The history of Evesham, its Benedictine monastery, conventual church, existing edifices, municipal institutions, parliamentary occurrences, civil and military events.

Extract from the edition of 1834 ([8] p.) inserted before p. [7]

Bibliothekarische Unterhaltungen /

A revision and continuation of L.W.C. von Halem's Bibliographische unterhaltungen, which appeared at Bremen, 1 v. in 2 pt., 1794-95.

History of Kirkstall Abbey, near Leeds, Yorkshire; with an historical sketch of the Cistercian Order of monks: an account of the founding, succession of abbots, etc.

Mode of access: Internet.

Some account of the Cistercian Priory of Ripa Mola, in a letter to the Secretary of the Antiq.Soc.

[Bookplate of Henry B.Beaufoy.]

The Cistercian Abbeys of Cymmer and Basingwerk, with notes on the holy wells of Wales ...

A reprint from: British Archaeological Association. Journal. v. 34, 1878.

A life of Pope St. Gregory the Great, written by a monk of the monastery of Whitby (probably about A.D. 713) Now for the first time fully printed from ms. Gallen, 567,

Latin text (46 p.) has caption title: Vita beatissimi papae Gregorii magni antiquissima.

Measures: Monastery for an Atomic Priesthood; Hanford, WA

Thesis (Master's)--University of Washington, 2016-06

Ibland ger moskén skydd till slagna kvinnor när samhället svikit

Publicerad 16 maj, 2012 - 11:19 Att många religiösa ledare i moskéer ger uttryck för kvinnoförtryckande idéer innebär inte att alla gör det. I min undersökning ingår kvinnors berättelser om hur de i moskén erbjudits just det som samhället borde garantera, nämligen skyddat boende och stöd för dem som vill komma bort från ett våldspräglat hem, skriver Pia Karlsson Minganti. Kvinnor som vänder sig till rådgivare i moskéer kan få ta emot direktiv som är präglade av manscentrering och rent kvinnohat. Kvällens Uppdrag granskning visar exempel på detta. Utan att själv ha haft möjlighet att se programmet i sin helhet kan jag förutse starka reaktioner och krav på åtgärder. Jag arbetar själv mot könsförtryck, anser att våld och tvång ska polisanmälas och att redan existerande lagstiftning bör tillämpas. Med utgångspunkt i min egen forskning bland medlemmar i muslimska ungdomsföreningar i Sverige tror jag emellertid att debatten nu kan tjäna på att jag bidrar med perspektiv på moskéer som mer än endast arenor för misogyni. Insikten om att kategorin muslim samlar en miljard människor med alla tänkbara ideologiska orienteringar borde idag vara en självklarhet. På samma sätt är muslimska församlingar präglade av variation. Att många (just nu de flesta?) religiösa ledare i moskéer ger uttryck för kvinnoförtryckande idéer innebär inte att alla gör det. Inte heller innebär det att imamerna ifråga har kvinnoförtryck som uttalad målsättning eller aldrig verkar för kvinnors rättigheter. Verkligheten är som bekant komplex. En viktig poäng i sammanhanget är att islamiska rådgivare allt oftare är kvinnor. Internationell forskning visar på en samtida trend där kvinnor etablerar auktoritet i moskéer och organisationer, och virtuellt på internet. Det sker på eget initiativ, men även genom uppmuntran från manliga företrädare och genom statliga initiativ. De flesta bidrar som volontärer, som till exempel de ungdomsledare som runt om i Sverige engagerar ungdomar i allt från islamstudier till läxhjälp och alternativa helgaktiviteter på behörigt avstånd från alkohol och droger. Inom sina föreningar fungerar kvinnorna som beslutsfattare och organisatörer, som styrelseledamöter och ordföranden. De deltar också i andra offentliga sammanhang som föredragshållare och debattörer och samarbetspartners i olika projekt. Många av dessa projekt har till syfte att motverka diskriminering på grundval av kön, hudfärg och religiös tro. Kvinnornas religiösa engagemang kan liknas vid den kristna väckelserörelsen. Kvinnor, ungdomar och andra marginaliserade grupper sluter sig samman och studerar Koranen utan direkt inblandning av konventionella auktoriteter. De islamiska källorna används för att genomdriva förändringar och för att försvara bland annat kvinnors rättigheter. För många framstår våld mot kvinnor som en absurditet, helt oförenlig med islam. Vad jag försöker frammana här är en kontext där kvinnor kan instrueras att inte polisanmäla en misshandlande make, men där samtidigt andra typer av råd ges av olika tongivande personer och även hjälp att fly ut ur akuta våldssituationer. I min undersökning ingår kvinnors berättelser om hur medlemmar i moskéförsamlingar har erbjudit just det som samhället borde garantera, nämligen skyddat boende och stöd för dem som vill komma bort från ett våldspräglat hem. Det är bra att media granskar representanter i moskéer. Kritik kan bidra positivt till utvecklingen av islam i Sverige och motverka att män med destruktiv syn på könsrelationer fortsätter att dominera. Men det är viktigt att kritiken inte är ensidig eller fragmentarisk. När kvinnoförtryck såsom nedtystat våld och sexuellt tvång bland muslimer debatteras är även en annan form av förtryck närvarande: förtrycket mot muslimer som grupp. Det finns en tendens i dagens samhälle att peka ut muslimer som ett exceptionellt hot – mot kvinnor, homosexuella, judar, ”vanligt folk” och samhället i stort. Stigmatisering får flera olyckliga konsekvenser. För det första riskerar kvinnoförtryck i andra sammanhang att osynliggöras. I vilka andra miljöer borde tevereportage med dold kamera göras för att blotta de tänkesätt som leder till kvinnors lidande och död? Det är naturligtvis provocerande i sammanhanget, men erinra etnologen Jesper Fundbergs forskning om hur pojkfotboll fostrar unga i en miljö som knappast har gjort upp med sin sexism, rasism och homofobi. När gav den muslimkritiske debattören senast sitt stöd till en kvinnojour, med ett erkännande ord, praktiskt handtag eller rentav ekonomiskt bidrag? För det andra, politiska entreprenörer i islamofobi slår mynt av att muslimer pekas ut som det primära hotet. Sverigedemokrater hörs plötsligt försvara kvinnors, homosexuellas och judars rättigheter med hjälp av feministiska och antirasistiska argument med udden riktad mot muslimer och islam. För det tredje visar forskning på en tendens bland kvinnor i utsatta minoriteter att sluta upp bakom mansdominerade ledarskikt i syfte att värna gruppens väl, även om de samtidigt är kritiska mot dessa mäns tolkningar och praktiker. Att ensidigt förknippa islam med fenomen som våld mot kvinnor kan alltså få starkt negativa konsekvenser för prioriteringen av muslimska kvinnors välfärd. Våren 2010 debatterades riksorganisationen Sveriges Unga Muslimers val av gästföreläsare till sin årliga konferens. Den tänkta gästen förknippades med homofoba yttranden och debatten resulterade i att Ungdomsstyrelsen granskade ett antal bidragsberättigade religiösa ungdomsorganisationer för eventuell diskriminering mot homosexuella. Förutom Sveriges Unga Muslimer prövades även Ungdomsinitiativet inom Syrisk-ortodoxa ärkestiftet, Riksförbundet unga katoliker, Evangeliska frikyrkans och Pingstkyrkans ungdomssektioner. Granskningen av gruppernas formella handlingar gav inga skäl till att dra tillbaka deras statsbidrag och ingen fördjupad kontroll av enskilda medlemmars uttalanden gjordes. Exemplet visar att omfattningen av statlig granskning vägs mot människors grundlagsstadgade rättighet att organisera sig efter egna intressen och behov. Enskilda förgrundsgestalter är inte synonyma med sina samfund. I samma anda menar jag att tilltro till muslimers, kvinnor inräknade, förmåga att debattera, förhandla, tänja på och motstå förtryck gör det rimligt att framhålla muslimska församlingar och föreningar, inte bara som arenor för misogyni, utan även som plattformar för aktivt medborgande. En sådan tilltro bottnar också i insikten att det är möjligt att förändra de mest seglivade normer. Det visar inte minst den kriminalisering av våldtäkt inom äktenskapet som till slut skedde i Sverige 1965. Pia Karlsson Minganti, doktor och forskare i etnolog, Stockholms universitet

Ambiência monástica e prática litúrgico-musical pós-tridentinas no mosteiro de S. Bento de Cástris

Abstract In the current historiographical production there is a manifest interest for the history of female religiosity. The mystic phenomenon, the everyday life and the temporal dimension of the communities, in terms of familiar and social connection to the outside of cloistered spaces, manifestations of creativity and culture, are increasingly treated issues. This interest is also expressed about the Cistercian Order in Portugal. In the female branch, the monastery of St. Benedict of Cástris, officially Cistercian for more than 700 years, has been the target of an interdisciplinary approach that intents to appreciate the impact of the reflections of the Council of Trent in the musical praxis of the nuns. This community, subject to Alcobaça and controlled through Visitors, registers in its documentation not only the presence of nuns that sang and played various instruments, arising mainly from Évora region, a city with a recognized musical tradition, but also registers various expenses related with the musical practice of the monastery. Resumo Regista-se, na actual produção historiográfica, um interesse manifesto pela história da religiosidade feminina. O fenómeno místico, o viver quotidiano e a dimensão temporal das comunidades, em termos de ligação familiar e social ao exterior dos espaços-clausura, as manifestações de criatividade e cultura, são questões cada vez mais tratadas. Esse interesse manifesta-se também para a Ordem de Cister em Portugal, sendo que, no ramo feminino, o mosteiro de S. Bento de Cástris, oficialmente cisterciense há mais de 700 anos, vem sendo alvo de uma abordagem multidisciplinar que procura apreciar os reflexos do Concílio de Trento na praxis musical das religiosas. Esta comunidade, sujeita a Alcobaça e por ela controlada através dos Visitadores, regista na sua documentação não só a presença de religiosas cantoras e tangedoras de vários instrumentos, oriundas maioritariamente da região de Évora, cidade com uma tradição musical reconhecida, como diversas despesas relacionadas com a prática musical do mosteiro.

Contributos para o estudo da arquitectura cisterciense, em Portugal, no âmbito do Projecto ORFEUS: forma e música

Abstract This communication reflects the work done in the Department of Civil Engineering and Architecture at the University of Beira Interior (Portugal), and still ongoing, in the framework of the project ORFEUS - The Tridentine Reform and music in the cloistral silence: the Monastery of S. Bento de Cástris (Project FCT EXPL/EPH-PAT/2253/2013) and aims to bring the debate to a contribution to the study of the specificity of the monastery of St. Bento de Cástris in the context of Cistercian architecture, in which the shape and the music are intertwined. In this way, two dissertations have been developed in Architecture (integrated master course of architecture of the University of Beira Interior) within the project ORFEUS, which are divided by the importance and contributions of the Cistercian Architecture in contemporary religious architecture, the morphology of the Cistercian churches and the relationship between architecture and music in the specific case study of the church of the monastery of St. Bento de Cástris. Resumo Esta comunicação reflecte o trabalho desenvolvido no Departamento de Engenharia Civil e Arquitectura da Universidade da Beira Interior, e ainda em curso, no âmbito do Projecto ORFEUS - A Reforma tridentina e a música no silêncio claustral: o mosteiro de S. Bento de Cástris (Projecto FCT EXPL/EPH- PAT/2253/2013) e pretende-se com esta comunicação trazer a debate um contributo para o estudo da especificidade do Mosteiro de S. Bento de Cástris, no contexto da arquitectura cisterciense, no qual a forma e a música se entrelaçam. Neste sentido foram desenvolvidas duas dissertações de mestrado integrado em Arquitectura, no âmbito do Projecto ORFEUS, que se repartem pela importância e contributos da Arquitectura Cisterciense na Arquitectura religiosa contemporânea, a morfologia das igrejas cistercienses e a relação entre a arquitectura e música patente no estudo de caso da igreja do Mosteiro de S. Bento de Cástris.

Vihara architecture: defining the existential foothold of VIII century Buddhist monastery "Somapura Mahavihara" of ancien Bengal

Lost in history, the ruin of ‘Somapura Mahavihara’ was not recognized separated from its birthplace, i.e. nature, for more than 700 years. Yet, within its silent presence, the monument dominated the name of the region: ‘Paharpur’ (land of hillock), according to its appearance surrounds by its flat land topo¬graphy. Discovered in 1919, the single largest Buddhist Vihara (monas¬tery) of ancient Bengal came into light, pronouncing the flou¬rishing minute of Buddhist architecture, once dominant religious force of the subcontinent. The earliest historical monumental architecture of greater Asia, had long been deriving itself from the Buddhist monastic architecture as early as VI century BC. In line of history, the discovery of ‘Somapura Mahavihara’ contributed attesting the sensitivities of a highly sophisticated architectonic typology of Vihara Architecture in the land of ancient Bengal. The recovery of ‘Somapura Mahavihara’ was not only from its cradle of nature, but also from its remarkable existence imprinted in the reign of Pala dynasty (750 - 1155 AD) announcing the existential foothold of man in his nature. The existential foothold of ‘Somapura Mahavihara’ comprises the factors, responsible in shaping the anchorage of the mo¬nument since the birth of Vihara architecture, as early as 530 BC. These factors not only denote the building technology in response to its environment but also the amalgamation of be¬lief, upon which the dwellers transformed the site as a place announcing their existence on earth. This research paper aims at exploring the existential foothold of ‘Somapura Mahavihara’, in terms of its territorial, functional, structural, social, cultural, religious sym¬bolic hierarchies of human achievement while clarifying the architectonic typology that shaped ‘Somapura Mahavihara’ through evolution process of ‘Vihara Architecture’. This understanding intends to combine the archaeological knowledge with comparative architectural analysis of contem¬porary Viharas of ancient Bengal, to define the singularity of ‘Somapura Mahavihara’. In consequence, the glorious past of ‘Somapura Mahavihara’ is intended to portray through iden¬tifying the relation of religious and functional rationalism with the connotation of art, architecture and belief moulded within natural forces, as one complete entity; RESUMO: Vihara Arquitetura: Definindo a posição existencial do século VIII Budista mosteiro “Somapura Mahavihara” de Bengala antiga. Perdidas na História, as ruínas de ‘Somapura Mahavihara’ foram confundidas com uma montanha durante mais de setecentos anos. Contudo, no seu silêncio presente, o monumento marcou a toponímia da região; ‘Paharpur’ significa ‘a terra do outeiro’, evidenciando a singularidade deste monumento numa região dominada por uma extensa planície. Em 1919, foi descoberto o maior mosteiro budista da antiga região de Bengal, demonstrando a prosperidade da arquitectura budista. Tem¬poralmente, a descoberta de ‘Somapura Mahavihara’ contribuiu para atestar a evolução e a sofisticação da tipologia arquitectónica denominada ‘Arquitectura Vihara’, existente na antiga região de Bengal. A noção de pegada existencial de ‘Somapura Mahavihara’ compreende os factores responsáveis por moldar a ancoragem do monumento ao lugar em que se insere desde o início da arquitectura Vihara, que remonta a 530 a.C. Estes factores evidenciam a tecnologia construtiva empregue para responder ao ambiente envolvente mas também a evolução da religião, factores estes que os monges construtores consideraram ao transformar o lugar e anunciar a sua existência na Terra. Esta investigação tem por objectivo explorar a noção de pegada existencial de ‘Somapura Mahavihara’, nas suas dimensões territoriais, funcionais, estruturais, sociais, culturais e nas hierarquias simbólicas das realizações humanas para clarificar a tipologia arquitectónica que deu forma a ‘Somapura Mahavihara’ durante a evolução da arquitectura Vihara. Este entendimento pretende combinar/cruzar o conhecimen¬to arqueológico com estudos arquitectónicos comparativos de Viharas na antiga região de Bengal, com o objectivo de definir a singularidade de ‘Somapura Mahavihara’. Neste estudo estudar-se-á também o confronto entre a dimensão religiosa e a artística (divino vs. humano), integrados na arquitectura de ‘Somapura Mahavihara’ em perfeita harmonia.

Levantamento de Danos dos Azulejos da Capela de Nossa Senhora do Rosário do Mosteiro de São Bento de Cástris

The Chapel of Nossa Senhora do Rosário is located in the cloister of the São Bento de Cástris monastery and shows off a blue and white tile panel with 6 tiles of height, representing the scenes of the Life of the Virgin in five panels: Adoration of the Shepherds, Presentation of the Virgin in the Temple, Annunciation, Visitation and The Marriage of the Virgin. The authorship of this work is unknown and its date has not yet found consensus. The tiles are in poor condition and have been the target of repeated vandalism or attempted theft over time. During the Residência Cisterciense (Cistercian Residence), held in São Bento de Cástris in September 2013, it has been made a survey of the tile panel’s observable damages including graphic and photographic record of its condition.

Esprit Futur : Le Corbusier and José Oubrerie at Saint-Pierre De Firminy, Firminy-Vert, France, 1968–2006

What is the secret mesmerism that death possesses and under the operation of which a modern architect – strident, confident, resolute – becomes rueful, pessimistic, or melancholic?1 Five years before Le Corbusier’s death at sea in 1965, the architect reluctantly agreed to adopt the project for L’Église Saint-Pierre de Firminy in Firminy-Vert (1960–2006), following the death of its original architect, André Sive, from leukemia in 1958.2 Le Corbusier had already developed, in 1956, the plan for an enclave in the new “green” Firminy town, which included his youth and culture center and a stadium and swimming pool; the church and a “boîte à miracles” near the youth center were inserted into the plan in the ’60s. (Le Corbusier was also invited, in 1962, to produce another plan for three Unités d’Habitation outside Firminy-Vert.) The Saint-Pierre church should have been the zenith of the quartet (the largest urban concentration of works by Le Corbusier in Europe, and what the architect Henri Ciriani termed Le Corbusier’s “acropolis”3) but in the early course of the project, Le Corbusier would suffer the diocese’s serial objections to his vision for the church – not unlike the difficulties he experienced with Notre Dame du Haut at Ronchamp (1950–1954) and the resistance to his proposed monastery of Sainte-Marie de la Tourette (1957–1960). In 1964, the bishop of Saint-Étienne requested that Le Corbusier relocate the church to a new site, but Le Corbusier refused and the diocese subsequently withdrew from the project. (With neither the approval, funds, nor the participation of the bishop, by then the cardinal archbishop of Lyon, the first stone of the church was finally laid on the site in 1970.) Le Corbusier’s ambivalence toward the project, even prior to his quarrels with the bishop, reveals...