Playing Kant at the Court of King Arthur

This article contrasts the sense in which those whom Bernard Williams called ‘political realists’ and John Rawls are committed to the idea that political philosophy has to be distinctively political. Distinguishing the realist critique of political moralism from debates over ideal and non-ideal theory, it is argued that Rawls is more realist than many realists realise, and that realists can learn more about how to make a distinctively political vision of how our life together should be organised from his theorising, although it also points to a worrying tendency among Rawlsians to reach for inappropriately moralised arguments. G. A. Cohen’s advocacy of socialism and the second season of HBO’s The Wire are used as examples to illustrate these points.

Rawls and Rousseau: 'amour-propre' and the strains of commitment

In this paper I try to illuminate the Rawlsian architectonic through an interpretation of what Rawls’ Lectures on the History of Political Philosophy say about Rousseau. I argue that Rawls’ emphasis there when discussing Rousseau on interpreting amour-propre so as to make it compatible with a life in at least some societies draws attention to, and helps explicate, an analogous feature of his own work, the strains of commitment broadly conceived. Both are centrally connected with protecting a sense of self which is vital for one’s own agency. This allows us to appreciate better than much of the literature presently does the requirement for Rawls that justice and the good are congruent, that a society of justice does not disfigure citizens’ ability to live out lives relatively unmarked by relations of domination. Some comments on G. A. Cohen’s critiques of Rawls are made.

Skapandet av skräcken : John Ajvide Lindqvists Låt den rätte komma in

Syftet med denna uppsats är att undersöka hur och med vilka medel det skrämmande i John Ajvide Lindqvists Låt den rätte komma in skapas, hur detta förmedlas till läsaren och vilka konsekvenser detta får samt att undersöka på vilket sätt vampyren Eli skiljer sig från den traditionella vampyren.Utgångspunkt i romanen är den mänskliga kroppen och särskilt fokus läggs vid kroppsvätskor, kroppslukter, det sexuellt avvikande och den deformerade kroppen. Gestaltningen av detta handlar om ett brytande mot tabun och etablerade normer som finns i vårt samhälle i dag. Detta skapar känslor av obehag och äckel hos läsaren. Ajvide Lindqvist använder sig av det groteska i syfte att illustrera de obekvämligheter som vi inte vill kännas vid.Eli skiljer sig från den traditionella vampyren genom att vara ett barn och genom att kunna uppfattas som flicka. Här finns också en komplexitet vad gäller kön, då Eli kan sägas vara intergender – av ett odefinierbart kön som ligger bortom de vanliga kategorierna "man" och "kvinna".

Vilken typ av rättvisa ska råda i framtiden : Om rättvisa, målkonflikter och demokratiska processerinför FN:s nya hållbara utvecklingsmål

Hösten 2015 väntas FN:s medlemsstater fatta beslut om millenniemålens efterföljare:Sustainable Development Goals; SDG. Uppsatsen syftar till att ge svar på frågan omvilka olika typer av rättvisa som dessa nya föreslagna hållbara utvecklingsmål, SDG,ger uttryck för. Utöver detta tas frågan om risken för eventuella målkonflikter upp,liksom på vilket sätt processerna som föregått besluten om målen ger uttryck förvärderingar knutna till demokratiskt beslutsfattande. Uppsatsen utgår från rättvisasom etiskt begrepp och analysen bygger på teorier från John Rawls, MarthaNussbaum och Seyla Benhabib. Genom närläsning och argumentationsanalys nåsföljande slutsatser: det råder flera olika typer av rättvisa inom SDG, de olika typernaav rättvisa bidrar till risken för målkonflikter samt att processerna som föregått målenger uttryck för värderingar knutna till demokratiskt beslutsfattande. Trots dessavärderingar föreligger risk för svårigheter med förankring, implementering ochgovernance av de framtida SDG. Den etiktradition som dominerade inom denuvarande millenniemålen, var den traditionella antropocentrismen. Etiken för hållbarutveckling har fått betydligt större utrymme i SDG.

Therapeutic Discourse and the American Public Philosophy: On American Liberalism's Troubled Relationship with Psychology

I explore the main currents of postwar American liberalism. One, sociological, emerged in response to the danger of mass movements. Articulated primarily by political sociologists and psychologists and ascendant from the mid-fifties till the mid-seventies, it heralded the "end of ideology." It emphasized stability, elitism, positive science and pluralism; it recast normatively sound politics as logrolling and hard bargaining. I argue that these normative features, attractive when considered in isolation, taken together led to a vicious ad hominem style in accounting for views outside the postwar consensus. It used pseudo-scientific literature in labeling populists, Progressives, Taft conservatives, Goldwaterites, the New Left and others "pathological," viz. mentally ill. Hence, "therapeutic discourse." I argue that philosophical liberalism, which reasserts the role of political theory in working out norms and adjudicating disagreement, is a more profitable way of thinking about and defending from critics liberalism. I take the philosopher John Rawls as the tradition's modern representative. This inquiry is important because the themes of sociological liberalism are making a comeback in American public discourse, and with them perhaps the baggage of therapeutic discourse. I present a cautionary tale.