Winckelmann in the perspective of Altertumswissenschaft: Christian Gottlob Heyne and Friedrich August Wolf

Winckelmann's writings hold an interest for modern classical studies which is not restricted to the subfield of classical archaeology. Considered in terms of methodology, his writings dramatise problems and questions which attend any attempt to provide a comprehensive account of ancient culture and society. The Geschichte der Kunst des Alterthums provided an influential model of what such a reconstruction might look like in a period when classical philology was undergoing a significant reconfiguration as „Alterthums-Wissenschaft" at the hands of scholars such as Christian Gottlob Heyne and Friedrich August Wolf. Investigation of their critical responses to Winckelmann’s works aims to contribute to understanding both of the early reception of his works and of questions which are still relevant today. Im Rahmen der modernen Altertumswissenschaften kommt den Werken Winckelmanns eine Bedeutung zu, die nicht auf den Bereich der Klassischen Archäologie beschränkt ist. Methodologisch betrachtet, dramatisieren seine Schriften Probleme und Fragen, die jedem Versuch einer umfassenden, erklärenden Rekonstruktion der antiken Kultur und Gesellschaft zugrunde liegen. Die Geschichte der Kunst des Alterthums hat ein einflussreiches Modell dafür geliefert, was eine solche Rekonstruktion in einer Zeit leisten konnte, in der die klassische Philologie einer erheblichen Umstrukturierung als „Alterthums-Wissenschaft“ durch Gelehrte wie Christian Gottlob Heyne und Friedrich August Wolf unterzogen wurde. Die vorliegende Untersuchung ihrer kritischen Reaktionen auf Winckelmanns Schriften soll dazu beitragen, sowohl die frühe Rezeption seines Werkes als auch Fragestellungen, die heute noch aktuell sind, besser zu verstehen.

Spädbarnsdöd i Västsverige : en studie av spädbarnsdödligheten i Bollebygd, Morlanda och Karl Johans församling under två perioder på 1800-talet

Uppsatsen syfte var att studera spädbarnsdödlighet i tre olikartade västsvenska miljöer under två perioder på 1800-talet. Områdena är Bollebygd, Morlanda och Karl Johans församling i Göteborg och representerar alla olika miljöer (Bollebygd – landsbygd, Morlanda – kust och Karl Johan - stadsmiljö) där spädbarnsdödligheten enligt tidigare forskning har varit av olika omfattning och karaktär. Den primära frågeställningen är hur de yttre omständigheterna påverkar de allra minsta barnen. Ett sekundärt syfte var att försöka utröna vilka uppfödningsvanor som var dominerande. De primärkällor som används är dels födelse- och dopböcker samt provinsialläkarrapporter. Studiens tydliga mönster är att spädbarnsdödligheten var högre i staden (Karl Johan) men att den ändå inte var så hög som väntat i jämförelse med övriga städer i riket. I jämförelse med riks¬genomsnittet uppvisar både Morlanda och Bollebygd en låg spädbarnsdödlighet. Genom att se hur spädbarnsdödligheten fördelar sig över årstiderna och över det första levnadsåret samt vilka dödsorsaker som finns angivna kan med viss försiktighet antas att spädbarnen ofta ammades i alla fall upp till tre månaders ålder. Ett annat resultat av studien är att flickorna i alla undersöknings¬områden och perioder utom ett uppvisar en överdödlighet i jämförelse med pojkarna, vilket är anmärkningsvärt då pojkarna i de allra flesta fall brukar ha en överdödlighet.

En okänd svensk folkrörelse : Svenska Skolornas Fredsförenings fredsarbete 1922-1929

Den här undersökningen ämnar kartlägga Svenska Skolornas Fredsförenings (SSF) fredarbete under 1920-talet, en ansats som inte tidigare gjorts på detta sätt. Medlemmarna i denna före­ning arbetade outtröttligt för en fredligare värld, där fredsfostran av unga sågs som den bästa metoden för att få till stånd en internationell varaktig fred. Syftet med undersökningen är att, genom en kvalitativ innehållsanalys av delar av SSFs bevarade tryckta skrifter, beskriva SSFs principer och pedagogiska metoder samt utröna varför de ansåg fredsfostran riktad mot skolan som viktig. Resultaten visar att SSF hade ambitionen att genom internationellt samarbete på­verka barnen i en sådan riktning att de aldrig skulle kunna ta till vapen för att lösa konflikter. Istället skulle barn lära sig att tänka kritiskt, vara självständiga och få en förståelse för andra folks kulturer. Genom att respektera och leva efter kristna, jämlika och demokratiska ideal, menade SSF att krig skulle gå att förhindra.  

T.S. Eliot`s idea of the clerisy, and its discussion by Karl Mannheim and Michael Polanyi in the context of J.H. Oldham`s moot

In 1938, Joseph Oldham, a leading British Christian ecumenist, formed a discussion group that came to be known as the Moot. The Moot met in a retreat setting for several long weekends each year until early 1947, its discussions carefully organized and convened by Oldham. More than anything else, the discussions of the Moot revolved around the topic of order and, more particularly, around the problem of how order might be restored in British society and culture in the context of a ‘world turned upside down’. Oldham and most members of the group sought a central place for Christian ideas and ideals in British social life.

A striking feature of the Moot was the intellectual stature and the diversity of interests of its members. Among its 16 or so regular members were Oldham (1874-1969), his close friend T.S. Eliot (1888-1963) and Karl Mannheim (1893-1947). Among the later ‘visitors’ to Moot meetings was Michael Polanyi (1891-1976), who first came to the 20th Moot meeting in June of 1944.1

This article presents several papers that were produced for the Moot discussion of 15-18 December 1944 by Eliot, Mannheim and Polanyi. These papers have intrinsic and historical interest, and are published together for the first time here. The initial paper, written by Eliot, treats the role in society of ‘the clerisy’2 - a term borrowed from Samuel Taylor Coleridge that points to an intellectual elite or vanguard. Eliot requested that Oldham solicit responses to his paper from Mannheim and Polanyi. Mannheim’s response was a set of detailed answers to four questions that Eliot posed at the end of his essay. Polanyi’s response was a short, coherent essay, which he identified as ‘my own position with respect’ to Eliot’s discussion; his essay outlines a brief account of the role of the clerisy in science.3 Eliot wrote short comments on the responses of both Mannheim and Polanyi. These five pieces, which have a natural unity, should be of interest to anyone working in the history of social thought. We have abridged only Mannheim’s lengthy response and have eliminated a few lines of illustrative material from Eliot’s reply to Mannheim, but these excisions in no way detract from the clarity of the authors’ perspectives in this rich trilogue.