Sjuksköterskans inställning till och upplevelse av att ha anhöriga närvarande vid återupplivning : En litteraturöversikt

Bakgrund: Sjuksköterskor som vårdar akut sjuka patienter hamnar många gånger i situationer där närstående önskar närvara vid återupplivning. Det är en del av sjuksköterskans arbete att tillgodose såväl patient som anhörigas behov. För anhöriga som närvara under återupplivning kan det upplevas både traumatiskt och skrämmande även om anhöriga ofta vill närvara enligt flera studier. Syfte: Att genom en litteraturöversikt beskriva sjuksköterskans inställning till, och upplevelse av att ha patientens anhöriga närvarande vid återupplivningsförsök. Metod: Denna studie är en litteraturöversikt som omfattar 15 artiklar med både kvalitativ och kvantitativ ansats. Artikelsökningar genomfördes i databaserna PubMed och Cinahl samt manuellt. Huvudresultat: Studiens resultat redovisas under sju kategorier, Erfarenhet, Arbetsplatsens betydelse, Blödning och överlevnad, Personal som tar hand om anhöriga, Anhörigas förväntningar, Kommunikation och missförstånd, Stress eller motivation. Resultatet visade på en stor variation mellan positiva och negativa upplevelser och inställningar av att ha anhöriga närvarande vid återupplivning. Faktorer som påverkade kunde identifieras och handlade bland annat om sjuksköterskans erfarenhet och utbildningsnivå, tillgängliga resurser och riktlinjer på arbetsplatsen. Många sjuksköterskor upplevde även en oro över hur anhöriga skulle reagera. Slutsats: Resultatet visade att det fanns en stor variation i påverkande faktorer där negativa inställningar och upplevelser kunde kopplas till bland annat organisatoriska brister och oro för anhörigas psykiska mående. Anhörig närvaro upplevdes som positivt var när rätt resurser fanns att tillgå och bland sjuksköterskor som var vana att arbeta personcentrerat

Att leva nära den palliativa vården, ur de närståendes perspektiv – en litteraturöversikt

Bakgrund: Idag lever många nära en person som drabbats av en livshotande sjukdom. Många som insjuknar har behov av den palliativa vården. Den palliativa vården syftar till att främja livskvalitet och lindra lidande, både för patienten och för de närstående. När en person i familjen blir sjuk är det naturligt för de flesta människor att ta rollen som vårdare och familjen anses ha en stor betydelse i vården av den sjuke. Att erhålla information samt stöd är viktiga förutsättningar för att de närstående ska kunna känna delaktighet i vården. Sjuksköterskan har till uppgift att lindra lidande, främja hälsa samt ge stöd och information. Syfte: Att belysa de närståendes erfarenheter av den palliativa vården. Design: En litteraturöversikt. Metod: 14 vetenskapliga artiklar som blivit publicerade under de senaste fem åren, har lästs flertalet gånger och därefter analyserats utifrån en innehållsanalys, för att finna gemensamma kategorier som beskriver de närståendes erfarenheter/ upplevelser. Resultat: Närheten till döden var något som väckte starka känslor, och situationen beskrevs vara fysiskt, psykiskt och emotionellt påfrestande. Resultatet visar att de närstående tog ett stort ansvar i vården av den sjuke, detta resulterade i ett ökat behov av stöd, framförallt från familj och vänner. En god relation till vårdpersonalen ökade förutsättningarna till en god vård. Trots den svåra situationen kunde meningsfullhet upplevas. Slutsats: Sjukdomen medförde att livssituationen förändrades och en ökad ansvarskänsla uppstod hos den närstående. Stöd från familj och vänner, samt vårdpersonal hade stor betydelse. Kunskap hos vårdpersonalen värderades högt och det var viktigt att den sjuke skulle få dö en värdig och fridfull död.

Personcentrerad omvårdnad för familjer där barn har ADHD En litteraturstudie

Bakgrund: Attention deficit hyperactivity disorder (ADHD) är den vanligaste neuropsykiatriska diagnosen bland barn, prevalens ca 5%. ADHD kan skapa en myriad svårigheter som ibland är svåra att koppla till kärnsymtomen. Miljö och bemötande är viktiga faktorer. Syfte: Syftet med följande studie har varit att beskriva hur specialistsjuksköterskan i psykiatrisk vård kan anpassa den personcentrerade omvårdnaden för barn och familjer där barn har ADHD. Metod: Litteraturstudie av tolv kvalitativa artiklar. Resultat: Tre huvudteman och tre underteman identifierades, 1)Problem, svårighet och avsaknad med underteman; medicinering, psykosocialt och information. 2) Insats, stöd och behov 3) Sjuksköterskeinsats. Svårigheter kring medicinering, kränkningar och att hitta eftersökt information ses. Behovet av struktur, förstående nyckelpersoner och information i ett familjeperspektiv är stort. Sjuksköterskeinsatsen är mångfacetterad, den innefattar att fånga upp och förstå de problem och svårigheter patienten upplever, utbilda, förklara och ge saklig information i ett sociokulturellt kontext till patient och familj. Slutsats: Psykiatrisjuksköterskan måste känna till och respektera varje individs upplevelse av vad som är problemskapande. Struktur, förutsägbarhet, kunskap och en förstående omgivning är nyckelfaktorer för att skapa god personcentrerad omvårdnad för familjer där barn har ADHD.

Är bonusar kontraproduktiva?

Bonus! Smaka på ordet. Känns det tilltalande eller motbjudande? Som tillskott i en familj, exempelvis bonusbarn, har ordet ofta en positiv valör, men som löneförstärkning till välavlönade bankdirektörer, en negativ. Få ord väcker sådana emotioner som begreppet bonus. I denna artikel avser jag att diskutera bonus främst ur ett organisationsperspektiv men kommer även att belysa fenomenet från individ- och samhällsperspektiv. Frågan om bonusar fokuseras således här på samspelet med organisationers överlevnad och utveckling.

Möjlighet till delaktighet i meningsfulla aktiviteter under sjukhusvistelse. : En beskrivning av barns egna upplevelser

Tidigare forskning inom detta område har fokuserat på barns vård, däremot har barns upplevelser utifrån ett aktivitetsperspektiv under sjukhusvistelse inte uppmärksammats. Författarnas uppfattning var att aktiviteter som erbjuds på barn- och ungdomskliniker oftast passar yngre barn och därför ansågs det relevant att tillfråga äldre barn om deras upplevelser av att kunna vara delaktiga i aktiviteter på sjukhus. Syftet var att beskriva barns upplevelser av möjlighet till delaktighet i meningsfulla aktiviteter under sjukhusvistelse. Kvalitativ metod användes med semi-strukturerade intervjuer. Ett bekvämlighetsurval användes och respondenterna var 12 barn i åldrarna 8-15 som befann sig på två barn- och ungdomskliniker i södra Sverige. Datamaterialet bearbetades med en kvalitativ innehållsanalys. Tolkningen av datamaterialet resulterade i det övergripande temat “Upplevelse av möjlighet till delaktighet i meningsfulla aktiviteter”. Resultatet delades in i tre kategorier; delaktighet, meningsfull aktivitet och aktiviteter på sjukhus. Slutsatsen var att barnen upplevde både möjligheter och begränsningar i att kunna vara delaktiga i aktiviteter under sin sjukhusvistelse. Majoriteten av barnen upplevde sig ha goda möjligheter till att kunna vara delaktiga i meningsfulla aktiviteter såsom att vistas på lekterapi, spela tv-spel och umgås med familj och vänner. 

Naturupplevelser tillsammans med barn och ungdomar: Utmaningar och glädjeämnen för lärare i årskurserna 1–9

Människors möten med naturen har under historiens gång inneburit både positiva och negativa känslor. Forskning har visat att naturupplevelser främjar människans psykiska och fysiska hälsa. Avhandlingen undersöker barns och lärares gemensamma naturupplevelser. De viktigaste frågeställningarna är att ta reda på vad som motiverar lärarna att gå ut i naturen med sina elever och vilka utmaningar de möter under vistelserna i naturen. Slutligen studeras implementering av naturupplevelser i skolans vardag. Nio lärare intervjuas i kvalitativa forskningsintervjuer om sin uppfattning om lärarrollen under visteler i naturen. Lärarnas sammanlagda erfarenhet sträcker sig från årskurs ett till årskurs nio i skolor på landsbygden och i städer. De viktigaste orsakerna till att lärarna går ut i naturen med sina elever är att eleverna ska få känna samhörighet med och respekt för naturen, lugn och ro i själen, gemenskap med kamraterna samt att få kunskap om naturen. Utmaningar inför utevistelser är dåligt självförtroende och osäkerhet hos en del lärare, som av de intervjuade lärarna får rådet att börja i all enkelhet med korta exkursioner samt att ta med en extra resursperson. Regn och kyla är en annan utmaning och läraren bör se till att eleverna har lämpliga kläder. Ibland uppstår problem med disciplin och negativ gruppdynamik, och en utmaning för läraren är då att verkligen hinna se alla elever. En utmaning kan vändas till glädje när elever klarar av att delta i äventyr i naturen. I intervjuerna framkommer att lärande är en del av naturupplevelserna. Inom många skolämnen kan man relatera till naturen och vara ute i skog och mark. Naturupplevelser inverkar enligt respondenterna positivt på lärande inom olika ämnen och de olika ämnena inverkar positivt på naturupplevelser. Eftersom alla elever inte vistas i naturen tillsammans med familj och vänner är det en viktig uppgift för skolan att ordna möjlighet för alla elever att få uppleva naturen.

Anhöriga äldre angår alla!

Anhörigomsorg är del av en komplex väv med olika nivåer, individuella, familjemässiga och övergripande samhälleliga, där åtminstone de senare har begränsade resurser. Denna rapport presenterar och diskuterar kunskapsläget inom svensk och internationell forskning om anhöriga till äldre. Vi sätter den svenska anhörigomsorgen i ett större sammanhang genom resonemang om demografiska förutsättningar, historiska tillbakablickar och internationella utblickar. Nutid belyses med aktuella undersökningar och vi tror att framtiden kan klaras tack vare den allt större överlappning vi redan ser mellan många olika former av hjälp, service, omsorg och vård. Vi ställer frågan om dessa mönster kanske förbises i de ofta dystra, rent demografisk-ekonomiska framskrivningarna. Rapporten redovisar många svenska undersökningar av anhörigomsorg, både i befolkningen i stort och bland äldre. Det förefaller klart att det skett en faktisk ökning av anhörigomsorgens omfattning från 1990-talet och början av 2000- talet, något som flera studier visar. Resultat från en europeisk undersökning med gemensamma frågor och svarsalternativ tyder på att anhörigomsorg är vanligare i Nordeuropa än i Sydeuropa vilket nog strider mot gängse föreställningar. Kanske är det i Norden vanligare att vara hjälpgivare men inte med lika omfattande engagemang eller lika länge och man bor sällan tillsammans. Då fördelas nog omsorgen på fler händer. I Sverige angav mindre än 1 procent att de gav omsorg på heltid, i Spanien 5 procent. Sammantaget har, i Sverige liksom i övriga Europa, mer än 4 av 10 i befolkningen en aktuell eller tidigare personlig erfarenhet av att ge omsorg, och på befolkningsnivå är anhörigomsorgen klart större än den offentliga. De flesta svenska studier visar att det är ungefär lika vanligt bland kvinnor och män att vara givare av anhörigomsorg. Kvinnor ger dock oftare personlig omvårdnad och de ger fler timmar omsorg än männen. De flesta omsorgsgivare ger ganska få hjälptimmar, men timinsatserna ökar med stigande ålder och är högst bland de äldsta. I genomsnitt ger omkring 30 procent av omsorgsgivarna daglig hjälp, men den andelen stiger till nästan 40 procent för anhörigvårdare i 65–80 årsåldern och till 80 procent för dem som är ännu äldre. Äldre utgör således 30 procent av alla som ger omsorg, oftast till andra äldre, men utför ungefär 4 av 10 omsorgstimmar. Äldre personer är inte bara mottagare av omsorg utan minst lika ofta också givare. De flesta givare av anhörigomsorg ger ”lättare” former av insatser (skjutsning, passning, tillsyn etc.), insatser som många gånger säkerligen är viktiga och kan vara avgörande för mottagaren. Det är viktigt att se det stora spektret av anhörigomsorg och att det också finns grupper av anhöriga (ofta äldre personer) som gör omfattande insatser som kan påverka såväl egen hälsa som arbetsliv. Vid små hjälpbehov – fallet för de flesta – får man lite hjälp främst av anhöriga, vid större behov mer hjälp och då av både anhöriga och av kommunen. Delat ansvar är vanligt och även vad omsorgsgivare och mottagare önskar. Få önskar bära ansvaret ensamma och få önskar att ansvaret helt ligger på det offentliga. Historiskt utgör barn och andra anhöriga en viss trygghet på ålderdomen, något som inte tillhör det förflutna, utan snarare kommer att få större betydelse framöver. Anledningen är demografisk: allt fler har nära anhöriga i form av en egen familj. Familjens relativa betydelse har ökat, inte minskat som man ibland föreställer sig. Detta accentueras av att den offentliga omsorgen visserligen är väl utbyggd i Sverige, men tycks ha nått gränsen för vad den kan uträtta, praktiskt och finansiellt. Anhörigomsorgen har även socialpolitiska aspekter. Den som är eller varit anhörigvårdare vill helst inte själv vara mottagare av omfattande anhörigvård, utan hellre få huvuddelen av omsorgen från det offentliga. Man kan nog förutse ännu strängare ransonering av offentliga tjänster i framtiden, där anhöriga och marknadsbaserade tjänster är alternativen, möjligen tillsammans med växande insatser från ideella organisationer.