Handledning i slöjdundervisning med kompetensutveckling som mål

Det övergripande syftet med studien är att undersöka hur handledning i slöjdundervisningen kunde bidra till utveckling av kompetenser. Studien fokuserar på de mål för mångsidig kompetens som ställs i grunderna för läroplanen för den grundläggande utbildningen 2014. Som en aspekt av detta undersöks också hur handledning kommer till uttryck i slöjdundervisningen idag. Utgående från detta ställdes följande forskningsfrågor: 1. Hur ser handledning i slöjdundervisning ut? 2. Hur kan kompetensområden behandlas i handledningssituationer i slöjd? I studien har observation som undersökningsmetod använts. I observationen filmades slöjdlektionerna för att sen kunna genomföra en noggrann analys av dessa. Vid observationstillfället följde filmkameran läraren för att fånga upp den kommunikation och interaktion som pågick under handledningssituationerna. Observationerna bestod av två lektioner där 64 handledningssituationer kunde urskiljas. Antalet lärare som deltog var två medan det totala antalet elever var 20, 11 i textilslöjd och 9 i teknisk slöjd. Materialet som användes i studien uppgick till 154 minuter videomaterial. Materialet analyserades utifrån fem olika aspekter. Den första aspekten var i vilken grad lärare eller elev tar initiativ till en handledningssituation samt hur initiativet togs. Den andra aspekten var handledningens karaktär. Analysen av handledningens karaktär utgick från två perspektiv på handledning, föreskrivande och icke-föreskrivande handledning. Den tredje aspekten som analyserades var i vilken mån läroplanens mål för mångsidig kompetens blev synliga i handledningssituationerna. Den fjärde aspekten var elevernas position i slöjdprocessen. Den femte och sista aspekten som analyserades var hur lärarens kommentarer för över ansvaret på eleven eller ifall lärarens kommentar innebär att läraren tar ansvaret för att ett produktionshinder övervinns eller ett problem löses. För att kunna besvara forskningsfråga två har analysen också innefattat en jämförelse mellan föreskrivande och icke-föreskrivande handledning. I jämförelsen undersöktes hur respektive handledningsform bidrog till en viss ansvarsförskjutning samt i vilken grad kompetensområden synliggjordes. Resultatet från studien visar att handledningen i slöjdundervisningen har en stark föreskrivande karaktär. Vidare framkom att lärare i hög grad initierar handledningssituationer. De kompetensområden som synliggjordes i handledningssituationerna har oftast en anknytning till praktiska färdigheter eller planeringsfärdigheter. Resultatet indikerar att lärarens möjligheter att behandla specifika kompetensområden är beroende av undervisningens utformning samt var i slöjdprocessen elevernas arbeten är. Studiens resultat visar på en diskrepans mellan befintliga modeller kring handledning i slöjdundervisning och det som synliggjorts i denna studie. I avhandlingens resultatdiskussion presenteras därför en modell för handledning i slöjdundervisning

Betydelsen av livsloppsperspektivet och den sociala utbytesteorin för förståelsen av närståendevård som en möjliggörare för ett gott åldrande : en kvalitativ studie

Bakgrunden till avhandlingen är att andelen äldre ökar i Finland, vilket medför ett behov av nya ekonomiska lösningar samtidigt som vårdkvaliteten tryggas. Närståendevård är en för samhället förmånlig vårdform som möjliggör att äldre får bo hemma längre samtidigt som institutionsvården minskar. Det är i enlighet med den finländska regeringens målsättningar och närståendevården ska därför utökas. I forskning om närståendevård har man främst fokuserat på vårdarens upplevelser och det finns ett behov av att öka kunskapen om vårdtagarnas upplevelser. Avhandlingens syfte är således att undersöka äldre vårdtagares upplevelser av närståendevård och åldrande genom att tillämpa livsloppsperspektivet och den sociala utbytesteorin. Avhandlingens fyra frågeställningar är ifall närståendevård upplevs som en god vårdform sett ur vårdtagarens synvinkel, vad som upplevs som positivt och negativt med vårdformen, vilken betydelse reciprocitet har för vårdtagaren och vilka möjligheter hon eller han har till reciprocitet i relationen till närståendevårdaren samt vilken betydelse vårdtagarens tidigare livsskeden har för hans eller hennes upplevelser av närståendevård. I avhandlingen behandlas även utvecklingen inom socialgerontologiska teorier. Två av de mest använda socialgerontologiska teorierna på 2000-talet är livsloppsperspektivet och den sociala utbytesteorin. Livsloppsperspektivet innebär att man tar i beaktande många olika faktorer såsom t.ex. samhälleliga förändringar och en individs tidigare livsskeden när man studerar åldrande. Den sociala utbytesteorin utgår från att det en människa ger åt en annan, förväntar hon sig tillbaka. I en obalanserad utbytesrelation uppstår missnöje och en känsla av maktlöshet hos den som enbart är mottagare. Det är en situation som äldre riskerar att hamna i, då deras resurser inte alltid värdesätts av den yngre, arbetsföra generationen. I denna kvalitativa studie har semistrukturerade temaintervjuer genomförts. Sju svenskspråkiga närståendevårdtagare i åldern 71-80 har intervjuats i Österbotten. Materialet har analyserats med hjälp av kvalitativ innehållsanalys. Resultaten visar att vårdtagarna överlag upplever närståendevård som en god vårdform med många fördelar. Vårdtagarna uppskattar framför allt att få bo hemma och tryggheten i att vårdas av någon anhörig som känner dem väl och hela tiden är tillgänglig. Flera vårdtagare upplever oro inför framtiden, eftersom de inte vet vad som händer om eller när närståendevårdarens hälsa försämras. Flera vårdtagare upplever frustration över sitt hälsotillstånd och hade inte förväntat sig att åldrandet skulle se ut på det sätt som det gör. Missnöjet tycks inte vara en följd av avsaknad av reciprocitet i relationen till närståendevårdaren, utan de negativa känslorna handlar om att acceptera det försämrade hälsotillståndet efter att tidigare ha levt ett aktivare liv.

”Textilslöjdsundervisningen skall vara uppmuntrande för ALLA elever” : en studie om hur textilslöjdslärare förhåller sig till begåvade elever

Begåvade elever är oftast den elevgrupp som kan bli förbisedda i undervisningen. Ofta ligger störst fokus på svaga elever som behöver någon form av extra stöd eller hjälp för att nå upp till nivån för genomsnittseleven. Med den här studien vill jag lyfta fram de begåvade eleverna. Studiens syfte är att undersöka hur textilslöjdslärare förhåller sig till begåvade elever inom textilslöjden och hur det kan inverka på deras undervisning. Syftet är också att ta reda på hur lärarna differentierar sin undervisning för att beakta begåvade elevers behov av utmaningar. Utgående från syftet har följande forskningsfrågor formulerats: - Hur förhåller sig textilslöjdslärare till begåvade elever? - Hur differentierar textilslöjdslärare undervisningen för att beakta begåvade elever? - Vilken typ av uppmärksamhet får de begåvade eleverna på lektionerna? - Vilken inverkan har lärares attityder till begåvade elever på deras arbetssätt och förhållningssätt i undervisningen? För att få svar på ovanstående forskningsfrågor användes webbenkät som datainsamlings¬metod. Enkäten bestod av både flervalsfrågor och öppna frågor. Enkäten skickades ut till textilslöjdslärare i svenskspråkiga skolor i Finland och på Åland. Totala antalet informanter i studien är 20. I resultatet framkommer det att informanterna i stora drag beskriver en begåvad elev i textilslöjd som någon som är bra på problemlösning, klarar av att följa instruktioner, arbetar självständigt och gör arbeten av hög kvalitet. Lärarnas attityder till begåvade elever är överlag positiva. De anser att eleverna dels kan tillföra inspiration och utmaningar åt dem som lärare. Dels kan de begåvade eleverna tillföra inspiration till hela klassen och även höja prestationsstandarden i hela gruppen. Tidigare forskning lyfter fram att det bland lärare kan finnas en uppfattning om att begåvade elever redan har en sådan fördel av att vara begåvade att de inte behöver få någon extra uppmärksamhet eller hjälp. En sådan uppfattning syns inte bland den här studiens informanter som alla anger att de uppmärksammar begåvade elever på olika sätt. Uppmärksamheten handlar mycket om att uppmuntra de begåvade eleverna att våga sig på svårare uppgifter och att bekräfta att eleverna gör rätt. Informanterna är också av den åsikten att begåvade elever behöver få uppgifter som passar deras kunskapsnivå. Alla informanter anger nämligen att de differentierar undervisningen på olika sätt. Informanternas differentieringsmetoder handlar om planering av sådana arbetsområden som ger rum för eleverna att själva inverka på hur svåra produkter de gör. Differentieringen kan även innefatta användning av olika material, tekniker och instruktions-material.

Litteracitet i fem högstadieungdomars en-till-en-datorpraktiker

The study focuses on five lower secondary school pupils’ daily use of their one-toone computers, the overall aim being to investigate literacy in this form of computing. Theoretically, the study is rooted in the New Literacy tradition with an ecological perspective, in combination with socio-semiotic theory in a multimodal perspective. New Literacy in the ecological perspective focuses on literacy practices and place/space and on the links between them. Literacy is viewed as socially based, in specific situations and in recurring social practices. Socio-semiotic theory embodying the multimodal perspective is used for the text analysis. The methodology is known as socio-semiotic ethnography. The ethnographic methods encompass just over two years of fieldwork with participating observations of the five participants’ computing activities at home, at school and elsewhere. The participants, one boy and two girls from the Blue (Anemone) School and two girls from the White (Anemone) School, were chosen to reflect a broad spectrum in terms of sociocultural and socioeconomic background. The study shows the existence of a both broad and deep variation in the way digital literacy features in the participants’ one-to-one computing. These variations are associated with experience in relation to the home, the living environment, place, personal qualities and school. The more varied computer usage of the Blue School participants is connected with the interests they developed in their homes and living environments and in the computing practices undertaken in school. Their more varied usage of the computer is reflected in their broader digital literacy repertoires and their greater number and variety of digital literacy abilities. The Blue School participants’ text production is more multifaceted, covers a wider range of subjects and displays a broader palette of semiotic resources. It also combines more text types and the texts are generally longer than those of the White School participants. The Blue School girls have developed a text culture that is close to that of the school. In their case, there is clear linkage between school-initiated and self-initiated computing activities, while other participants do not have the same opportunities to link and integrate self-initiated computing activities into the school context. It also becomes clear that the Blue School girls can relate and adapt their texts to different communicative practices and recipients. In addition, the study shows that the Blue School girls have some degree of scope in their school practice as a result of incorporating into it certain communicative practices that they have developed in nonschool contexts. Quite contrary to the hopes expressed that one-to-one computing would reduce digital inequality, it has increased between these participants. Whether the same or similar results apply in a larger perspective, on a more structural level, is a question that this study cannot answer. It can only draw attention to the need to investigate the matter. The study shows in a variety of ways that the White School participants do not have the same opportunity to develop their digital literacy as the Blue School participants. In an equivalence perspective, schools have a compensational task to perform. It is abundantly clear from the study that investing in one-to-one projects is not enough to combat digital inequality and achieve the digitisation goals established for school education. Alongside their investments in technology, schools need to develop a didactic that legitimises and compensates for the different circumstances of different pupils. The compensational role of schools in this connection is important not only for the present participants but also for the community at large, in that it can help to secure a cohesive, open and democratic society.

Determining rotational direction of rotation structures using prolate shaped grains within till

Micromorphology is used to analyze a wide range of sediments. Many microstructures have, as yet, not been analyzed. Rotation structures are the least understood of microstructures: their origin and development forms the basis of this thesis. Direction of rotational movement helps understand formative deformational and depositional processes. Twenty-eight rotation structures were analyzed through two methods of data extraction: (a) angle of grain rotation measured from Nikon NIS software, and (b) visual analyses of grain orientation, neighbouring grainstacks, lineations, and obstructions. Data indicates antithetic rotation is promoted by lubrication, accounting for 79% of counter-clockwise rotation structures while 21 % had clockwise rotation. Rotation structures are formed due to velocity gradients in sediment. Subglacial sediments are sheared due to overlying ice mass stresses. The grains in the sediment are differentially deformed. Research suggests rotation structures are formed under ductile conditions under low shear, low water content, and grain numbers inducing grain-to-grain interaction.

Prognosemethode für das Schutzgut ‚Landschaft’ im Rahmen der Strategischen Umweltprüfung

Im Mittelpunkt der Dissertation stehen das Schutzgut ‚Landschaft’ sowie ‚Prognosemethoden in der Umweltprüfung’. Mit beiden Themenbereichen verbinden sich bereits heute ungelöste methodische Probleme, die mit der Umsetzung der Richtlinie zur Strategischen Umweltprüfung (SUP) zusätzlich komplexer und deren Lösung mithin anspruchsvoller werden. Dies hängt einerseits damit zusammen, dass eine gesetzeskonforme Gleichbehandlung aller Schutzgüter zunehmend eingefordert wird und gerade das Schutzgut ‚Landschaft’ in einer SUP methodisch besondere Aufmerksamkeit verlangt. Zum anderen führt die gängige planungsmethodische Diskussion allein nicht zu geeigneten Antworten auf o.g. Fragen, und es bedarf der Prüfung verschiedener Methodenbausteine, auch aus anderen Wissensgebieten, um – über ein eindimensionales Landschaftsverständnis einerseits und die bisher bekannten linearen Wirkungsprognosen andererseits hinaus gehend – mehrfach verknüpfte Prognoseschritte zur Anwendung in der SUP zu entwickeln, in denen das Schutzgut ‚Landschaft’ modellhaft für Bewertungsschritte nachvollziehbar abgebildet wird. Hierbei müssen entscheidungsrelevante Prognosezeiträume ebenso beachtet werden, wie in diesen Zeiträumen möglicherweise auftretende sekundäre, kumulative, synergetische, positive und negative Auswirkungen der zu beurteilenden Planung. Dieser Ziel- und Aufgabenstellung entsprechend erfolgt die theoretische Herangehensweise der Arbeit von zwei Seiten: 1. Die Funktionen und Stellung von Prognosen innerhalb der SUP wird erläutert (Kap. 2), und es wird der Frage nachgegangen, welche Anforderungen an Prognosemethoden zu stellen sind (Kap. 2.4) und welche Prognosemethoden in der SUP Verwendung finden bzw. finden können (Kap. 3). Der Schwerpunkt wird dabei auf die Anwendung der Szenariotechnik gelegt. 2. Es wird dargestellt wie Landschaft für Aufgaben der Landschaftsplanung und Umweltprüfung bisher üblicherweise erfasst und analysiert wird, um in Prognoseschritten handhabbar behandelt zu werden (Kap. 4). Beide Zugänge werden sodann zusammengeführt (Kap. 5), um am Beispiel einer Hochwasserschutzkonzeption im Rahmen der SUP Landschaftliche Prognosen zu erarbeiten. Die Prognose setzt methodisch mit der Beschreibung des zu verwendenden Landschaftsmodells und der Klärung des Modellzwecks ein. Bezugsbasis ist die Beschreibung des Charakters einzelner logisch hergeleiteter Landschaftseinheiten bzw. Landschaftsräume, die typisiert werden. Die Prognose selber unterscheidet zwischen der Abschätzung zu erwartender Landschaftsveränderungen im Sinne der ‚Status-quo-Prognose’ (einschließlich der Entwicklung von drei Szenarien möglicher Zukunftslandschaften bis 2030) und der Wirkungsabschätzungen verschiedener Maßnahmen bzw. Planungsalternativen und zwar zunächst raumunabhängig, und dann raumkonkret. Besondere Bedeutung bei den Wirkungsabschätzungen erhält die klare Trennung von Sach- und Wertebene, eine angemessene Visualisierung und die Dokumentation von Informationslücken und Unsicherheiten bei der Prognose. Diskutiert wird u.a. (Kap. 6) · die Bildung und Abgrenzung landschaftlicher Einheiten und Typen in Bezug zu der Aufgabe, landschaftliche Eigenart zu definieren und planerisch handhabbar und anwendbar zu bestimmen, · die Bedeutung angemessener Visualisierung zur Unterstützung von Beteiligungsverfahren und · die Bestimmung des so genannten ‚Raumwiderstandes’. Beigefügt sind zwei Karten des gesamten Bearbeitungsgebietes: Karte 1 „Landschaftstypen“, Karte 2 „Maßnahmentypen des Hochwasserschutzes mit möglichen Synergieeffekten für die Landschaft“.