Lärarstudenter med dyslexi : En fenomenologisk intervjustudie med sex lärarstudenter med dokumenterad dyslexi

Denna studie har med en fenomenologisk ansats undersökt hur sex lärarstudenter med dokumenterad dyslexi ser på sin framtida yrkesbana som lärare. Arbetet avhandlar vilka svårigheter och möjligheter lärarstudenterna själva tror att de kommer stöta på i sin yrkesvardag, samt deras syn på hur specialpedagogiska insatser bör utformas och hur upplevelsen av att vara dyslektiker påverkar skapandet av en läraridentitet. Resultaten av denna studie tyder på att lärarstudenterna på grund av sin dyslexi utvecklat en unik förståelse för de elever som har det lite svårare i skolan. Lärarstudenterna presenterar även ett insiderperspektiv på specialpedagogiska insatser för dessa elever. Informanterna kan alla kategoriseras som högpresterande dyslektiker, men upplevda fördomar mot dyslektiker har ändå påverkat informanternas självkänsla och självförtroende. Trots att studiens resultat inte kan anses vara generaliserbart tyder allt på att dyslektiska lärarstudenter har mycket positivt att bidra till lärarprofessionen.

Dyslexi och inkludering : Förutsättningar för en god läs- och skrivundervisning

Litteraturstudiens syfte är att undersöka hur elever med dyslexi i årskurs F-3 kan inkluderas utifrån en klassrumsdimension i läs- och skrivundervisningen.  Med studien vill vi söka svar på hur lärare kan genomföra en inkluderad läs- och skrivundervisning samt hur den fördelaktigt kan se ut för elever med dyslexi. Litteraturstudien utgår från ett inkluderingsperspektiv som har begränsats till en klassrumsdimension på grund av begreppets bredd. Därför har vi valt att fokusera på hur inkludering diskuteras i förhållande till klassrumssituationen. Genom informationssökningen hittades 13 vetenskapliga litteraturer som berör studiens ämne och som använts i resultatet. För att välja litteratur med relevant information till studiens syfte och frågeställningar utgick vi från fyra olika aspekter för att sedan kunna presentera ett resultat. Studiens resultat visar att elever med dyslexi har svårigheter med automatiserad avkodning samt rättskrivning för att det finns en brist i deras fonologiska system. För att inkludera elever med dyslexi i läs- och skrivundervisningen krävs ett varierat arbetssätt med tillgång till extra stöd i klassrummet som exempelvis specialpedagoger kan ge. Elever med dyslexi ska inte ses som problembärare i undervisningen. Istället ska undervisningen anpassas så att varje elevs förutsättningar och behov tillgodoses vilket möjliggör för att alla elever kan få samma chans till utveckling. Sammanlagt visar resultatet att tidiga insatser bör sättas in för att elever med dyslexi ska ha chans att utvecklas. Undervisningen ska även individanpassas för att möjliggöra ett inkluderande arbetssätt. Med inkludering som utgångspunkt finns goda förutsättningar för att skapa en skola för alla vilket grundskolans läroplan fastslår att alla skolor i Sverige ska vara. 

Alla lär sig något? - Teori möter praktiskt yrkeskunnande

Abstract Akademisk yrkesutbildning ställer särskilda krav på såväl studerande som lärare. I Socionomutbildningen fokuseras på teoretiska perspektiv med användningsbarhet i en praxis som den studerande ska förberedas för och förstå. Dessutom ska en bedömning göras av såväl yrkesrelaterat, som teoretiskt kunnande, hos enskild studerande. Yrkesutbildning som akademisk utbildning innebär många utmaningar där det ibland kan uppstå problem. Syftet med detta paper har varit att beskriva förändringar genomförda i kursmomentet Åldrandets villkor, i socionomprogrammets socialgerontologikurs våren 2012, samt att belysa svårigheter med att bedöma den studerandes kunskaper då studerande har rätt till anonymitet i tentamen, tillika med att läraren inte får kräva obligatorisk närvaro. Texten avser att beskriva genomförandet av ett förändrat kursmoment som kallats Åldrandets villkor.  Detta kursmoment reflekteras dessutom som ett exempel på underlag för bedömningen av de studerandes insatser. Resultatet visade att det förändrade pedagogiska arbetssättet med momentet uppskattades av de flesta studerande. Men frågor kvarstår om hur man skapar underlag för en rättvis bedömning av de studerandes kunskaper och förmågor utifrån lärandemålen för just detta delmoment. Avslutningsvis reflekteras över hur svårt det är att finna bra bedömningsverktyg i kurser som avser skapa förutsättningar för såväl praktiskt yrkeskunnande, som ett teoretiskt reflekterande. Medverkan av praktiker i utbildningen kan vara ett redskap för att sammanfläta teori med praxis.

Kompetensutveckling som konkurrensmedel : En kvalitativ intervjustudie med fokus på förskollärarstudenters och förskollärares uppfattning av kompetensutveckling som konkurrensmedel

Studiens syfte handlar om huruvida kompetensutveckling kan fungera som konkurrensmedel när en kommun har för avsikt att attrahera och behålla förskollärare. Bakgrunden inleds med vilka kompetenshöjande insatser kommunen arbetat med för att bli en attraktiv arbetsgivare. Det efterföljs av en teoretisk beskrivning om hur kompetensutveckling kan fungera som konkurrensmedel samt skolan som attraktiv arbetsgivare. Metoden som användes vid insamlandet av data var semistrukturerade intervjuer. Forskningsansatsen inspirerades av fenomenologin och styrde sedan arbetet med insamlandet av data samt val av analysmetod. Då urvalet innefattade två grupper; förskollärare och förskollärarstudenter skapades en intervjuguide för respektive grupp som utformades efter studiens syfte och frågeställningar. I studiens resultat framkommer samtliga intervjupersoners upplevelse av att kompetensutveckling är något positivt. Förskollärarna såg det som en avgörande faktor vid val av arbetsgivare medan förskollärarstudenterna värderade exempelvis lön som en faktor av större betydelse. I resultatet lyfts andra övergripande faktorer som exempelvis arbetsklimat, stöd från chef och storlek på barngrupper vilka även styr intervjupersonernas val av arbetsgivare. Det lyfts också möjliga kommunspecifika utvecklingsområden samt generellt för förskolor. 

Anhöriga äldre angår alla!

Anhörigomsorg är del av en komplex väv med olika nivåer, individuella, familjemässiga och övergripande samhälleliga, där åtminstone de senare har begränsade resurser. Denna rapport presenterar och diskuterar kunskapsläget inom svensk och internationell forskning om anhöriga till äldre. Vi sätter den svenska anhörigomsorgen i ett större sammanhang genom resonemang om demografiska förutsättningar, historiska tillbakablickar och internationella utblickar. Nutid belyses med aktuella undersökningar och vi tror att framtiden kan klaras tack vare den allt större överlappning vi redan ser mellan många olika former av hjälp, service, omsorg och vård. Vi ställer frågan om dessa mönster kanske förbises i de ofta dystra, rent demografisk-ekonomiska framskrivningarna. Rapporten redovisar många svenska undersökningar av anhörigomsorg, både i befolkningen i stort och bland äldre. Det förefaller klart att det skett en faktisk ökning av anhörigomsorgens omfattning från 1990-talet och början av 2000- talet, något som flera studier visar. Resultat från en europeisk undersökning med gemensamma frågor och svarsalternativ tyder på att anhörigomsorg är vanligare i Nordeuropa än i Sydeuropa vilket nog strider mot gängse föreställningar. Kanske är det i Norden vanligare att vara hjälpgivare men inte med lika omfattande engagemang eller lika länge och man bor sällan tillsammans. Då fördelas nog omsorgen på fler händer. I Sverige angav mindre än 1 procent att de gav omsorg på heltid, i Spanien 5 procent. Sammantaget har, i Sverige liksom i övriga Europa, mer än 4 av 10 i befolkningen en aktuell eller tidigare personlig erfarenhet av att ge omsorg, och på befolkningsnivå är anhörigomsorgen klart större än den offentliga. De flesta svenska studier visar att det är ungefär lika vanligt bland kvinnor och män att vara givare av anhörigomsorg. Kvinnor ger dock oftare personlig omvårdnad och de ger fler timmar omsorg än männen. De flesta omsorgsgivare ger ganska få hjälptimmar, men timinsatserna ökar med stigande ålder och är högst bland de äldsta. I genomsnitt ger omkring 30 procent av omsorgsgivarna daglig hjälp, men den andelen stiger till nästan 40 procent för anhörigvårdare i 65–80 årsåldern och till 80 procent för dem som är ännu äldre. Äldre utgör således 30 procent av alla som ger omsorg, oftast till andra äldre, men utför ungefär 4 av 10 omsorgstimmar. Äldre personer är inte bara mottagare av omsorg utan minst lika ofta också givare. De flesta givare av anhörigomsorg ger ”lättare” former av insatser (skjutsning, passning, tillsyn etc.), insatser som många gånger säkerligen är viktiga och kan vara avgörande för mottagaren. Det är viktigt att se det stora spektret av anhörigomsorg och att det också finns grupper av anhöriga (ofta äldre personer) som gör omfattande insatser som kan påverka såväl egen hälsa som arbetsliv. Vid små hjälpbehov – fallet för de flesta – får man lite hjälp främst av anhöriga, vid större behov mer hjälp och då av både anhöriga och av kommunen. Delat ansvar är vanligt och även vad omsorgsgivare och mottagare önskar. Få önskar bära ansvaret ensamma och få önskar att ansvaret helt ligger på det offentliga. Historiskt utgör barn och andra anhöriga en viss trygghet på ålderdomen, något som inte tillhör det förflutna, utan snarare kommer att få större betydelse framöver. Anledningen är demografisk: allt fler har nära anhöriga i form av en egen familj. Familjens relativa betydelse har ökat, inte minskat som man ibland föreställer sig. Detta accentueras av att den offentliga omsorgen visserligen är väl utbyggd i Sverige, men tycks ha nått gränsen för vad den kan uträtta, praktiskt och finansiellt. Anhörigomsorgen har även socialpolitiska aspekter. Den som är eller varit anhörigvårdare vill helst inte själv vara mottagare av omfattande anhörigvård, utan hellre få huvuddelen av omsorgen från det offentliga. Man kan nog förutse ännu strängare ransonering av offentliga tjänster i framtiden, där anhöriga och marknadsbaserade tjänster är alternativen, möjligen tillsammans med växande insatser från ideella organisationer.