Étude de la résistance des sous-types non-B du VIH-1 aux antirétroviraux au Mali

Nous avons effectué ce travail afin d’évaluer l’impact d’une utilisation accrue des antirétroviraux (ARV) sur l’émergence de la résistance dans le cadre d’une cohorte de sujets infectés par le VIH-1, enrôlés au Mali pour recevoir la thérapie antirétrovirale. La première partie de ce travail a évalué la résistance primaire auprès de 101 sujets naïfs aux ARV. Cette étude a démontré que la majorité des sujets (71,3%) étaient infectés par le sous-type CRF02_AG. La prévalence de la résistance primaire était de 9,9%. Ce chiffre dépasse largement la moyenne de 5,5% observée dans les pays en développement et le seuil des 5% fixé par l’OMS dans le cadre de la surveillance de la résistance. Les mutations associées aux analogues de la thymidine ou « Thymidine-associated Mutations » (TAMs): M41L, D67N, L210W, T215A/Y, K219E liées à la résistance aux inhibiteurs nucléosidiques de la transcriptase inverse (INTI) ainsi que les mutations K103N, V108I, V179E et Y181C impliquées dans la résistance aux inhibiteurs non nucléosidiques de la transcriptase inverse (INNTI) étaient majoritairement observées. Ces mutations sont compatibles avec les régimes de traitement de première ligne utilisés au Mali, composés de stavudine/lamivudine/nevirapine. Nous n’avons pas trouvé de mutations majeures aux inhibiteurs de protéase (IP), probablement du fait que cette classe d’ARV est rarement utilisée au Mali. Cependant plusieurs polymorphismes au niveau du gène de la protéase, particulièrement L10I et L10V ont été observés à une fréquence très élevée (18,80%). Compte tenu de ces premiers résultats, une suite logique de ce travail était de savoir comment des souches de sous-type CRF02_AG évolueraient sous la pression de sélection des ARV. Nous avons abordé ces questions dans une étude de cohorte de 132 sujets infectés majoritairement avec le sous-type CRF02_AG débutant une thérapie de première ligne. Nos résultats suggèrent que la présence de mutation de résistance primaire pourrait avoir un effet sur l’efficacité du traitement. Par exemple, la présence d’une seule mutation INNTI avant traitement comme K103N ou V179E était suffisante pour mener à l’échec au traitement (charge virale supérieure à 400 copies/ml). Par ailleurs, nous avons effectué des expériences in vitro pour mieux évaluer l’impact du polymorphisme L10I/V chez le sous-type CRF02_AG. Il faut savoir que le rôle de ce polymorphisme reste incertain chez le sous-type CRF02_AG, car aucune étude in vitro n’avait été réalisée auparavant. Nos résultats indiquent chez le sous-type sauvage CRF02_AGwt_10L une légère augmentation de la concentration inhibitrice 50% (IC50) pour le darunavir, le lopinavir et le nelfinavir comparativement au sous-type de référence B HXB2_10L avec respectivement un « Fold Change » (FC) de 1,2, 1,3 et 1,5. Cette augmentation est plus importante pour le lopinavir avec un FC (1,3) très proche de son seuil biologique (1,6). Comparativement au type sauvage CRF02_AGwt_10L, nos deux mutants CRF02_AGL10I et CRF02_AGL10V ont démontré une légère augmentation d’IC50 pour l’indinavir (avec respectivement un FC de 1,3 et 1,2) et une diminution pour le lopinavir (avec respectivement un FC de 0,78 et 0,75). Toutes ces observations suggèrent que la mutation en position 10 pourrait avoir un impact chez le sous-type CRF02_AG. Toutefois, la signification clinique de ces observations doit être déterminée. En conclusion, nos résultats supportent d’une part la nécessité de renforcer la surveillance de la résistance aux ARV et d’autre part, il fournit des informations nécessaires à l’amélioration des stratégies thérapeutiques afin de prévenir les échecs aux traitements chez les sous-types non B, particulièrement le CRF02_AG.

L'influence du genre sur la notification de la séropositivité VIH au partenaire chez des patients sous traitement antirétroviral au Mali et au Burkina Faso

Mémoire numérisé par la Division de la gestion de documents et des archives de l'Université de Montréal.

Recherche de facteurs spécifiques influençant l'observance aux traitements antirétroviraux ches les patients âgés de 18-49 ans dans la cohorte de Médecins du Monde à Phnom Penh, au Cambodge

Mémoire numérisé par la Division de la gestion de documents et des archives de l'Université de Montréal.

Cohorte de patients avec le VIH/SIDA : échecs virologiques et effets de thérapies antirétrovirales sur la fonction rénale et l'hyperbilirubinémie

Le virus de l'immunodéficience humaine (VIH) est à l’origine d’une infection chronique, elle-même responsable du développement du syndrome d'immunodéficience acquise (SIDA), un état de grande vulnérabilité où le corps humain est à la merci d’infections opportunistes pouvant s’avérer fatales. Aujourd’hui, 30 ans après la découverte du virus, même si aucun vaccin n’a réussi à contrôler la pandémie, la situation s’est grandement améliorée. Conséquemment à l’arrivée de traitements antirétroviraux hautement actifs (HAART) à la fin des années 1990, la mortalité associée au VIH/SIDA a diminué et un plus grand nombre de personnes vivent maintenant avec l'infection. La présente thèse avait pour objectif d’aborder trois situations problématiques, en dépit de l’efficacité reconnue des HAART, plus particulièrement la faible charge virale persistante (LLV) et sa relation avec l’échec virologique, ainsi que les effets de certains antirétroviraux (ARV) sur les fonctions rénale et hépatique. Les objectifs précis étaient donc les suivants : 1) étudier le risque d’échec virologique à long terme chez les patients sous HAART dont la charge virale est indétectable comparativement aux patients affichant une LLV persistante; 2) évaluer sur le long terme la perte de fonction rénale associée à la prise de ténofovir (TDF) 3) étudier sur le long terme l'hyperbilirubinémie associée à la prise d’atazanavir (ATV) et ses autres déterminants possibles. Afin d’atteindre les trois objectifs susmentionnés, une cohorte de 2 416 patients atteints du VIH/SIDA, suivis depuis juillet 1977 et résidant à Montréal, a été utilisée. Pour le premier objectif, les résultats obtenus ont montré un risque accru d’échec virologique établi à >1000 copies/ml d’ARN VIH chez tous les patients qui présentaient une LLV persistante de différentes catégories durant aussi peu que 6 mois. En effet, on a observé qu’une LLV de 50-199 copies/ml persistant pendant six mois doublait le risque d’échec virologique (Hazard ratio (HR)=2,22, Intervalle de confiance (CI) 95 %:1,60–3,09). Ces résultats pourraient modifier la façon dont on aborde actuellement la gestion des patients affichant une LLV, et plus particulièrement une LLV de 50-199 copies/ml, pour laquelle aucune recommandation clinique n’a encore été formulée en raison du manque de données. Pour le deuxième objectif, on a observé une augmentation du risque de perte de fonction rénale de l’ordre de 63 % (HR=1,63; 95% CI:1,26–2,10) chez les patients sous TDF comparativement aux patients traités avec d’autres ARV. La perte de fonction rénale directement attribuable à la prise de TDF, indique que cette perte est survenue au cours des premières années de l’exposition du patient au médicament. D’une perspective à long terme, cette perte est considérée comme modérée. Enfin, pour ce qui est du troisième objectif, on a constaté que l’incidence cumulative d’hyperbilirubinémie était très élevée chez les patients sous ATV, mais que cette dernière pouvait régresser lorsque l’on mettait fin au traitement. L’hyperbilirubinémie à long terme observée avec la prise d’ATV n’a été associée à aucun effet néfaste pour la santé. Dans l’ensemble, la présente thèse a permis de mieux comprendre les trois situations problématiques susmentionnées, qui font actuellement l’objet de débats au sein de la communauté scientifique, et d’éclairer sous un jour nouveau la gestion des patients séropositifs sous traitement médicamenteux.

Le traitement de l'oubli : épreuve de l'incorporation des antirétroviraux et temporalités des traitements du sida en Centrafrique.

Réalisé en co-tutelle avec le laboratoire Santé-Individu-Société, Ecole doctorale Interdisciplinaire Sciences et Santé, Université de Lyon, avec l'obtention du grade de docteur en sociologie.

Mécanismes de résistance aux inhibiteurs de CCR5

Le travail décrit dans ce manuscrit vise à caractériser les voies de résistance aux inhibiteurs de CCR5. Lors d’une première étape, nous avons développé un test phénotypique clonal nous permettant d’une part d’identifier le tropisme viral et d’autre part de mesurer la résistance aux inhibiteurs des CCR5. Des virus à tropisme R5 ou X4 représentant aussi peu que 0,4% d’un mélange de populations virales sont détectables par ce test, démontrant ainsi sa sensibilité. De plus, grâce à son approche clonale, cette technique permet de différencier les virus à tropisme double de populations virales mixtes. Par la suite, nous avons étudié l’impact des mutations dans les régions variables de la protéine gp120 de l’enveloppe du virus VIH-1 sur la résistance aux inhibiteurs de CCR5. Pour ce faire, nous avons généré des virus résistants par passage des isolats CC1/85 et BAL, en présence de concentrations sous-inhibitrices de maraviroc (MVC) et vicriviroc (VCV). Après quelques passages du virus CC1/85 en présence de MVC, certaines sont apparues dans differentes régions de la gp120. Par la suite, nous avons sélectionné trois mutations dans les domaines variables de la gp 120, V169M en V2, L317W en V3 et I408T en V4 pour construire des virus contenant des mutations simples, doubles et triples afin d’évaluer la contribution des mutations individuelles ou combinées au phénotype de résistance. Nous avons déterminé la sensibilité de chaque mutant à MVC et VCV, le pourcentage d’infectivité et le tropisme viral par rapport au phénotype sauvage. Tous les mutants ont conservé le tropisme R5 et ont montré une diminution d’infectivité par rapport au contrôle. Nos résultats ont montré que les mutants qui portent des mutations en V4 (I408T) ont eu le plus d'impact sur la susceptibilité au MVC. Finalement, nous avons voulu évaluer l’activité antivirale d’un nouvel inhibiteur de CCR5, VCH-286 avec d’autres inhibiteurs de CCR5 tels que MVC et VVC ainsi que ses interactions avec des médicaments représentatifs de différentes classes d’antirétroviraux ARV employés en clinique pour traiter le HIV/SIDA., afin d’évaluer si ces médicaments pourraient être utilisés dans un même régime thérapeutique. Nous avons tout d’abord évalué indépendamment l’activité antivirale des trois inhibiteurs de CCR5 : VCH-286, MVC et VVC. Par la suite nous avons évalué les interactions de VCH-286 avec MVC et VVC. Finalement nous avons évalué les interactions de VCH-286 avec d’autres médicaments antirétroviraux. Ces études ont montré que VCH-286 est un inhibiteur puissant de CCR5 avec une activité antivirale in vitro de l’ordre du nanomolaire et des interactions médicamenteuses favorables avec la majorité des ARV tels que les inhibiteurs de transcriptase inverse, de protéase, d’intégrase, et de fusion employés en clinique pour traiter le VIH/SIDA et des interactions allant de synergie à l'antagonisme avec les inhibiteurs de CCR5. Nos résultats montrent que la plasticité de l’enveloppe virale du VIH-1 a des répercussions sur la résistance aux inhibiteurs de CCR5, le tropisme et la possible utilisation de ces molécules en combinaison avec d’autres molécules appartenant à la même classe.

Low CD4(+) T-Cell Levels and B-Cell Apoptosis in Vertically HIV-exposed Noninfected Children and Adolescents

Lymphocyte subsets, activation markers and apoptosis were assessed in 20 HIV-exposed noninfected (ENI) children born to HIV-infected women who were or not exposed to antiretroviral (ARV) drugs during pregnancy and early infancy. ENI children and adolescents were aged 6-18 years and they were compared to 25 age-matched healthy non-HIV-exposed children and adolescents (Control). ENI individuals presented lower CD4(+) T cells/mm(3) than Control group (control: 1120.3 vs. ENI: 876.3; t-test, p=0.030). ENI individuals had higher B-cell apoptosis than Control group (Control: 36.6%, ARV exposed: 82.3%, ARV nonexposed: 68.5%; Kruskal-Wallis, p < 0.05), but no statistical difference was noticed between those exposed and not exposed to ARV. Immune activation in CD4(+) T, CD8(+) T and in B cells was comparable in ENI and in Control children and adolescents. Subtle long-term immune alterations might persist among ENI individuals, but the clinical consequences if any are unknown, and these children require continued monitoring.

Mobbning bland barn : en kunskapsöversikt

I föreliggande arbete redovisas en studie gjord för att försöka se hur olika forskare ser på ett intoleransproblem, ett socialt fenomen som mobbning. Hur definieras begreppet och skall problemet lösas på individ- grupp- eller samhällsnivå? Hur kan den praktiskt verksamme pedagogen använda sig av de arbetssätt som idag finns?Angreppsättet i studien bygger uteslutande på dokument. Det är alltså text som utgör mitt empiriska material. Forskningslitteraturen representeras av väl erkända författare. Deras syn på problemet skiljer sig åt på några väsentliga punkter; skall orsaken till problemet analyseras eller skall pedagogen inrikta sig på akuta lösningar här och nu? Hur skall föräldrainformationen hanteras vid upptäckta mobbningsfall?Mina frågor till materialet ger enligt min tolkning svaren att alla nivåer bör synliggöras för att finna den bästa lösningen. De olika arbetssätten och synsätten kompletterar varandra och bör därför användas var för sig och tillsammans.De olika åsikterna om vilken sorts föräldrainformation som skall ges bör enligt min erfarenhet noggrannt diskuteras för att inte förvärra ett redan svårt problem.

Fem högljudda myror hörs mer än fyra tysta elefanthjordar : En fallstudie kring kön och dess generaliserbarhet i forskning

Pojkar och flickor ses ofta som två homogena och två var för sig ensamt verkande grupper. Det är uppsatsförfattarnas främsta mål att illustrera problemen vilka uppstår av ett oproblematiserat könskategoriserande och istället sätta individen i fokus. Syftet med denna uppsats är att, utifrån en fallstudie, problematisera kategorisering av människor inom forskning och låta könskategorisering agera exempel på en allmän problematik. Intresset hos uppsatsförfattarna ligger på att komma bort från en mekanisk förståelse av kön där målet med uppsatsen är insikt snarare än statisk analys.Frågorna vilka ställts för att konkretisera syftet är följande:-Hur agerar och reagerar läraren på olika störningsmoment i klassrummet?-I vilken utsträckning är pojkars och flickors aktivitet, enligt fallstudien, störningsmoment i klassrummet? -Är det i de undersökta klassrumssituationerna ett fåtal elever vilka tillkännager sig ofta eller är det många elever vilka tillkännager sig sällan?En fallstudie beslutades vara den mest lämpade metoden vid genomförandet av undersökningen och som metod inom fallstudien har uppsatsförfattarna använt sig av observationer. Observationerna vilka gjordes var så kallade strukturerade observationer. I vårt fall avses strukturerade observationer som observationer vilka utgår från i förväg utarbetade kategorier. Observationerna genomfördes i en nionde klass och en årskurs tre-klass på gymnasiet.Resultaten visade att flickorna som samlad kategori gav sig tillkänna i mycket högre utsträckning än pojkarna, men samtidigt gick det utläsa att det var några flickor vilka avsevärt höjde medelvärdet för könsgruppen. Samma förhållande förelåg hos pojkarna, där det var ett fåtal vilka tillkännagav sig i mycket högre utsträckning än resterande. Detta innebar att de elever vilka aldrig eller sällan gav sig tillkänna med rätt icke torde kategoriseras in under en grupp för vilken resultatet av granskningen för dem inte är karakteristiskt. I de undersökta och observerade klasserna visade det sig att 10 % av eleverna stod för 60 % av den totala mängd störande tillkännagivanden i klassrumssituationerna. Detta innebär att övriga elever icke bör beskyllas för att ha bidragit till en eventuell störning i klassrummet. Det är sålunda rimligt att sluta sig till att det finns faror med kategorisering av människor, då elever i negativ mening kan påverkas både socialt och pedagogiskt. Dessa slutsatser går även att applicera på och dra slutsatser kring kategorisering av människor i allmänhet.

Copingstrategier hos föräldrar och syskon till barn med cancer : en litteraturstudie

Syftet med denna litteraturstudie var att beskriva de copingstrategier som föräldrar och syskon till barn med cancer använde för att hantera problem under vårdtiden, samt att beskriva vilka faktorer som påverkade dessa copingstrategier. Litteratursökningen utfördes via databasen Elin@Dalarna och sökorden som användes var childhood cancer, paediatric cancer, cancer, parents, siblings, coping, och coping strategies. Inklusions-kriterierna var att artiklarna skulle vara publicerade 1999 eller senare, skrivna på engelska och finnas i fulltext på databasen. Sökningen resulterade i 20 artiklar som ansågs vara relevanta för arbetets syfte. En granskning av artiklarna gjordes och betygen G, VG, MVG och IG delades ut. Resultatet visade att föräldrar och syskon använde sig av en mängd olika copingstrategier för att hantera de psykologiska och praktiska problem som uppstod under vårdtiden. Optimism, informationssökning, sökande av socialt stöd, aktivt problemlösande, undvikande beteenden, självkritiserande samt önsketänkande var några exempel på olika copingstrategier. Faktorer som påverkade copingstrategierna var bland annat det sjuka barnets diagnos och ålder, syskonens ålder, familjestorlek, hemstadens storlek, ekonomisk börda, religion och brist på kommunikation.

Industriarvet i skärningspunkten mellan kulturarv och turism

I detta arbete studerar jag vilken bild av det industriella kulturarvet som förmedlas när kulturarv och turism tillsammans skapar kulturarvsturism, i synnerhet vid Världsarvet i Falun. Jag har för att ta reda på detta gjort litteraturstudier, genomfört intervjuer och studerat förmedlandet av världsarvet i text och på plats vid gruvområdet i Falun.Kulturarvsturismen faller mellan å ena sidan kulturmiljövården och å andra sidan turismnäringen och samarbete mellan dessa två sektorer har ofta visat sig vara problematiskt. De olika aktörerna arbetar med olika tidsperspektiv, har olika utbildning och olika uppdrag vilket ofta lett till konflikter. För att tydliggöra denna konflikt talar jag i detta arbete om ett bevarande- och ett turismutvecklingsperspektiv. Vid Världsarvet Falun – industrilandskapet kring Stora Koppargruvan - har man tidigt skapat ett gemensamt världsarvsråd med ett samarbete som uppfattas som positivt av de intervjuade. Huvudmotivet för samarbetet i Falun har varit den gemensamma nämnaren mellan de olika perspektiven: att förmedla kulturarvet till besökare. Detta motiv har gått före turismutvecklingsperspektivets motiv att skapa regional utveckling eller ökade inkomster och bevarandeperspektivets motiv att vårda, förvalta och ge en rättvis bild av historien. Viljan att locka fler besökare har ibland blivit viktigare än att utveckla kulturarvsplatsen i sig och möjligheten att tyst vandra omkring i historien utan en anhopning av bildspel, skyltar, guider och aktiviteter har med denna besöksanpassning delvis försvunnit. Vid Världsarvet Falun presenterar man idag en förenklad bild av sitt industriella arv. Detta gör att man når många som inte skulle kunna ta till sig ett mer komplext och fördjupande material. Samtidigt misslyckas man med att erbjuda den intresserade eller insatta besökaren något att bita i: mer komplicerade och komplexa delar av världsarvet förmedlas inte. Man lyckas inte heller förmedla ett industriellt kulturarv som tillhör vardagen och därmed även ställer nutida frågor på sin spets och som mer än andra kulturarv handlar om makten över historien, samtiden och framtiden. Det gäller att med det goda samarbete man utvecklat i organisationen och med sin medvetenhet om både risker och möjligheter vara varsam när man vidareutvecklar Världsarvet Falun som besöksmål. Med mycket små förändringar kan en industrihistoriskt präglad upplevelse gå upp i rök. Världsarvsrådet måste också som kulturarvsskapande aktörer rikta blicken mot och kritiskt granska den historia som är möjlig att berätta utifrån den egna presentationen.

Copingstrategier hos föräldrar och syskon till barn med cancer : -en systematisk litteraturstudie

Syftet med denna systematiska litteraturstudie var att undersöka vilka copingstrategier föräldrar och syskon till cancersjuka barn använde sig av. Underlag till studien söktes i Högskolan Dalarnas databas ELIN och i databasen Cinahl. Sökningarna resulterade i 30 artiklar som granskades och värderades med hjälp av granskningsmallar. Av de granskade artiklarna bedömdes 22 motsvara studiens syfte och frågeställningar och användes i studiens resultat. Resultatet visade att föräldrar till cancersjuka barn inte valde en eller flera copingstrategier utan att det var en process under en längre tid. Ju längre tiden gick desto färre copingstrategier behövde de använda sig av för att hantera sin situation. Det visade sig också att mödrarna oftast använde sig av problemfokuserade copingstrategier såsom att söka socialt stöd och att söka information, men även till viss del av känslofokuserade copingstrategier som att tänka positivt och att hålla samman familjen. Fäderna däremot använde sig till största delen av känslofokuserade copingstrategier som bland annat innebar att de distanserade sig från problemet genom att spendera mer tid på arbetet. Syskon till barn med cancer använde sig oftare av en blandning av problemfokuserade och känslofokuserade copingstrategier än vad föräldrarna gjorde. De strategier som syskonen beskrev vara till störst hjälp var att söka socialt stöd, att söka information samt att umgås med kamrater och sysselsätta sig med annat.

-Borgardöttrar eller bonntöser? : En social rekryteringsstudie av eleverna vid Falu folkskollärarinneseminarium under perioden 1876-1948

Syftet med denna uppsats är att undersöka det sociala rekryteringsmönstret bland kvinnliga elever vid Falu folkskollärarinneseminarium under perioden 1876-1948. Källmaterialet utgörs av uppgifter om faderns yrke hämtade ur seminariets matriklar. Uppsatsen syftar också till att jämföra resultatet med en liknande kartläggning av de manliga seminaristerna vid Karlstads folkskollärarseminarium, detta för att söka utröna huruvida den vedertagna uppfattningen om skillnaderna i socialt rekryteringsmönster mellan könen stämmer. Resultatet visar att de kvinnliga seminaristerna kom från skilda sociala förhållanden. Även om flertalet rekryterades ur samhällets mellanskikt, så hade anmärkningsvärt många jordbruks- eller arbetarbakgrund, framför allt under undersökningsperiodens tidigare skede. Vidare framkom att folkskollärarna, såväl kvinnliga som manliga, i första hand rekryterades ur vad som i undersökningen benämns som Socialgrupp 2. Vissa olikheter mellan de två seminarierna kunde dock påvisas, vilket kan förklara tidigare forsknings ställningstaganden. De mest påtagliga var, att kvinnorna oftare hade fäder som var egna företagare eller tjänstemän, medan de manliga seminaristerna i större utsträckning kom från lantbrukar- eller arbetarhem.

När hjärtat sviker : Kvinnors upplevelser och behov av stöd i samband med hjärtinfarkt

Syftet med studien var att undersöka kvinnors upplevelser i samband med hjärtinfarkt samt vilket behov av stöd dessa kvinnor har. Studien utfördes som en systematisk litteraturstudie där resultatet är baserat på 13 vetenskapliga artiklar sökta ur databaserna Elin@, Swemed och Pubmed. För att säkra studiernas kvalitet är artiklarna granskade utifrån granskningsmallar. Resultatet visade att många av kvinnorna som drabbats av hjärtinfarkt inte tog sina symtom på allvar, diagnosen kom som en chock och de förnekade vad som hade hänt. De skämdes över att vara sjuka och behöva hjälp. Att komma tillbaka till det dagliga livet efter hjärtinfarkten upplevdes som svårt, de ville att allt skulle vara som innan och när de inte klarade av det kändes det som om de tappade kontrollen. De kände också en stor press på sig att förändra sin livsstil. Vetskapen om att livet fort kunde ta slut framkallade känslor som oro, rädsla och respekt för livet. Kvinnors behov av stöd visade sig genom att de önskade mer individuellt anpassad information och råd om bland annat medicinering och livsstilsförändringar. Socialt och emotionellt stöd genom ett stödjande nätverk och att få dela med sig av sina upplevelser för andra med liknande erfarenheter beskrevs också som ett behov.

En högpresterande elevs situation i skolan : En jämförande studie mellan pedagoger och högpresterande elever

Syftet med examensarbetet är att undersöka vad pedagoger har för attityder till högpresterande elever och hur de upplever att ha högpresterande elever i skolan både ur ett pedagogiskt perspektiv samt ett socialt perspektiv. Hur de anpassar sin undervisning för dessa elevers behov och vilka metoder de använder sig av i sin undervisning. Vidare har uppsatsen som mål är att göra en jämförelse mellan detta och hur högpresterande elever själva, i årskurserna fyra till sex, upplever sin situation i skolan idag. Att hitta likheter och skillnader mellan forskning och aktörer i skolans verksamhet. För att få reda på detta har vi valt att genomföra djupintervjuer med pedagoger och en enkätundersökning med högpresterande elever. Utifrån rådande forskning har vi sökt information om inlärningsstilar, intelligens, individualisering och resursfördelning. Vi har dragit följande slutsatser; att vissa resultat pekar i motsatt riktning mot vad tidigare forskning och tidigare undersökningar kommit fram till. Tidigare forskningen menar att resurserna fördelas ojämnt och att de högpresterande eleverna inte får alls samma mängd som sina klasskamrater. De pedagoger vi intervjuat menar däremot att eleverna visst får sin resursdel men i en annan form, nämligen i förberedelserna till undervisningen då dessa elever i regel är mer självgående och klarar av större och mer långsiktiga mål. Vidare pekar vår undersökning på att det finns en tillräckligt hög procent av elever för att enligt oss ses som oroväckande hög, som upplever sig orättvist behandlade i skolan. Avslutningsvis så ställer vi oss efter denna undersökning frågande till hur pedagoger egentligen ser på ett individualiserat arbetssätt för en högpresterande elev.