

Långsamt som kvällskyn

Soitinnus: lauluääni, piano.

Sions döttrar : de laestadianska kvinnorna som traditionsförmedlare i norra svenska Österbotten åren 1927–2009

Sions döttrar är en kyrkohistorisk avhandling om de laestadianska kvinnornas traditionsförmedling inom Rauhan Sana-riktningen åren 1927–2009 i norra svenska Österbotten. Underökningen gäller den laestadianska traditionens innehåll, form och mål. Den inriktar sig på den traditionsförmedling som har skett i de laestadianska hemmen och i den laestadianska mötesinstitutionen. I avhandlingen analyseras traditionsförmedlingen utifrån begreppen tradition, kallelse och identitet. I begreppet tradition framträder det innehåll, eller stoff, som har förmedlats från generation till generation. Traditionsstoffet har utsatts för impulser från det omgivande samhället, vilket har orsakat att traditionen har omformulerats och omdefinierats under åren. Influenserna utifrån har även lett till att gamla traditioner har dött ut och nya har uppstått. Det andra begreppet, kallelse, innebär att kallelsetanken ständigt är närvarande även om begreppet sällan används. I de laestadianska hemmen har förmedlingen av traditionsstoffet skapat ett kallelsemedvetande. De laestadianska kvinnorna har, motiverade av kallelsetanken, implementerat traditionsstoffet i sina hem. De primära formerna i den laestadianska traditionsförmedlingen har varit den muntliga förmedlingen och beteendeförmedlingen. Utmärkande för hemmens traditionsförmedling har varit oregelbundenhet och spontanitet. De mål som kvinnorna har haft för traditionsförmedlingen har varit flerdimensionella. Det främsta målet har varit eskatologiskt, nämligen evigt liv i himlen. På vägen till detta slutmål har det funnits andra mål. Ett sådant mål är en individuell identitet som ”kristen”, avvikande från det sekulariserade samhället. Termen ”kristen” har ofta, men inte alltid, sammanfallit med termen ”laestadian”. Samtidigt hör den individuella laestadianska identiteten mycket nära samman med den sociala, laestadianska identiteten. Den enskilda laestadianen behöver troendegemenskapen, såväl den lilla församlingen, familjen, som den stora församlingen, den laestadianska väckelserörelsen.

Contribuição da ultra-sonografia na orientação do tratamento cirúrgico do empiema pleural em crianças

Os autores utilizam a ultra-sonografia para orientar a escolha da alternativa cirúrgica para o tratamento do empiema pleural em crianças. Comparam os achados ultra-sonográficos pré-operatórios com os achados cirúrgicos de 77 crianças com empiema pleural parapneumônico tratadas no Hospital Universitário da Universidade de São Paulo de novembro de 1986 a novembro de 1996. Propõem classificação numérica desses achados e os correlacionam com a fase anatomo-patológica do empiema e a evolução clínica pós-operatória dos pacientes, baseados na necessidade de mais de uma intervenção cirúrgica para a cura definitiva. Concluem que a ultra-sonografia é método fidedigno para revelar o estágio evolutivo do empiema pleural e orientar a racionalização da escolha da terapêutica cirúrgica.

Ultra-sonografia intra-operatória durante colecistectomia laparoscópica

Durante um período de sete meses, em noventa pacientes submetidos à colecistectomia laparoscópica foi realizada ultra-sonografia intra-operatória e, em 81 pacientes, a colangiografia intra-operatória foi possível. A ultra-sonografia laparoscópica (USL) foi realizada através dos trocartes umbilical e epigástrico, sem mobilização duodenal e após a colangiografia sistemática. A USL detectou coledocolitíase em 11 pacientes (12,2%), embora apenas seis (6,6%) destes pacientes tivessem este diagnóstico antes da cirurgia. A colangiografia diagnosticou coledocolitíase em 8,8% dos casos. As vias biliares foram visualizadas pela USL em todos os casos. Durante a colecistectomia laparoscópica, a ultra-sonografia intra-operatória é uma técnica simples e eficiente na detecção de cálculos na via biliar principal.

Análise do sistema prognóstico de mortalidade apache II em pacientes cirúrgicos de unidade de terapia intensiva

O presente trabalho foi realizado na Unidade de Terapia Intensiva (UTI) do Hospital Regional de São José Dr. Homero de Miranda Gomes (HRSJHMG) com o objetivo de observar a aplicabilidade e a exatidão do sistema preditivo Acute Phisiology and Chronic Health Evaluation II (APACHE II) nos pacientes cirúrgicos desta unidade, comparar os resultados obtidos com aqueles observados em outros centros, e, talvez, como principal objetivo, servir como um parâmetro basal para a performance desta UTI, no que refere à abordagem/tratamento do paciente cirúrgico. Trata-se de um estudo clínico pros- pectivo, não controlado, realizado na UTI do HRSJHMG. Foram estudados consecutivamente todos os pacientes cirúrgicos que necessitaram de cuidados intensivos por um período superior a 24 horas no período de janeiro a julho de 1996. Os principais resultados obtidos demonstraram haver uma boa correlação entre a mortalidade real (38,09%) e a prevista pelo sistema APACHE II (24,57%), apresentando uma relação entre a mortalidade real e a prevista (SRM) de 1,55.