Framåt med stöd av det förflutna : religiöst historiebruk hos Anders Svedberg

Att det förflutna spelar en avgörande roll vid såväl individers som kollektivs identitetsformering är snarast ett axiom inom historiefacket. Därför är det ingen överraskning att det förflutna brukas av grupper och deras ledare i syfte att befästa och vidmakthålla den egna identiteten. Forskningen kring detta – den så kallade historiebruksforskningen – har under de senaste decennierna upplevt ett starkt uppsving inom flera discipliner i Norden, framför allt inom historia och historiedidaktik. Historiebruksforskningen har ändå försummat att i någon högre grad ta i beaktande religiösa och teologiska aspekter, liksom också de teologiska ämnena har varit dåliga på att visa intresse för historiebruksfrågor. Avhandlingen kan därför ses som ett svar på denna ömsesidiga försummelse, och som ett bidrag till det aktuella och framväxande forskningsfältet kring historiebruk och kulturellt minne. Med utgångspunkt i den österbottniske mångsysslaren Anders Svedberg (1832–1889) undersöks mer konkret begreppet ”religiöst historiebruk”. Anders Svedberg växte upp, levde och verkade i det av väckelsen starkt präglade Munsala i svenska Österbotten. Han var en man av folket som kände till dess seder, bruk och historia. Därför kunde han ösa ur dess historia när han skrev sina tidningsartiklar och när han i lantdagen talade för allmogens demokratisering. Genom anspelningar på och hänvisningar till det förflutna refererade han ofta till kyrkohistoriska händelser i sin argumentation. Men vilka händelser använde han sig av? Varför hänvisade han till just de händelserna? Hur gjorde han det och i vilket syfte? Utifrån dessa konkreta frågor ger undersökningen förslag på vad som allmänt kan tänkas karakterisera ett religiöst historiebruk. Resultaten ger vid handen att ett religiöst historiebruk – särskilt när det bygger på en religiös minnesgemenskaps kulturella texter – har en förmåga att fungera legitimerande, mobiliserande och inkluderande/exkluderande. --------------------------------------------------------------------- Menneisyydellä on merkittävä osa sekä yksilön että yhteisön identiteetin muotoutumisessa. Tämä väittämä on yleisesti tunnustettu. Siksi ei ole yllättävää että eri yhteisöt ja niiden johtajat hyödyntävät menneisyyttä vahvistaakseen ja suojellakseen omaa identiteettiään. Niin kutsuttu historian käytön tutkimus on viime vuosikymmenillä vahvistanut asemaansa monilla tieteenaloilla pohjoismaissa, erityisesti historiatieteessä ja historian didaktiikassa. Historian käytön tutkimus ei kuitenkaan oleellisesti ole huomioinut uskonnollisia tai teologisia näkökulmia. Myöskään teologiset oppiaineet eivät ole osoittaneet suurempaa kiinnostusta historian käyttöä kohtaan. Väitöstutkimus vastaa siten näihin molempiin laiminlyönteihin ja se voidaan nähdä kirkkohistoriallisena panoksena historian käytön ja kulttuurisen muistin ajankohtaiseen ja kasvavaan tutkimusalaan. Tutkimus ottaa lähtökohdakseen pohjoismaalaisen monitaiturin Anders Svedbergin (1832–1889) ja tarkastelee hänen kautta käsitettä ”uskonnollinen historiankäyttö”. Anders Svedberg varttui, eli ja toimi Munsalassa aikaan jolloin herännäisyydellä ja muilla herätysliikkeillä oli vahva jalansija alueella. Svedberg tunsi pohjoismaalaisen maalaisväestön tavat ja tottumukset sekä alueen historian. Tämän takia hän osasi hyödyntää kyseistä historiaa kirjoittaessaan lehtiartikkeleita maalaisväestölle ja ajaessaan heidän etujaan säätyvaltiopäivillä. Kirjoituksissaan ja puheissaan hän viittasi usein historiallisiin ja kirkkohistoriallisiin tapahtumiin. Mutta mihin tapahtumiin hän viittasi? Miksi hän viittasi juuri näihin tapahtumiin, miten hän sen teki ja millä tavalla? Näiden konkreettisten kysymysten avulla tutkimus pyrkii tarkastelemaan miltä uskonnollinen historiankäyttö yleisellä tasolla voi näyttää. Tutkimustulos osoittaa että uskonnollisella historiankäytöllä – varsinkin perustuessaan uskonnollisen muistiyhteisön kulttuuriseen tekstiin – on kyky legitimoida, mobilisoida sekä sisällyttää ja sulkea pois ihmisiä.

Plan för hantering av översvämningsrisker i kustområdet vid Åbo, Reso, Nådendal och Raumo

Kustområdet vid Åbo, Reso, Nådendal och Raumo är ett område med nationellt betydande översvämningsrisk. Närings-, trafik- och miljöcentralen i Egentliga Finland har utarbetat denna plan för hantering av översvämningsrisker under vägledning av översvämningsarbetsgruppen för kustområdet vid Åbo, Reso, Nådendal och Raumo. I planen presenteras de för området föreslagna målen och åtgärderna för hantering av översvämningsriskerna, en beskrivning av myndigheternas åtgärder vid översvämning samt en planens miljörapport. Sammanfattat är åtgärderna följande: Minska översvämningsrisker - Beakta översvämningar vid planläggning och beslut om bygglov och miljötillstånd, regionala anvisningar för planläggning och byggande - Höja eller skydda gator, varna för översvämningsvatten med skyltar vid vägrenarna - Avlägsna från det översvämmade området eller skydda anordningar för el- och värmedistribution samt för vattenförsörjning och datakommunikation Beredskapsåtgärder - Kontrollera och uppdatera säkerhetsplaner för anläggningar som hanterar ämnen som är skadliga för miljön - Utveckla ett prognossystem för havsvattenståndet - Sammanställa ett paket med information om översvämningar och utdela det till invånare, fastighetsägare och arbetsplatser i översvämningsområdet Översvämningsskydd - Objektsvisa skyddskonstruktioner, tillfälliga och permanenta Verksamhet vid översvämningsrisk och översvämningar - Skydd av värdefulla kulturarvsobjekt genom tillfälliga konstruktioner - Utveckling av en översvämningsvarningstjänst för medborgare och företag Information om vägavsnitt som är ur bruk och som används

Barns rädslor i förskolan: en studie av förskolebarns rädslor i förskolemiljö och vardag

I min empiriska undersökning är huvudsyftet att redogöra för förskolebarns rädslor i vardagen. I min undersökning deltog 54 respondenter från olika österbottniska förskolor. Jag har använt mig av intervju och teckning för att samla in datamaterial. Inledningsvis skulle eleverna rita en teckning av deras tankar om rädsla. Följande moment bestod av att varje enskild elev blev intervjuad och jag kunde få en djupare förståelse av vad förskolebarnen hade tecknat. Teckningarna fungerade som ett diskussionsunderlag till mina intervjufrågor. Det insamlade datamaterialet är kvalitativt men kan också betraktas som kvantitativt i resultatanalysen med de procentuella enheterna. Studien har grundats på följande frågeställningar: 1) Vilka rädslor har förskolebarn? a) Hur beskriver de dem i ord? b) Hur beskriver de dem i teckning? 2) Hur hanterar förskolebarn sina rädslor? I undersökningen framkom det att alla barn har en känsla om hur rädsla uppfattas och att barnen har en rädsla för någonting. De flesta rädslorna eleverna upplever är rädsla för ormar och spindlar, som räknas till kategorin rädslor som finns nära och är realistiska. En annan rädsla i kategorin nära men inte realistiska är björnar och vargar. Kategorin rädslor som är på distans och inte realistiska är rädsla för spöken. Den sista kategorin med rädslor som är nära men inte realistiska är rädsla för mörker. Resultaten hur barnen hanterar sina rädslor fann jag speciellt intressanta, eftersom det inte är så många barn som vänder sig till en vuxen för att be om hjälp med sina rädslor. De barn som ville behandla sina rädslor tyckte det bästa alternativet var genom att samtala med en vuxen. Vidare finner jag ett intresse av likheterna jag finner i min undersökning och Sylvia Gustavssons avhandling om barns rädslor i förskole och skolåldern och pedagogers och arbetsförhållningssätt. Där finns det likheter i resultaten hur eleverna skrämmer bort rädslan. Resultaten visar att de flesta av barnens svar finns i kategorin med rädslor som finns nära dem och är realistiska, t.ex. rädsla för humlor och bin. Det framkommer även i resultaten att alla förskolebarn har en känsla av hur rädsla upplevs.

Finska kyrkor i svenska församlingar – den finskspråkiga minoriteten i Nyland och Egentliga Finland ca 1721–1850

Artikel i festskrift.

Ryssen i Karistrakten 1713 – slaget vid Landsbro och dess följder

Artikel i årsskrift.

Plan för hantering av översvämningsriskerna i Helsingfors och Esbo kustområde för åren 2016 - 2021

Längs de finländska vattendragen och den finländska havskusten har identifierats 21 områden med betydande översvämningsrisk. För varje område med betydande översvämningsrisk har utarbetats en plan för hantering av översvämningsrisker. Den här planen för hantering av översvämningsrisker i Helsingfors och Esbo kustområde innehåller mål och åtgärder för att minimera översvämningsriskerna i huvudstadsregionens strandområden och i den närmaste skärgården. I gruppen som utsetts för att utarbeta planen har ingått företrädare för Nylands förbund, städerna Helsingfors och Esbo, Helsingfors och Nylands räddningsverk samt NTM-centralen i Nyland. Dessutom har Samkommunen Helsingforsregionens miljötjänster HRM deltagit i arbetet i egenskap av expert. Viktiga intressentgrupper har hörts enligt behov. Strandområdena i Helsingfors och Esbo har en mångformig natur som varierar från branta klippstränder till vassbevuxna och grunda havsvikar. En del av bäckarna som mynnar ut i havet från de låglänta landskapen når sig långt in i landet vilket gör att det område som påverkas av havsöversvämningar sträcker sig till och med flera kilometer från kusten. Strandområdena i huvudstadsregionen karaktäriseras av en allt tätare bosättning. I närheten av kusten finns utöver bosättning även bland annat flera industri- och samhällsteknikobjekt, låglänta vägar och hamnar. Därtill är underjordiska utrymmen och tunnlar typiska drag för Helsingfors. Målet med hanteringen av översvämningsriskerna är bland annat att trygga bostadsbyggnader, objekt som är svåra att evakuera, samhällsteknikstrukturer, viktiga trafikförbindelser, hamnar, objekt som är farliga för miljön, kulturarvsobjekt och annat byggnadsbestånd om havsvattenståndet stiger. Därtill har man bland annat som mål att minimera egendomsskadorna och att beakta klimatförändringen i det översvämningssäkra byggandet. Man strävar mot målen genom beredskap samt genom åtgärder såväl under som efter översvämningen. Åtgärderna strider inte mot målen för vattenvården. En av de viktigaste åtgärderna som minskar översvämningsrisken i Helsingfors och Esbo kustområde är beaktandet av översvämningsområden och klimatförändringen i planeringen av markanvändningen. Utgångspunkten är att man bör undvika byggande i områden med översvämningsrisk och vid placeringen av funktioner bör man beakta rekommendationerna för lägsta grundläggningsnivå. I fråga om riskobjekt bör man säkerställa att det finns uppdaterade och fungerande beredskapsplaner. Förutsättningarna för invånarnas egen beredskap ska förbättras bland annat genom ökad medvetenhet om översvämningar. I planen identifieras också flera regionala och lokala skyddsbehov.

Läse-bok, innehållande fabler och sedelärande berättelser för barn och ungdom, samlade och utgifne af m. Reinhold Johann Böning, kyrkoherde wid Swenska församlingen i Reval och konsistorial-assessor

Arkit: A-E8 F7.

Ny ABC-bok: för hemmet och skolan

Nimiösivulla myös: Stafwad enligt senaste förordning. Med flere bilder.

Gränsbevakningsväsendets riskanalyser och dess tilllämpning inom sjöräddningstjänsten

Gränsbevakningsväsendet (GBV) ansvarar i egenskap av ledande sjöräddningsmyndighet för organiserandet och ledandet av sjöräddningstjänsten i Finland. Sjöräddningsverksamheten och allmän säkerhet till havs är starkt förknippat med risker som bör tas i beaktande då verksamheten och beredskapen planeras. En händelses risk går aldrig att fullständigt eliminera men kan däremot motverkas och reduceras genom noggrann planering och riskhantering. Genom att identifiera och analysera de potentiella riskerna som påverkar verksamheten går det att åtgärda och förbereda sig på dem innan de sker. Detta arbete utreder hur Internationella standardiseringsorganisationens (ISO) standardiserade definition på riskanalys tillämpas inom Gränsbevakningsväsendets sjöräddningstjänst, och hurudana riskanalyser förekommer i inom sjöräddningstjänsten. Arbetets huvudfrågeställning är: Vad definierar en riskanalys och på vilket sätt motsvarar den GBV:s tillämpade riskanalyser? Och underfrågeställningar: På vilket sätt skiljer sig GBV:s regionala riskanalyser från teorigrunden? Och på vilket sätt utnyttjar GBV sina riska-nalyser inom sjöräddningsverksamheten? Arbetet studerar systematiskt GBV:s riskanalyser genom kvalitativ dokumentanalys och analyserar resultatet mot teorigrunden genom en jämförande analys för att svara på forskningsfrågorna. Källmaterialet består huvudsakligen av Internationella standardiseringsorganisationens standarder 31000 och 31010, Gränsbevak-ningsväsendets bestående dokument C.12, GBV:s riskanalyser, sjöbevakningssektionernas sjöräddningsplaner och samarbetsplanen för beredskap inför marina flertypsolyckor. Forskningens resultat tyder på att GBV tillämpar standardens definitioner på riskanalys i till-lämpad utsträckning för sjöräddningsverksamhetens del. Den jämförande analysen visar många likheter mellan GBV:s dokument och teorigrunden, medan de största skillnaderna är att GBV:s riskanalyser inte håller sig strikt innanför standardens ramar för vad som skall ingå i en riskanalys. GBV:s riskanalyser har inslag från riskbedömningens alla delområden men producerar inte riskanalysens huvudsakliga produkt, nämligen risknivåerna. En del av GBV:s riskanalyser saknar en tydlig sammanfattande avslutning där de centrala riskerna skulle framgå kombinerade med t.ex. riskmatriser vilket leder till att en skillnad mellan teoretisk och praktisk tillämpning av riskanalyserna uppstår. Riskanalyserna skapar med sitt innehåll en täckande helhet över alla potentiella risker för sjöräddningsverksamheten men förutsätter att läsaren antingen är medveten om innehållet på förhand eller har tillräckligt med tid att sätta sig in i materialet.

” För tillfället så har jag inga elever med behov av differentiering” : differentiering i gymnastikundervisningen inom den grundläggande utbildningens årskurser 7–9

Differentiering i gymnastikundervisning är ett relativt outforskat område. I den nya läroplanen som tas i bruk höstterminen 2016 har begreppet differentiering fått en allt större betydelse. Enligt läroplanen innebär differentiering att läraren erbjuder elever exempelvis olika arbetssätt, tempo och grupper för att eleverna ska utvecklas enligt sina individuella förutsättningar. Speciellt inför byte av läroplan är det intressant att undersöka hur gymnastikundervisningen ser ut inom den grundläggande utbildningens årskurser 7–9. Syftet med avhandlingen är att undersöka hur gymnastiklärare planerar, genomför och utvärderar gymnastikundervisningen med avseende på differentiering i årskurserna 7–9 i finlandssvenska skolor. Utöver detta undersöks lärarnas kännedom om läroplanen samt andra faktorer som kan påverka differentieringen. Dessutom undersöks hur olika gymnastikgrenar enligt gymnastiklärarna inverkar på möjligheten till differentiering. Utgående från syftet har fyra forskningsfrågor formulerats: 1. Hur differentierar gymnastiklärarna gymnastikundervisningen? 2. Hur är gymnastiklärarnas kännedom om de nationella läroplanernas bestämmelser om en differentierad undervisning? 3. Hur är sambandet mellan skol- och läraranknutna faktorer och differentieringen i gymnastikundervisningen? 4. Hur ser gymnastiklärarna på sina möjligheter till differentiering i olika grenar? För att besvara frågeställningarna valdes en kvantitativ forskningsmetod i form av en webbenkät. Webbenkäten skickades ut åt 108 gymnastiklärare och 14 rektorer. På webbenkäten svarade 49 respondenter vars svar analyserades statistiskt. Majoriteten av gymnastiklärarna känner rätt bra eller i någon mån till differentiering. Av gymnastiklärarna anser 4 att alla elever i deras undervisning är i behov av differentiering. Gymnastiklärarna differentierar främst utvärderingen i gymnastikundervisningen. Själva genomförandet av undervisningen tenderar att differentieras minst. Skol- och läraranknutna faktorer påverkar inte differentieringen i gymnastikundervisningen. De grenar som gymnastiklärarna ansåg vara mest möjliga att differentiera var redskapsgymnastik, friidrott och bollspel.

Grammatikdidaktik: Svensk grammatik och språklig medvetenhet i några läromedel för grundskolans första årskurser

Mitt övergripande forskningsintresse är grammatikdidaktik, medan det explicita syftet med denna licentiatavhandling är att erhålla ny kunskap om grammatikdidaktik så som den synliggörs i nutida läromedel för grundskolans första årskurser. Den empiriska undersökningen är gjord i tre nutida läromedelspaket avsedda för undervisning i skolämnet modersmål och litteratur i årskurs ett och två, läromedlen som undersöks är de finlandssvenska serierna Läseboken och Litteraturboken samt den sverigesvenska serien Kom och läs! Bland resultaten kan nämnas att det finns ett brett spektrum av nivåer av extern grammatik i alla de undersökta läromedelspaketen. Den fonologiska och syntaktiska medvetenheten, vilka bägge är viktiga för läs- och skrivutvecklingen i de diskuterade årskurserna, satsas på i alla tre läromedelspaket. Det jag dock också märkt i läromedlen som kan påverka läs- och skrivutvecklingen är att andelen belägg för grafonomi är större i årskurs två än i årskurs ett. Härigenom får eleverna på detta sätt småningom växa in i en skriftkultur. Det finns betydligt fler muntliga uppgifter i lärarhandledningarna till serierna Litteraturboken och Kom och läs! än i Läseboken. Det exakta ”hur” står inte alltid utskrivet i lärarhandledningarna, men de flesta gånger verkar tanken vara att det rör sig om diskussioner eller andra muntliga genrer. I många fall känns de muntliga uppgifterna mer funktionella än skriftliga uppgifter som inte verkar vara helt genomtänkta. Att mitt material innehåller fler funktionella uppgifter i lärarhandledningar och fler formalistiska eller delvis funktionella uppgifter i arbetsböcker överensstämmer med att lärarhandledningar kan vara en bättre väg för att öka elevernas kunskapssökande och minska förmedlingspedagogiken.

En guide om strandröjning inom vattendragsprojekt och vid rensning av utfallsdiken

Syftet med denna guide är att sprida ut information om genomförande av röjning på stränder och om de effekter som röjningen medför. Guiden är avsedd för ansvarspersoner i olika slags vattendragsprojekt och projekt för rensning av utfallsdiken samt för medborgare som planerar strandröjning.

Restaurering av vattenleder i Lappfjärds ås nedre lopp: Slutrapport : Resultat från den obligatoriska kontrollen av fiskbestånden och fisket

Staden Kristinestad fick tillstånd av miljötillståndsverket att restaurera Lappfjärds ås nedre lopp genom att muddra vattenlederna. Muddringarna inleddes vintern 2011–2012 och de fortsatte följande vinter. Under den första vintern muddrades 18 100 m3tfm och under den andra 25 200 m3tfm. I tillståndsbeslutet för projektet ålades tillståndshavaren kontrollera projektets konsekvenser för vattenkvaliteten, de skyddade Natura 2000-naturvärdena, fiskbestånden, fiskens lekområden och fisket på ett sätt som godkänns av tillsynsmyndigheterna. I den här slutrapporten presenteras alla resultat av observationerna av fiskbeståndet och fisket. Effekterna av genomförandet av projektet på havsöringens och vandringssikens vandringsbeteende följdes med hjälp av fiske med storryssja på höstarna och vårarna från hösten 2011 till hösten 2014. Flest öringar fångades med ryssja hösten 2013, medan flest sikar fångades hösten 2012. Endast en del av de vandrande öringarna simmade in i ryssjan. Hösten 2014 fångades tio öringar med ryssjan, samtidigt som nästan 70 laxfiskar, dvs. uppenbarligen öringar, vandrade upp i ån vid Vaki-fiskräknaren i Perus fors cirka 9 km uppströms. De vandringsrutter som öringen använder utreddes med hjälp av telemetri våren 2014, efter slutförandet av projektet. Av de fem öringar som utrustats med sändare vandrade fyra upp i ån. Tre av öringarna vandrade uppströms längs huvudleden och vandringsrutten för en av öringarna förblev oklar. Målet med kartläggningen av nejonögslarver var att före muddringsarbetena utreda om larvområden försvinner som en följd av muddringarna. Sommaren 2011 hittades nejonögslarver ovanför projektområdet samt i områdets övre och mittersta del. Förändringarna i fiskeförhållandena för nejonöga och fiskets effektivitet följdes med hjälp av fångstbokföring i samarbete med de regionala fiskarna som fiskar nejonöga med ryssja. Nejonögsfångsterna var små i synnerhet 2014. Rekreations- och fritidsfisket i undersökningsområdet utreddes genom att skicka en förfrågan till mark- och fastighetsägarna samt långvariga hyresgäster längs stränderna i muddringsområdet. De hushåll som besvarade förfrågan hade år 2011 fått sammanlagt cirka 3 200 kg fisk och år 2014 cirka 2 800 kg. Mest fångades gädda, mört, abborre, id och braxen. Dessa fiskar stod för 88 procent av totalfångstens massa båda åren.

Handledning i slöjdundervisning med kompetensutveckling som mål

Det övergripande syftet med studien är att undersöka hur handledning i slöjdundervisningen kunde bidra till utveckling av kompetenser. Studien fokuserar på de mål för mångsidig kompetens som ställs i grunderna för läroplanen för den grundläggande utbildningen 2014. Som en aspekt av detta undersöks också hur handledning kommer till uttryck i slöjdundervisningen idag. Utgående från detta ställdes följande forskningsfrågor: 1. Hur ser handledning i slöjdundervisning ut? 2. Hur kan kompetensområden behandlas i handledningssituationer i slöjd? I studien har observation som undersökningsmetod använts. I observationen filmades slöjdlektionerna för att sen kunna genomföra en noggrann analys av dessa. Vid observationstillfället följde filmkameran läraren för att fånga upp den kommunikation och interaktion som pågick under handledningssituationerna. Observationerna bestod av två lektioner där 64 handledningssituationer kunde urskiljas. Antalet lärare som deltog var två medan det totala antalet elever var 20, 11 i textilslöjd och 9 i teknisk slöjd. Materialet som användes i studien uppgick till 154 minuter videomaterial. Materialet analyserades utifrån fem olika aspekter. Den första aspekten var i vilken grad lärare eller elev tar initiativ till en handledningssituation samt hur initiativet togs. Den andra aspekten var handledningens karaktär. Analysen av handledningens karaktär utgick från två perspektiv på handledning, föreskrivande och icke-föreskrivande handledning. Den tredje aspekten som analyserades var i vilken mån läroplanens mål för mångsidig kompetens blev synliga i handledningssituationerna. Den fjärde aspekten var elevernas position i slöjdprocessen. Den femte och sista aspekten som analyserades var hur lärarens kommentarer för över ansvaret på eleven eller ifall lärarens kommentar innebär att läraren tar ansvaret för att ett produktionshinder övervinns eller ett problem löses. För att kunna besvara forskningsfråga två har analysen också innefattat en jämförelse mellan föreskrivande och icke-föreskrivande handledning. I jämförelsen undersöktes hur respektive handledningsform bidrog till en viss ansvarsförskjutning samt i vilken grad kompetensområden synliggjordes. Resultatet från studien visar att handledningen i slöjdundervisningen har en stark föreskrivande karaktär. Vidare framkom att lärare i hög grad initierar handledningssituationer. De kompetensområden som synliggjordes i handledningssituationerna har oftast en anknytning till praktiska färdigheter eller planeringsfärdigheter. Resultatet indikerar att lärarens möjligheter att behandla specifika kompetensområden är beroende av undervisningens utformning samt var i slöjdprocessen elevernas arbeten är. Studiens resultat visar på en diskrepans mellan befintliga modeller kring handledning i slöjdundervisning och det som synliggjorts i denna studie. I avhandlingens resultatdiskussion presenteras därför en modell för handledning i slöjdundervisning