Multi-proxy records of Two-Yurts Lake

Within the scope of Russian-German palaeoenvironmental research, Two-Yurts Lake (TYL, Dvuh-Yurtochnoe in Russian) was chosen as the main scientific target area to decipher Holocene climate variability on Kamchatka. The 5x2 km large and 26 m deep lake is of proglacial origin and situated on the eastern flank of Sredinny Ridge at the northwestern end of the Central Kamchatka Valley, outside the direct influence of active volcanism. Here, we present results of a multi-proxy study on sediment cores, spanning about the last 7000 years. The general tenor of the TYL record is an increase in continentality and winter snow cover in conjunction with a decrease in temperature, humidity, and biological productivity after 5000-4500 cal yrs BP, inferred from pollen and diatom data and the isotopic composition of organic carbon. The TYL proxy data also show that the late Holocene was punctuated by two colder spells, roughly between 4500 and 3500 cal yrs BP and between 1000 and 200 cal yrs BP, as local expressions of the Neoglacial and Little Ice Age, respectively. These environmental changes can be regarded as direct and indirect responses to climate change, as also demonstrated by other records in the regional terrestrial and marine realm. Long-term climate deterioration was driven by decreasing insolation, while the short-term climate excursions are best explained by local climatic processes. The latter affect the configuration of atmospheric pressure systems that control the sources as well as the temperature and moisture of air masses reaching Kamchatka.

Pollen and spore counts of sediment core GeoB12624

In tropical eastern Africa, vegetation distribution is largely controlled by regional hydrology, which has varied over the past 20 000 years. Therefore, accurate reconstructions of past vegetation and hydrological changes are crucial for a better understanding of climate variability in the tropical southeastern African region. We present high-resolution pollen records from a marine sediment core recovered offshore of the Rufiji River delta. Our data document significant shifts in pollen assemblages during the last deglaciation, identifying, through changes in both upland and lowland vegetation, specific responses of plant communities to atmospheric (precipitation) and coastal (coastal dynamics and sea-level changes) alterations. Specifically, arid conditions reflected by a maximum pollen representation of dry and open vegetation occurred during the Northern Hemisphere cold Heinrich event 1 (H1), suggesting that the expansion of drier upland vegetation was synchronous with cold Northern Hemisphere conditions. This arid period is followed by an interval in which forest and humid woodlands expanded, indicating a hydrologic shift towards more humid conditions. Droughts during H1 and the shift to humid conditions around 14.8 kyr BP in the uplands are consistent with latitudinal shifts of the intertropical convergence zone (ITCZ) driven by high-latitude Northern Hemisphere climatic fluctuations. Additionally, our results show that the lowland vegetation, consisting of well-developed salt marshes and mangroves in a successional pattern typical for vegetation occurring in intertidal habitats, has responded mainly to local coastal dynamics related to marine inundation frequencies and soil salinity in the Rufiji Delta as well as to the local moisture availability. Lowland vegetation shows a substantial expansion of mangrove trees after ~ 14.8 kyr BP, suggesting an increased moisture availability and river runoff in the coastal area. The results of this study highlight the decoupled climatic and environmental processes to which the vegetation in the uplands and the Rufiji Delta has responded during the last deglaciation.

Steps towards fully nonlinear simulations of arrays of OWSC

Abandonment of farming systems on upland areas in southwest Britain during the Late Bronze Age – some 3000 years ago – is widely considered a ‘classic’ demonstration of the impact of deteriorating climate on the vulnerability of populations in such marginal environments. Here we test the hypothesis that climate change drove the abandonment of upland areas by developing new chronologies for human activity on upland areas during the Bronze Age across southwest Britain (Dartmoor, Exmoor and Bodmin Moor). We find Bronze Age activity in these areas spanned 3900–2950 calendar years ago with abandonment by 2900 calendar years ago. Holocene Irish bog and lake oak tree populations provide evidence of major shifts in hydroclimate across western Britain and Ireland, coincident with ice rafted debris layers recognized in North Atlantic marine sediments, indicating significant changes in the latitude and intensity of zonal atmospheric circulation across the region. We observe abandonment of upland areas in southwest Britain coinciding with a sustained period of extreme wet conditions that commenced 3100 calendar years ago. Our results are consistent with the view that climate change increased the vulnerability of these early farming communities and led to a less intensive use of such marginal environments across Britain.

Réponse de la végétation riveraine et littorale aux variations forcées de niveaux d’eau lacustres dans les Laurentides méridionales

La végétation riveraine et littorale de l’est du Canada a été sévèrement altérée par la drave et plusieurs barrages lacustres subsistent, mais leurs effets et ceux de leur retrait sont peu documentés. Cette étude visait à: i) mesurer les changements de la structure et de la composition végétale des zones riveraines et littorales en fonction de l’élévation par rapport au plan d’eau, ii) évaluer le temps de retour de la végétation à son état de référence naturel suite au retrait de barrages et iii) déterminer les facteurs régissant les réponses de la végétation à ces variations de niveaux d’eau. La structure et la composition végétale suite à la restauration d’un barrage a été comparée sur deux lacs : un témoin et un comprenant quatre bassins présentant un gradient d’influence du barrage. Suite au retrait de barrage, la végétation a été examinée sur quatre lacs, dont un témoin. Les principaux facteurs qui influençaient la végétation riveraine et littorale en présence d’un barrage étaient l’élévation actuelle par rapport au lac et l’ampleur de l’influence du barrage. Suite à un démantèlement de barrage, les principaux facteurs d’influence étaient l’élévation par rapport au rivage et le nombre d’années depuis le retrait de barrage. En présence d’un barrage, la végétation riveraine était caractérisée par la transformation de hautes terres en forêt humide riveraine qui partageait des caractéristiques avec le témoin. À partir de 1 m d’élévation, la végétation était caractérisée par une forêt sèche. Dans les premières années suivant le retrait de barrage, la végétation littorale était composée d’herbiers submergés mixtes à faible densité avec une forte diversité spécifique près du rivage. La structure et la composition végétale étaient similaires au témoin après 16 ans. Il n’y avait pas d’évidence que les communautés végétales déviaient de leur trajectoire successionnelle naturelle sous l’influence des nouvelles conditions environnementales.

Renar och vindkraft II : Vindkraft i drift och effekter på renar och renskötsel

Utbyggnaden av vindkraft inom renskötselområdet har ökat markant det senaste decenniet, trots att kunskapen om påverkan av vindkraftsetableringar ännu inte är fullt utredd och dokumenterad. I den här rapporten beskriver vi framförallt hur vindkraftparker i driftsfas påverkar renarna och renskötseln i tre olika områden. I Malå sameby har vi studerat kalvningsområdet kring Storliden och Jokkmokkslidens vindkraftparker. I Vilhelmina Norra sameby har vi studerat vinterbetesområdet kring Stor-Rotlidens vindkraftpark, samt Lögdeålandets betesområde med Gabrielsbergets vindkraftpark som används av Byrkije reinbetesdistrikt från Norge. För att få en helhetsbild av hur renarna använder sitt betesområde är det viktigt att studera renarnas betes- och förflyttningsmönster långsiktigt och över hela deras betesområde och inte bara inom det lokala området nära parken. Det är också viktigt att ta hänsyn till att renarnas betesutnyttjande skiftar från år till år och mellan olika årstider beroende på väderlek och andra yttre förutsättningar. Vi vill också understryka vikten av att kombinera den traditionella kunskapen från renskötarna med vedertagna vetenskapliga analysmetoder för att besvara de frågor som är viktiga för att kunna bedriva en hållbar renskötsel. Vi har undersökt renarnas användning av områdena genom att utföra spillningsinventeringar under åren 2009-2015 (endast i Malå sameby), och genom att följa renar utrustade med GPS-halsband under åren 2005-2015. Datat är insamlat före och under byggfas och under driftsfas (för Gabrielsberget finns GPS-data endast för driftsfasen). Vi har analyserat data genom att utveckla statistiska modeller för val av betesområde för varje område där vi har beräknat hur renarna förhåller sig till vindkraftparksområdet före, under och efter byggnation, och på Gabrielsberget när parken varit avstängd under 40 dagar och under drift vid olika renskötselsituationer. Genom intervjuer, möten och samtal, samt information från Gabrielsbergets vindkraftparks kontrollprogram, har vi tagit del av renskötarnas erfarenheter av hur renarnas beteende, och därmed även renskötseln, påverkats av vindkraftsutbyggnaden i respektive område. Våra resultat visar att renarna både på kalvnings- och på vinterbetesområden påverkas negativt av vindkraftsetableringarna (Tabell a). Renarna undviker att beta i områden där de kan se och/eller höra vindkraftsverken och föredrar att vistas i områden där vindkraftverken är skymda. I kalvningsområdet i Malå ökade användningen av skymda områden med 60 % under driftsfas. I vinterbetesområdet på Gabrielsberget, när renarna utfodrades i parken och kantbevakades intensivt för att stanna i parkområdet under driftsfas, ökade användningen av skymda områden med 13 % jämfört med när de inte var utfodrade och fick ströva mer fritt. Resultaten visar också att renarna minskar sin användning av området nära vindkraftparkerna. I kalvningslandet i Malå minskar renarna sin användning av områden inom 5 km från parkerna med 16-20 %. Vintertid vid Gabrielsbergets vindkraftpark undvek renarna parken med 3 km. Våra resultat visar även att renarnas betesro minskar inom en radie på 4 km från vindkraftparkerna under kalvningsperioden och tiden därefter i jämförelse med perioden före byggfas. Exakta avstånd som renarna påverkas beror på förutsättningarna i respektive område, exempelvis hur topografin ser ut eller om området är begränsat av stängsel eller annan infrastruktur. Förändringarna i habitatutnyttjande i våra studieområden blev tydligare när parkerna var centralt belägna i renarnas betesområde, som i kalvningsområdet i Malå eller i vinterbeteslandet på Gabrielsberget, medan det inte var lika tydliga effekter kring Stor-Rotlidens park, som ligger i utkanten av ett huvudbetesområde. Oftast är snöförhållandena bättre ur betessynpunkt högre upp i terrängen än nere i dalgångarna, på grund av stabilare temperatur, vind som blåser bort snötäcket och mer variation i topografin. Därför kan etablering av vindkraftparker i höglänta områden försämra möjligheten att använda sådana viktiga reservbetesområden under vintrar med i övrigt dåliga snöförhållanden, vilka blir allt vanligare i och med klimatförändringarna. Våra resultat tyder inte direkt på att renarna påverkats negativt under dåliga betesvintrar men fler år av studier behövs för att ytterligare klargöra hur vindkraft påverkar renarna under dessa vintrar. Våra studier har visat att etablering av vindkraft har konsekvenser för renskötseln under både barmarkssäsongen och under vintern, men effekterna förmodas få störst inverkan inom vinterbetesområdet där det är svårt att hitta alternativa betesområden för renarna. Under sommaren är betestillgången oftast mindre begränsad och renarna kan lättare hitta alternativa områden. En direkt konsekvens av Gabrielsbergets vindkraftpark som är placerad mitt i ett vinterbetesområde har blivit att renarna behöver tillskottsutfodras och bevakas intensivare för att de inte ska gå ut ur området. När den naturliga vandringen mellan olika betesområden störs för att renarna undviker att vistas i ett område kan det leda till att den totala tillgången till naturligt bete minskar och att man permanent måste tillskottsutfodra, alternativt minska antalet renar. Annan infrastruktur som vägar och kraftledningar påverkar också renarna. Vid Storliden och Jokkmokksliden och vid Stor-Rotliden där data samlats in innan vindkraftparken uppfördes visar våra resultat att renarna undviker de omkringliggande landsvägarna redan innan parkerna etablerades. Vid Stor-Rotliden ökar dock renarna användningen av områden nära vägarna efter att parken är byggd. På Gabrielsberget, där vi endast har data under drifttiden, är renarna närmare vägarna (även stora vägar som E4) när renskötarna minskar på kantbevakningen för att inte hålla renarna nära parken. Detta ökar naturligtvis risken för trafikolyckor och innebär att renskötarna måste bevaka dessa områden intensivare. Sist i rapporten presenterar vi förslag till åtgärder som kan användas för att underlätta arbetet för renskötseln om det är så att en vindkraftpark redan är byggd. Några exempel på åtgärder som är direkt kopplat till parken är att stänga av vägarna in i vindkraftparken för att förhindra nöjeskörning med skoter och bil under den tiden renarna vistas i området samt tät dialog mellan vindkraftsbolag och sameby angående vinterväghållningen av vägarna till och inom vindkraftparken. Andra mer regionala åtgärder för att förbättra förutsättningarna för renskötselarbetet på andra platser för samebyn, kan vara att sätta stängsel längst större vägar och järnvägar (t.ex. E4:an eller stambanan) i kombination med strategiskt utplacerade ekodukter. Detta för att underlätta och återställa möjligheterna till renarnas fria strövning och renskötarnas flytt av renar mellan olika betesområden.   

Sediment Budget for Cane Land on the Lower Herbert River Floodplain, North Queensland, Australia

Land use in the river catchments of tropical North Queensland appears to have increased the export of sediment and nutrients to the coast. Although evidence of harmful effect of sediment on coastal and riverine ecosystems is limited, there is a growing concern about its possible negative impacts. Sugarcane cultivation on the floodplains of the tropical North Queensland river catchments is thought to be an important source of excess sediment in the river drainage systems. Minimum-tillage, trash blanket harvesting has been shown to reduce erosion from sloping sugarcane fields, but in the strongly modified floodplain landscape other elements (e.g. drains, water furrows and headlands) could still be important sediment sources. The main objectives of this thesis are to quantify the amount of sediment coming from low-lying cane land and identify the important sediment sources in the landscape. The results of this thesis enable sugarcane farmers to take targeted measures for further reduction of the export of sediment and nutrients. Sediment budgets provide a useful approach to identify and quantify potential sediment sources. For this study a sediment budget is calculated for a part of the Ripple Creek catchment, which is a sub-catchment of the Lower Herbert River. The input of sediment from all potential sources in cane land and the storage of sediment within the catchment have been quantified and compared with the output of sediment from the catchment. Input from, and storage on headlands, main drains, minor drains and water furrows, was estimated from erosion pin and surface profile measurements. Input from forested upland, input from fields and the output at the outlet of the catchment was estimated with discharge data from gauged streams and flumes. Data for the sediment budget were collected during two ‘wet’-seasons: 1999-2000 and 2000-2001. The results of the sediment budget indicate that this tropical floodplain area is a net source of sediment. Plant cane fields, which do not have a protective trash cover, were the largest net source of sediment during the 1999-2000 season. Sediment input from water furrows was higher, but there was also considerable storage of sediment in this landscape element. Headlands tend to act as sinks. The source or sink function of drains is less clear, but seems to depend on their shape and vegetation cover. An important problem in this study is the high uncertainty in the estimates of the sediment budget components and is, for example, likely to be the cause of the imbalance in the sediment budget. High uncertainties have particularly affected the results from the 20002001 season. The main source of uncertainty is spatial variation in the erosion and deposition processes. Uncertainty has to be taken into consideration when interpreting the budget results. The observation of a floodplain as sediment source contradicts the general understanding that floodplains are areas of sediment storage within river catchments. A second objective of this thesis was therefore to provide an answer to the question: how can floodplains in the tropical North Queensland catchments can be a source of sediment? In geomorphic literature various factors have been pointed out, that could control floodplain erosion processes. However, their importance is not 'uniquely identified'. Among the most apparent factors are the stream power of the floodwater and the resistance of the floodplain surface both through its sedimentary composition and the vegetation cover. If the cultivated floodplains of the North Queensland catchments are considered in the light of these factors, there is a justified reason to expect them to be a sediment source. Cultivation has lowered the resistance of their surface; increased drainage has increased the drainage velocity and flood control structures have altered flooding patterns. For the Ripple Creek floodplain four qualitative scenarios have been developed that describe erosion and deposition under different flow conditions. Two of these scenarios were experienced during the budget study, involving runoff from local hillslopes and heavy rainfall, which caused floodplain erosion. In the longer term larger flood events, involving floodwater from the Herbert River, may lead to different erosion and deposition processes. The present study has shown that the tropical floodplain of the Herbert River catchment can be a source of sediment under particular flow conditions. It has also shown which elements in the sugarcane landscape are the most important sediment sources under these conditions. This understanding will enable sugarcane farmers to further reduce sediment export from cane land and prevent the negative impact this may have on the North Queensland coastal ecosystems.

Il lessico e il lessico mentale

Le but de cette étude est d’expliquer les différences entre le lexique enregistré par les dictionnaires et le lexique potentiel. On estime que le nombre des mots du vocabulaire de la langue maternelle varie de 20.000 à 150.000; la plupart des estimations oscillant autour de 50.000. Puisque le rôle du contexte, dans lequel les mots acquièrent de nouvelles significations, semble fondamental, l'auteure se propose d’observer les relations entre le lexique et l’univers extralinguistique.

Hyaenidenfunde aus dem Villafranchium der Türkei

Jaw remains with teeth from Plio-Pleistocene sediments of the Anatolian upland (Turkey) are the first records of Hyaena perrieri and Euryboas lunensis outside Europe. Both species are members of a fauna of the lowermost Villafranchian. The stratigraphic and geographic range of Hyaena perrieri and H. brevirostris as well as the origin of the genus Euryboas are discussed.

Aplicação de microssatélites na crioconservação da diversidade genética do cavalo lusitano

O género Equus teve origem na América do Norte e alguns exemplares migraram para a Eurásia pelo Estreito de Bering, durante a última glaciação. No fim da glaciação, todos os cavalos do continente americano extinguiram-se, mas sobreviveram nas estepes da Eurásia, na Peninsula lbérica e nas florestas da Europa Ocidental e Central. O cavalo Lusitano teve a sua origem em cavalos selvagens e domesticados da Peninsula lbérica, ocorrendo uma mistura com outros animais trazidos por eventos migratórios ocorridos no passado. Os cavalos deste gene pool contribuiram para o desenvolvimento de outras raças modernas na Europa e foram mais tarde introduzidos e dispersos pelo continente Americano, tornando-se fundadores de numerosas raças do novo mundo. A raça Lusitana é uma raça equina autóctone portuguesa, com especial relevancia económica no panorama nacional e internacional. Apesar de não ser uma raça ameaçada, alguns autores defendem que a informação genealógica disponivel (pedigrees) indica que uma utilização excessiva de um reduzido número de reprodutores machos esta a diminuir a diversidade genética da raça, tendo como consequência o aumento da consanguinidade e a diminuição do tamanho efetivo da população para cerca de metade dos valores recomendados pela FAO. No entanto, a anàlise da diversidade genética com base em 16 microssatélites (Marcadores de DNA) a um grupo de 2699 machos da raça Lusitana, nascidos entre 1985 e 2010 e inscritos como reprodutores no Livro Genealógico da raça, revelou um elevado nível de diversidade, idêntico ao encontrado na maioria das raças equinas. Dada a crescente relevância da Crioconservação, omo estratégia complementar para a conservação da diversidade genética in situ, e tendo em conta que não existe criopreservação de oocitos, embriões ou sémen, do cavalo de raça Lusitana em Banco de Genes, selecionaram-se 62 machos reprodutores (garanhões) com interesse genético para a criopreservação de sémen, quer no sentido de preservar a diversidade da raça quer no da salvaguardar em caso de calamidade; ABSTRACT: The genus Equus originated in North America and some exemplary migrated to Eurasia through the Bering Strait during the last glaciation. By the end of the last glaciation, all horses on the American continent became extinct but the genus survived in the steppes of Eurasia, in the Iberian Peninsula and on the Central and West Europe forests. The Lusitano horse breed has its origins in wild and domesticated horses of the Iberian Peninsula, where a mixture with other animals brought by migratory events in the past occurred. The horses of this gene pool contributed to the development of other modern breeds in Europe and were later introduced and spread throughout the American continent, becoming founders of numerous breeds of the New World. The Lusitano horse breed, is a Portuguese native equine breed, with special economic relevance in the national and international scene. Although not being an endangered breed, some authors argue that the available genealogical information (pedigrees) indicates that an excessive use of a limited number of stallions is decreasing the genetic diversity of the breed, resulting in the increase of inbreeding and on the decrease of the effective population size to about half of the values recommended by FAO. However, the analysis of genetic diversity based on 16 microsatellites (DNA markers) in a group of 2699 males of the Lusitano horse breed, born between 1985 and 2010 and registered as Stallions in the Studbook, revealed a high level of diversity similar to that found in the majority of equine breeds. Given the growing relevance of Cryopreservation as a complementary strategy for the conservation of genetic diversity in situ and, taking into consideration the inexistence of criopreservation for oocytes, embryos and semen, in a Gene Bank, for the Lusitano horse breed, 62 breeding males (stallions) with genetic interest for semen cryopreservation were selected in order either to preserve the diversity of the breed or as safeguard in case of calamity.

Distribuição e propriedade hidráulica dos solos da várzea de curuai, Pará

Dissertação (mestrado)—Universidade de Brasília, Instituto de Geociências, 2016.