WEED MANAGEMENT WITH HERBICIDES APPLIED IN PRE AND POSTEMERGENCE ON CASTOR CROP

ABSTRACT The aim of this work was to evaluate the weed management with herbicides applied in pre and postemergence on castor crop. The treatments were constituted by management systems using herbicides in pre (PRE) and postemergence (POS): 1) S-metolachlor at 576 g ha-1 (PRE 1) and chlorimuron-methyl at 15 g ha-1 (POS 1); 2) PRE 1 + clomazone at 650 g ha-1(PRE 2) and POS 1; 3) PRE 1, POS 1 and halosulfuron-methyl at 112.5 g ha-1(POS 2); 4) PRE 1, POS 1 and ethoxysulfuron at 60 g ha-1 (POS 3); 5) PRE 1, POS 1 and ethoxysulfuron at 120 g ha-1 (POS 4); 6) PRE 1 + PRE 2, POS 1 and POS 2; 7) PRE 1 + PRE 2, POS 1 and POS 3; 8) PRE 1 + PRE 2, POS 1 and POS 4; 9) hand-hoeing control and 10) non-weeded control. The experimental design was randomized blocks with four replications. The association of the herbicides in PRE combined to sequence applications of chlorimuron-ethyl and halosulfuron-methyl or ethoxysulfuron in POS resulted in the highest control levels of Richardia scabraand Cyperus ferax. Mild phytointoxication symptoms to the crop were more persistent with ethoxysulfuron at 120 g ha-1. The acceptable control of the weed species and similar yield to the hand-hoeing control permitted to conclude that S-metolachlor + clomazone PRE, followed by chlorimuron-ethyl and halosulfuron-methyl POS proved to be more adequate as a weed management strategy on castor crop.

Emergência de plântulas de Anacardium humile A. St.-Hil. (Anacardiaceae) avaliada por meio de amostras pequenas

Anacardium humile possui baixa capacidade de produção de frutos, o que limita a aplicação de técnicas experimentais, amplamente utilizadas na análise da germinação. Assim, o objetivo do trabalho foi introduzir a teoria estatística de amostras pequenas ao estudo da emergência de plântulas da espécie. Núculas foram aleatoriamente coletadas de diferentes indivíduos, sendo submetidas à escarificação por abrasão do pericarpo na região junto ao pedicelo; escarificação na mesma região, seguida de lavagem em água corrente por 24 horas e núculas intactas como controle. As núculas (50 por tratamento) foram semeadas a 1 cm de profundidade, em vermiculita umedecida com água destilada à capacidade de campo, contida em bandejas de plástico. O teste de emergência foi conduzido sob luz branca fluorescente contínua, a 21,8 µmol m-2 s-1 e 25 ºC. O percentual de emergência apresentou distribuição normal aproximada para todos os tratamentos que, quando comparados pelo teste t de "Student", não diferiram significativamente (emergência entre 70% e 76%). Plântulas emergidas a partir de núculas escarificadas e posteriormente lavadas apresentaram menor tempo médio (16,3 dias) e conseqüentemente maior velocidade média de emergência (0,0613 dia-1) em relação aos demais tratamentos. Os valores de incerteza distantes de zero (I > 3,28 bits) e de sincronia próximos a zero (Z < 0,095) indicam baixa sincronia de emergência das plântulas da espécie. Os resultados mostraram que, mesmo com um número reduzido de núculas, foi possível inferir sobre o processo de emergência das plântulas da espécie, sem violação dos princípios e pressuposições estatísticas.

Partial recovery of erythrocyte glycogen in diabetic rats treated with phenobarbital

Erythrocytes may play a role in glucose homeostasis during the postprandial period. Erythrocytes from diabetic patients are defective in glucose transport and metabolism, functions that may affect glycogen storage. Phenobarbital, a hepatic enzyme inducer, has been used in the treatment of patients with non-insulin-dependent diabetes mellitus (NIDDM), increasing the insulin-mediated glucose disposal. We studied the effects of phenobarbital treatment in vivo on glycemia and erythrocyte glycogen content in control and alloxan-diabetic rats during the postprandial period. In control rats (blood glucose, 73 to 111 mg/dl in femoral and suprahepatic veins) the erythrocyte glycogen content was 45.4 ± 1.1 and 39.1 ± 0.8 µg/g Hb (mean ± SEM, N = 4-6) in the femoral artery and vein, respectively, and 37.9 ± 1.1 in the portal vein and 47.5 ± 0.9 in the suprahepatic vein. Diabetic rats (blood glucose, 300-350 mg/dl) presented low (P<0.05) erythrocyte glycogen content, i.e., 9.6 ± 0.1 and 7.1 ± 0.7 µg/g Hb in the femoral artery and vein, respectively, and 10.0 ± 0.7 and 10.7 ± 0.5 in the portal and suprahepatic veins, respectively. After 10 days of treatment, phenobarbital (0.5 mg/ml in the drinking water) did not change blood glucose or erythrocyte glycogen content in control rats. In diabetic rats, however, it lowered (P<0.05) blood glucose in the femoral artery (from 305 ± 18 to 204 ± 45 mg/dl) and femoral vein (from 300 ± 11 to 174 ± 48 mg/dl) and suprahepatic vein (from 350 ± 10 to 174 ± 42 mg/dl), but the reduction was not sufficient for complete recovery. Phenobarbital also stimulated the glycogen synthesis, leading to a partial recovery of glycogen stores in erythrocytes. In treated rats, erythrocyte glycogen content increased to 20.7 ± 3.8 µg/g Hb in the femoral artery and 30.9 ± 0.9 µg/g Hb in the suprahepatic vein (P<0.05). These data indicate that phenobarbital activated some of the insulin-stimulated glucose metabolism steps which were depressed in diabetic erythrocytes, supporting the view that erythrocytes participate in glucose homeostasis

A micromethod for quantitation of debrisoquine and 4-hydroxydebrisoquine in urine by liquid chromatography

We describe a new simple, selective and sensitive micromethod based on HPLC and fluorescence detection to measure debrisoquine (D) and 4-hydroxydebrisoquine (4-OHD) in urine for the investigation of xenobiotic metabolism by debrisoquine hydroxylase (CYP2D6). Four hundred µl of urine was required for the analysis of D and 4-OHD. Peaks were eluted at 8.3 min (4-OHD), 14.0 min (D) and 16.6 min for the internal standard, metoprolol (20 µg/ml). The 5-µm CN-reverse-phase column (Shimpack, 250 x 4.6 mm) was eluted with a mobile phase consisting of 0.25 M acetate buffer, pH 5.0, and acetonitrile (9:1, v/v) at 0.7 ml/min with detection at lexcitation = 210 nm and lemission = 290 nm. The method, validated on the basis of measurements of spiked urine, presented 3 ng/ml (D) and 6 ng/ml (4-OHD) sensitivity, 390-6240 ng/ml (D) and 750-12000 ng/ml (4-OHD) linearity, and 5.7/8.2% (D) and 5.3/8.2% (4-OHD) intra/interassay precision. The method was validated using urine of a healthy Caucasian volunteer who received one 10-mg tablet of Declinax®, po, in the morning after an overnight fast. Urine samples (diuresis of 4 or 6 h) were collected from zero to 24 h. The urinary excretion of D and 4-OHD, Fel (0-24 h), i.e., fraction of dose administered and excreted into urine, was 6.4% and 31.9%, respectively. The hydroxylation capacity index reported as metabolic ratio was 0.18 (D/4-OHD) for the person investigated and can be compared to reference limits of >12.5 for poor metabolizers (PM) and <12.5 for extensive metabolizers (EM). In parallel, the recovery ratio (RR), another hydroxylation capacity index, was 0.85 (4-OHD: SD + 4-OHD) versus reference limits of RR <0.12 for PM and RR >0.12 for EM. The healthy volunteer was considered to be an extensive metabolizer on the basis of the debrisoquine test.

Tärkeä kirja taloudesta ja yhteiskunnasta

Kirjallisuusarvostelu

Jakobstads trafiksäkerhetsplan 2014

Jakobstads trafiksäkerhetsplan har utarbetats i samarbete med kommunerna i regionen och Södra Österbottens NTM-central. I planen har nuläget inom trafiksäkerheten, moliteten, verksamhetsmiljön och trafiksystemet utretts, dessutom har trafiksäkerhetsproblem kartlagts med hjälp av olika analyser och förfrågningar. På basen av nulägesanalysen har visionen och målsättningen för trafiksäkerhetsarbetet satts upp samt åtgärdsförslagen bestämts. Planen för förbättrandet av trafikmiljön, handlingsplanerna som samlats för förvaltningarnas trafiksäkerhetsarbete samt handlingsplanen för styrandet av mobiliteten fungerar som stöd för att uppnå målsättningen. På basen av olycksanalysen var situationen inom trafiksäkerheten något sämre i Jakobstadsregionen än i Finland i medeltal. I olyckor som inträffat i Jakobstads-, Pedersöre- och Nykarlebyregionen skadades eller dog fler mopedister än i landet i medeltal. Det dog och skadades lika många motorcyklister som i övriga delar av landet, men antalet döda och skadade för övriga färdsätt var mindre än medeltalet i landet. Singelolyckorna orsakade flest personskador. De allvarligaste olyckorna var fotgängarolyckor, av dessa ledde största delen till personskador. Till antalet skedde flest olyckor för 18-20 åringar, men även för 15-16 åringar skedde många olyckor som ledde till personskador. Av olyckorna som skedde i regionen orsakades årligen kostnader kring 22,1 miljoner euro, kommunernas årliga andel var cirka 3,8 miljoner euro. På basen av invånarenkäten är personbil det vanligaste färdsättet i Jakobstadsregionen. Mätt enligt antalet resor görs en tredjedel av resorna till fots eller med cykel på sommaren, under vintern är motsvarande andel en fjärdedel. Enligt invånarenkäten ansågs skoleleverna vara den mest otrygga trafikantgruppen, de otryggaste färdsätten ansågs vara till fots eller med cykel. För höga körhastigheter och talande i telefon ansågs vara de främsta trafikförseelserna, gatornas och vägarnas underhåll och kvalitet lyftes fram som viktigaste utvecklingsområde. Olycksanalysen samt den riksomfattande och regionala målsättningen fungerade som grund när målsättningen för trafiksäkerhetsarbetet i Jakobstadsregionen sattes. Enligt den riksomfattande målsättningen bör antalet dödsfall i trafiken halveras och antalet skadade minskas med en fjärdedel från nivån år 2010 fram till år 2020. Den kvantitativa målsättningen för minskandet av trafikolyckor relaterades till kommunerna enligt NTM-centralens målsättning i Södra Österbotten. Att nå målsättningarna under den förutsatta tiden är utmanande, eftersom genomförandet av åtgärdsplanen inte enligt beräkningar kommer att bidra till den krävda minskningen av olyckor. Målsättningen kan ändå nås genom effektivt samarbete mellan olika organisationer. För att nå målet bör omfattande resurser användas. Under planeringsarbetet aktiverades kommunernas trafiksäkerhetsgrupper, till stöd för gruppernas verksamhet utarbetades åtgärdsplanerna samt årsrytmen för arbetets olika skeden. Grupperna ansvarar för genomförandet, uppföljandet samt vid behov för uppdaterandet av planen.

Nykarleby trafiksäkerhetsplan 2014

Nykarleby trafiksäkerhetsplan har utarbetats i samarbete med kommunerna i regionen och Södra Österbottens NTM-central. I planen har nuläget inom trafiksäkerheten, mobiliteten, verksamhetsmiljön och trafiksystemet utretts, dessutom har trafiksäkerhetsproblem kartlagts med hjälp av olika analyser och förfrågningar. På basen av nulägesanalysen har visionen och målsättningen för trafiksäkerhetsarbetet satts upp samt åtgärdsförslagen bestämts. Planen för förbättrandet av trafikmiljön, handlingsplanerna som samlats för förvaltningarnas trafiksäkerhetsarbete samt handlingsplanen för styrandet av mobiliteten fungerar som stöd för att uppnå målsättningen. På basen av olycksanalysen var situationen inom trafiksäkerheten något sämre i Jakobstadsregionen än i Finland i medeltal. I olyckor som inträffat i Jakobstads-, Pedersöre- och Nykarlebyregionen skadades eller dog fler mopedister än i landet i medeltal. Det dog och skadades lika många motorcyklister som i övriga delar av landet, men antalet döda och skadade för övriga färdsätt var mindre än medeltalet i landet. Singelolyckorna orsakade flest personskador. De allvarligaste olyckorna var fotgängarolyckor, av dessa ledde största delen till personskador. Till antalet skedde flest olyckor för 18-20 åringar, men även för 15-16 åringar skedde många olyckor som ledde till personskador. Av olyckorna som skedde i regionen orsakades årligen kostnader kring 22,1 miljoner euro, kommunernas årliga andel var cirka 3,8 miljoner euro. På basen av invånarenkäten är personbil det vanligaste färdsättet i Jakobstadsregionen. Mätt enligt antalet resor görs en tredjedel av resorna till fots eller med cykel på sommaren, under vintern är motsvarande andel en fjärdedel. Enligt invånarenkäten ansågs skoleleverna vara den mest otrygga trafikantgruppen, de otryggaste färdsätten ansågs vara till fots eller med cykel. För höga körhastigheter och talande i telefon ansågs vara de främsta trafikförseelserna, gatornas och vägarnas underhåll och kvalitet lyftes fram som viktigaste utvecklingsområde. Olycksanalysen samt den riksomfattande och regionala målsättningen fungerade som grund när målsättningen för trafiksäkerhetsarbetet i Jakobstadsregionen sattes. Enligt den riksomfattande målsättningen bör antalet dödsfall i trafiken halveras och antalet skadade minskas med en fjärdedel från nivån år 2010 fram till år 2020. Den kvantitativa målsättningen för minskandet av trafikolyckor relaterades till kommunerna enligt NTMcentralens målsättning i Södra Österbotten. Att nå målsättningarna under den förutsatta tiden är utmanande, eftersom genomförandet av åtgärdsplanen inte enligt beräkningar kommer att bidra till den krävda minskningen av olyckor. Målsättningen kan ändå nås genom effektivt samarbete mellan olika organisationer. För att nå målet bör omfattande resurser användas. Under planeringsarbetet aktiverades kommunernas trafiksäkerhetsgrupper, till stöd för gruppernas verksamhet utarbetades åtgärdsplanerna samt årsrytmen för arbetets olika skeden. Grupperna ansvarar för genomförandet, uppföljandet samt vid behov för uppdaterandet av planen.

Pedersöre trafiksäkerhetsplan 2014

Pedersöre trafiksäkerhetsplan har utarbetats i samarbete med kommunerna i regionen och Södra Österbottens NTM-central. I planen har nuläget inom trafiksäkerheten, moliteten, verksamhetsmiljön och trafiksystemet utretts, dessutom har trafiksäkerhetsproblem kartlagts med hjälp av olika analyser och förfrågningar. På basen av nulägesanalysen har visionen och målsättningen för trafiksäkerhetsarbetet satts upp samt åtgärdsförslagen bestämts. Planen för förbättrandet av trafikmiljön, handlingsplanerna som samlats för förvaltningarnas trafiksäkerhetsarbete samt handlingsplanen för styrandet av mobiliteten fungerar som stöd för att uppnå målsättningen. På basen av olycksanalysen var situationen inom trafiksäkerheten något sämre i Jakobstadsregionen än i Finland i medeltal. I olyckor som inträffat i Jakobstads-, Pedersöre- och Nykarlebyregionen skadades eller dog fler mopedister än i landet i medeltal. Det dog och skadades lika många motorcyklister som i övriga delar av landet, men antalet döda och skadade för övriga färdsätt var mindre än medeltalet i landet. Singelolyckorna orsakade flest personskador. De allvarligaste olyckorna var fotgängarolyckor, av dessa ledde största delen till personskador. Till antalet skedde flest olyckor för 18-20 åringar, men även för 15-16 åringar skedde många olyckor som ledde till personskador. Av olyckorna som skedde i regionen orsakades årligen kostnader kring 22,1 miljoner euro, kommunernas årliga andel var cirka 3,8 miljoner euro. På basen av invånarenkäten är personbil det vanligaste färdsättet i Jakobstadsregionen. Mätt enligt antalet resor görs en tredjedel av resorna till fots eller med cykel på sommaren, under vintern är motsvarande andel en fjärdedel. Enligt invånarenkäten ansågs skoleleverna vara den mest otrygga trafikantgruppen, de otryggaste färdsätten ansågs vara till fots eller med cykel. För höga körhastigheter och talande i telefon ansågs vara de främsta trafikförseelserna, gatornas och vägarnas underhåll och kvalitet lyftes fram som viktigaste utvecklingsområde. Olycksanalysen samt den riksomfattande och regionala målsättningen fungerade som grund när målsättningen för trafiksäkerhetsarbetet i Jakobstadsregionen sattes. Enligt den riksomfattande målsättningen bör antalet dödsfall i trafiken halveras och antalet skadade minskas med en fjärdedel från nivån år 2010 fram till år 2020. Den kvantitativa målsättningen för minskandet av trafikolyckor relaterades till kommunerna enligt NTM-centralens målsättning i Södra Österbotten. Att nå målsättningarna under den förutsatta tiden är utmanande, eftersom genomförandet av åtgärdsplanen inte enligt beräkningar kommer att bidra till den krävda minskningen av olyckor. Målsättningen kan ändå nås genom effektivt samarbete mellan olika organisationer. För att nå målet bör omfattande resurser användas. Under planeringsarbetet aktiverades kommunernas trafiksäkerhetsgrupper, till stöd för gruppernas verksamhet utarbetades åtgärdsplanerna samt årsrytmen för arbetets olika skeden. Grupperna ansvarar för genomförandet, uppföljandet samt vid behov för uppdaterandet av planen.

Comparison of different monoclonal antibodies against immunosuppressive proteins of Ascaris suum

The extract of Ascaris suum suppresses the humoral and cellular immune responses to unrelated antigens in the mouse. In order to further characterize the suppressive components of A. suum, we produced specific monoclonal antibodies which can provide an important tool for the identification of these proteins. The A. suum immunosuppressive fractions isolated by gel filtration from an extract of adult worms were used to immunize BALB/c mice. Popliteal lymph node cells taken from the immunized animals were fused with SP2/O myeloma cells and the cloned hybrid cells obtained were screened to determine the specificity of secreted antibodies. Three monoclonal antibodies named MAIP-1, MAIP-2 and MAIP-3 were selected and were shown to react with different epitopes of high molecular weight proteins from the A. suum extract. All antibody molecules have kappa-type light chains but differ in heavy chain isotype. MAIP-1 is a mouse IgM, MAIP-2 is an IgA immunoglobulin and MAIP-3 is an IgG1 immunoglobulin and they recognize the antigen with affinity constants of 1.3 x 10(10) M-1, 7.1 x 10(9) M-1 and 3.8 x 10(7) M-1, respectively. The proteins recognized by these monoclonal antibodies (PAS-1, PAS-2 and PAS-3) were purified from the crude extract by affinity chromatography and injected with ovalbumin in BALB/c mice in order to determine their suppressive activity on heterologous antibody production. It was demonstrated that these three proteins are able to significantly suppress anti-ovalbumin antibody secretion, with PAS-1 being more efficient than the others.

Evaluation by blue native polyacrylamide electrophoresis colorimetric staining of the effects of physical exercise on the activities of mitochondrial complexes in rat muscle

Blue native polyacrylamide electrophoresis (BN-PAGE) is a technique developed for the analysis of membrane complexes. Combined with histochemical staining, it permits the analysis and quantification of the activities of mitochondrial oxidative phosphorylation enzymes using whole muscle homogenates, without the need to isolate muscle mitochondria. Mitochondrial complex activities were measured by emerging gels in a solution containing all specific substrates for NADH dehydrogenase and cytochrome c oxidase enzymes (complexes I and IV, respectively) and the colored bands obtained were measured by optique densitometry. The objective of the present study was the application of BN-PAGE colorimetric staining for enzymatic characterization of mitochondrial complexes I and IV in rat muscles with different morphological and biochemical properties. We also investigated these activities at different times after acute exercise of rat soleus muscle. Although having fewer mitochondria than oxidative muscles, white gastrocnemius muscle presented a significantly higher activity (26.7 ± 9.5) in terms of complex I/V ratio compared to the red gastrocnemius (3.8 ± 0.65, P < 0.05) and soleus (9.8 ± 0.9, P < 0.001) muscles. Furthermore, the complex IV/V ratio of white gastrocnemius muscle was always significantly higher when compared to the other muscles. Ninety-five minutes of exhaustive physical exercise induced a decrease in complex I/V and complex IV/V ratios after all resting times (0, 3 and 6 h) compared to control (P < 0.05), probably reflecting the oxidative damage due to increasing free radical production in mitochondria. These results demonstrate the possible and useful application of BN-PAGE-histochemical staining to physical exercise studies.

Relationship of cyclosporin and sirolimus blood concentrations regarding the incidence and severity of hyperlipidemia after kidney transplantation

The influence of drug concentrations on the development of persistent posttransplant hyperlipidemia was investigated in 82 patients who received cyclosporin A (CsA) and prednisone plus sirolimus (SRL) (52) or azathioprine (AZA) (30) during the first year after transplantation. Blood levels of CsA and SRL, daily doses of AZA and prednisone, and cholesterol, triglyceride, and glucose concentrations were determined during each visit (pretransplant and 30, 60, 90, 120, 180, and 360 days posttransplant). Persistent hyperlipidemia was defined as one-year average steady-state cholesterol (CavCHOL) or triglyceride (CavTG) concentrations above 240 and 200 mg/dL, respectively. Mean cholesterol and triglyceride concentrations increased after transplantation (P < 0.01) and were higher in patients receiving SRL compared to AZA (P < 0.001). Patients receiving SRL showed a significantly higher number of cholesterol (>229 or >274 mg/dL) and triglyceride (>198 or >282 mg/dL) determinations in the upper interquartile ranges. CsA and SRL interquartile ranges correlated with cholesterol concentrations (P = 0.001) whereas only SRL interquartile ranges correlated with triglyceride concentrations (P < 0.0001). Only pretransplant cholesterol concentration >205 mg/dL was independently associated with development of persistent hypercholesterolemia (CavCHOL >240 mg/dL, relative risk (RR) = 20, CI 3.8-104.6, P = 0.0004) whereas pretransplant triglyceride concentration >150 mg/dL (RR = 7.2, CI 1.6-32.4, P = 0.01) or >211 mg/dL (RR = 19.8, CI 3.6-107.9, P = 0.0006) and use of SRL (RR = 3, CI 1.0-8.8, P = 0.0049) were independently associated with development of persistent hypertriglyceridemia (CavTG >200 mg/dL). Persistent hypercholesterolemia was more frequent among patients with higher pretransplant cholesterol concentrations and was dependent on both CsA and SRL concentrations. Persistent hypertriglyceridemia was more frequent among patients with higher pretransplant triglyceride concentrations and was dependent on SRL concentrations.

Comparative quantification of umbilical cord blood CD34+ and CD34+ bright cells using the ProCount™-BD and ISHAGE protocols

The total number of CD34+ cells is the most relevant clinical parameter when selecting human umbilical cord blood (HUCB) for transplantation. The objective of the present study was to compare the two most commonly used CD34+ cell quantification methods (ISHAGE protocol and ProCount™ - BD) and analyze the CD34+ bright cells whose 7-amino actinomycin D (7AAD) analysis suggests are apoptotic or dead cells. Twenty-six HUCB samples obtained at the Placental Blood Program of New York Blood Center were evaluated. The absolute numbers of CD34+ cells evaluated by the ISHAGE (with exclusion of 7AAD+ cells) and ProCount™ (with exclusion of CD34+ bright cells) were determined. Using the ISHAGE protocol we found 35.6 ± 19.4 CD34+ cells/µL and with the ProCount™ method we found 36.6 ± 23.2 CD34+ cells/µL. With the ProCount™ method, CD34+ bright cell counts were 9.3 ± 8.2 cells/µL. CD34+ bright and regular cells were individually analyzed by the ISHAGE protocol. Only about 1.8% of the bright CD34+ cells are alive, whereas a small part (19.0%) is undergoing apoptosis and most of them (79.2%) are dead cells. Our study showed that the two methods produced similar results and that 7AAD is important to exclude CD34 bright cells. These results will be of value to assist in the correct counting of CD34+ cells and to choose the best HUCB unit for transplantation, i.e., the unit with the greatest number of potentially viable stem cells for the reconstitution of bone marrow. This increases the likelihood of success of the transplant and, therefore, the survival of the patient.

An ultrasound and histomorphological analysis of experimental liver cirrhosis in rats

We investigated whether liver injury by dual exposure to ethanol and carbon tetrachloride (EtOH + CCl4) for 15 weeks would persist after hepatotoxic agents were removed (EtOH + CCl4/8wR). After 15 weeks of hepatic injury with ethanol (5.5%, m/v) and carbon tetrachloride (0.05, mL/kg, ip), 5 of 11 female Wistar rats were sacrificed. The other 6 rats were maintained for an additional 8 weeks without hepatotoxic agents. Ultrasonography showed increased liver echogenicity and dilation of portal vein caliber in both groups (EtOH + CCl4: 0.22 ± 0.01 cm, P < 0.001; EtOH + CCl4/8wR: 0.21 ± 0.02 cm, P < 0.01) vs control (0.16 ± 0.02 cm). Histopathology showed regenerative nodules in both experimental groups. Histomorphometry revealed increased fibrosis content in both groups (EtOH + CCl4: 12.6 ± 2.64%, P < 0.001; EtOH + CCl4/8wR: 10.4 ± 1.36%, P < 0.05) vs control (2.2 ± 1.21%). Collagen types I and III were increased in groups EtOH + CCl4 (collagen I: 2.5 ± 1.3%, P < 0.01; collagen III: 1.3 ± 0.2%, P < 0.05) and EtOH + CCl4/8wR (collagen I: 1.8 ± 0.06%, P < 0.05; collagen III: 1.5 ± 0.8%, P < 0.01) vs control (collagen I: 0.38 ± 0.11%; collagen III: 0.25 ± 0.06%). Tissue transglutaminase increased in both groups (EtOH + CCl4: 66.4 ± 8%, P < 0.01; EtOH + CCl4/8wR: 58.8 ± 21%, P < 0.01) vs control (7.9 ± 0.8%). Cirrhosis caused by the association of CCl4-EtOH remained for at least 8 weeks after removal of these hepatotoxic agents. Ultrasound images can be a useful tool to evaluate advanced hepatic alterations.

Radioiodine plus recombinant human thyrotropin do not cause acute airway compression and are effective in reducing multinodular goiter

Recombinant human thyrotropin (rhTSH) reduces the activity of radioiodine required to treat multinodular goiter (MNG), but acute airway compression can be a life-threatening complication. In this prospective, randomized, double-blind, placebo-controlled study, we assessed the efficacy and safety (including airway compression) of different doses of rhTSH associated with a fixed activity of 131I for treating MNG. Euthyroid patients with MNG (69.3 ± 62.0 mL, 20 females, 2 males, 64 ± 7 years) received 0.1 mg (group I, N = 8) or 0.01 mg (group II, N = 6) rhTSH or placebo (group III, N = 8), 24 h before 1.11 GBq 131I. Radioactive iodine uptake was determined at baseline and 24 h after rhTSH and thyroid volume (TV, baseline and 6 and 12 months after treatment) and tracheal cross-sectional area (TCA, baseline and 2, 7, 180, and 360 days after rhTSH) were determined by magnetic resonance; antithyroid antibodies and thyroid hormones were determined at frequent intervals. After 6 months, TV decreased significantly in groups I (28.5 ± 17.6%) and II (21.6 ± 17.8%), but not in group III (2.7 ± 15.3%). After 12 months, TV decreased significantly in groups I (36.7 ± 18.1%) and II (37.4 ± 27.1%), but not in group III (19.0 ± 24.3%). No significant changes in TCA were observed. T3 and free T4 increased transiently during the first month. After 12 months, 7 patients were hypothyroid (N = 3 in group I and N = 2 in groups II and III). rhTSH plus a 1.11-GBq fixed 131I activity did not cause acute or chronic changes in TCA. After 6 and 12 months, TV reduction was more pronounced among patients treated with rhTSH plus 131I.

Angiotensin II induces NF-κB, JNK and p38 MAPK activation in monocytic cells and increases matrix metalloproteinase-9 expression in a PKC- andRho kinase-dependent manner

Angiotensin II (ANG II), the main effector of the renin-angiotensin system, is implicated in endothelial permeability, recruitment and activation of the immune cells, and also vascular remodeling through induction of inflammatory genes. Matrix metalloproteinases (MMPs) are considered to be important inflammatory factors. Elucidation of ANG II signaling pathways and of possible cross-talks between their components is essential for the development of efficient inhibitory medications. The current study investigates the inflammatory signaling pathways activated by ANG II in cultures of human monocytic U-937 cells, and the effects of specific pharmacological inhibitors of signaling intermediates on MMP-9 gene (MMP-9) expression and activity. MMP-9 expression was determined by real-time PCR and supernatants were analyzed for MMP-9 activity by ELISA and zymography methods. A multi-target ELISA kit was employed to evaluate IκB, NF-κB, JNK, p38, and STAT3 activation following treatments. Stimulation with ANG II (100 nM) significantly increased MMP-9 expression and activity, and also activated NF-κB, JNK, and p38 by 3.8-, 2.8- and 2.2-fold, respectively (P < 0.01). ANG II-induced MMP-9 expression was significantly reduced by 75 and 67%, respectively, by co-incubation of the cells with a selective inhibitor of protein kinase C (GF109203X, 5 µM) or of rho kinase (Y-27632, 15 µM), but not with inhibitors of phosphoinositide 3-kinase (wortmannin, 200 nM), tyrosine kinases (genistein, 100 µM) or of reactive oxygen species (α-tocopherol, 100 µM). Thus, protein kinase C and Rho kinase are important components of the inflammatory signaling pathways activated by ANG II to increase MMP-9 expression in monocytic cells. Both signaling molecules may constitute potential targets for effective management of inflammation.