Kvinnor och Mäns upplevelser av vardagslivet och sjuksköterskans roll efter en hjärtinfarkt.

Introduktion: De hjärtpatienter som lever hemma själva har en sämre livskvalitet både fysiskt och psykiskt oavsett ålder och kön. Att ha en anhörig eller nära vän som hjälp ökar livskvalitet och kortar återhämtningsperioden. Syfte: Syftet är att se hur män och kvinnor upplever livet efter hjärtinfarkt, samt hur sjuksköterskans roll upplevs i kontakten med dessa patienter? Metod: Systematisk litteraturstudie utifrån vetenskapliga artiklar. Resultat: Resultatet diskuteras utifrån fem huvudkategorier samt ur manligt och kvinnligt perspektiv. Dessa huvudrubriker är ”Hälsoproblem”, ”Livsstilsförändringar”, ”Emotionella reaktioner”, ”Arbets och socialt nätverk” och ”Hur upplevs sjuksköterskans roll i omvårdnaden”. Under dessa huvudrubriker har uppsatsförfattarna beskrivit vilket resultat vi funnit i artiklarna om patienters olika upplevelser av vardagslivet efter hjärtinfarkt. Diskussion: Resultatet liknar det som redan finns beskrivet i läroböckerna att män och kvinnor reagerar och upplever smärta på olika sätt. Vilket leder till att upplevelserna i vardagen också kommer att skilja sig åt mellan män och kvinnor. Att båda könen upplever smärta och obehag på olika sätt kan ha att göra med ideal, normer, livsvillkor och förväntningar på vad som är manligt och kvinnligt i samhället. Slutsats: Individen bakom sjukdomen får aldrig förbises vilket skulle kunna ge negativa konsekvenser i omvårdnaden. Det föreligger dessutom en informationsbrist. Denna bör utredas för att höja kvalitén rörande patientinformationen. Anhöriga bör dessutom involveras i vården mer.

Deprimerade patienters upplevelse av ECT behandling : - en systematisk litteraturstudie

Syfte: Att undersöka patienters upplevelse av ECT-behandling. Metod: En systematisk litteraturstudie med deskriptiv ansats. Artikelsökning av både kvalitativa och kvantitativa artiklar har gjorts i fritextdatabaserna Cinahl, ELIN och Whiley interscience. Artiklar granskades enligt granskningsmallar för kvalitetsbedömning och var en modifierad version av Willman, Stoltz, Bahtsevani, (2006) och Forsberg, Wengström, (2008).Litteratur i introduktionsdelen har inhämtats enligt ett bekvämlighetsurval på respektive uppsatsförfattares hemort (Borlänge, Leksand). Resultat: Rädsla är ett återkommande tema när det gäller patienters upplevelse av ECT. De flesta kände rädsla före och under behandlingen, men upplevde en lägre grad av rädsla efteråt. Patienternas upplevelse av ECT-behandlingen var komplex vad gäller det egna ställningstagandet till positiv eller negativ behandlingsmetod, upplevelsen av ECT sågs dock som övervägande negativ. Minnesförlust och minskad kognitiv förmåga sågs som två huvudsakliga negativa faktorer med ECT behandlingen. Många patienter upplevde att informationen och undervisningen inför och under behandlingen var dålig. Attityd och kunskap om behandlingen stod i relation till varandra då mer kunskap om ECT ger bättre attityd till behandlingen. Attityden till behandlingen förändras heller inte efter behandlingen utan patienterna håller fast vid sin inställning. Boendemiljön har en inverkan vad gäller viljan att genomgå underhållsbehandling med ECT då patienter på institution är mer benägna att vägra behandlingen än patienter som genomgår behandlingen polikliniskt.

Pre-diabetes i fokus : Patienters förståelse och upplevelse av pre-diabetes i mötet med personer i samma situation

Syfte: Att beskriva personers upplever att få pre-diabetes som en del av livet. Metod: Kvalitativ design. Studien genomfördes med fokusgrupper bestående av personer med pre-diabetes. Tre olika grupper med totalt 12 personer ingick i studien. Resultat: Ur diskussionerna kunde tre olika kategorier urskiljas. Pre-diabetes som en del av livet, egen erfarenhet och kunskap om tillståndet samt behov av information och stöd för ökad kunskap om livsstilsförändringar. Pre-diabetes var för de flesta studiedeltagare ett okänt begrepp. Känslor som osäkerhet och rädsla för tillståndet, samt för eventuell utveckling till manifest diabetes var vanligt. Det ansågs värdefullt att få besked i tidigt skede om förhöjda blodsockervärden, eftersom individen då hade möjlighet att påverka sin livsstil och förebygga annan sjukdom. Alla deltagare önskade mer kunskap och stöd kring pre-diabetes och livsstilsåtgärder. Respondenterna beskrev besvikelse över vårdpersonalens bemötande i samband med beskedet om förhöjda blodsockervärden. Informationen ansågs vara för knapphändig vilket gav uppfattning om att tillståndet inte var något att bry sig om. Konklusion: Respondenterna ville i största möjligaste utsträckning förhindra utvecklingen av T2DM genom egenvårdsinsater i form livsstilsförändringar. För att lyckas med det uppgav studiedeltagarna behov av information om vad tillståndet pre-diabetes innebär. Personer som får pre-diabetes bör få saklig information, råd och stöd om tillståndet i samband med beskedet.

Upplevelser av lungcancervården: Patient och närståendes perspektiv : En empirisk studie med kvalitativ ansats

Syfte: Syftet var att utifrån patienters och närståendes nerskrivna berättelser ta del av deras upplevelser och erfarenheter av lungcancervården samt att utifrån dessa berättelser identifiera förbättringsidéer.Metod: Studien hade en empirisk design med kvalitativ ansats. Datainsamlingen skedde via idéböcker. Materialet analyserades genom kvalitativ innehållsanalys.Resultat: Två teman framkom i resultat. Det första temat var: Känslor av otrygghet och lidande kopplat till vården, livet och den egna sjukdomen. De tillhörande kategorierna var vårdlidande, livslidande och sjukdomslidande. Det andra temat var: Känslor av trygghet kopplat till goda mellanmänskliga relationer. Tillhörande kategori var goda mellanmänskliga relationer. Utökat psykosocialt stöd och utbildning i kommunikation till personal fanns bland de idéer för utveckling av lungcancervården som framkom.Konklusion: Denna studie visade att patienter med lungcancer kände otrygghet och lidande, till stor del orsakat av vården. Där goda möten ägde rum skapades trygghet och goda mellanmänskliga relationer. Utökat psykosocialt stöd och utbildning i kommunikation till personal fanns bland de idéer för utveckling av lungcancervården som framkom.

Att minska risken för våld och att främja återhämtning i den rättspsykiatriska vården : Patienters och personalens erfarenheter av vägen mot återhämtning

Detta avhandlingsarbete är utfört inom en rättspsykiatrisk vårdkontext och återspeglar patienters[1] och personals[2] erfarenheter och upplevelser av vändpunkter i samband med minskad risk för våld och återhämtning. Med utgångspunkt från ett holistiskt och salutogent hälsovetenskapligt perspektiv har avhandlingen ett tvärvetenskapligt förhållningssätt.   Teoretiska ämnesdiscipliner såsom psykiatrisk omvårdnad, kriminologi och sociologi har influerat arbetet. Avhandlingens övergripande syfte var att utifrån de salutogena aspekterna i det rättspsykiatriska omvårdnadsarbetet undersöka vad som är relaterat till vändpunkter i samband med minskad risk för våld och vad som bidrar till återhämtning. Avhandlingen baseras på fyra olika studier. Syftet med den inledande kvantitativa delstudien (I) var att identifiera och jämföra rättspsykiatriska patienter som sänkt sin bedömda risk för våld med 30 % eller mer enligt riskbedömningsinstrument HCR-20. Resultatet visade att den bedömda risken för våld minskade över tid. En demografisk analys genomfördes för att studera skillnader mellan de patienter som sänkt sin bedömda risk för våld och de som inte sänkt sin risk. Det framgick att rättspsykiatriska patienter som bedömts med hjälp av riskbedömningsinstrumentet HCR-20, minskade den bedömda risken för våld, både på kort och på lång sikt. Den rättspsykiatriska vården fungerade bäst när det gällde att förbättra de kliniska riskfaktorerna (C-skalan). Riskhanteringen (R-skalan) gällande eventuell utskrivning och framtida friförmåner visade inte samma goda progress. Demografiska karaktäristika såsom ålder, alkohol och drogmissbruk och psykiatriska diagnoser var inte relaterade till minskad risk för våld, dock var kvinnliga patienter och patienter utan psykopatidiagnos mer benägna att sänka sin risk för våld. Ett urval av de patienter som minskade sin risk för våld med 30 % eller mer utgjorde basen för delstudie II och III. I delstudie II intervjuades tretton rättspsykiatriska patienter om upplevelser och erfarenheter kring vad som bidrar till minskad respektive ökad risk för våld inne på en rättspsykiatrisk avdelning. Data analyserades med hjälp av en tolkande beskrivning (Interpretive Description). Studien visade att orsakerna till ökad respektive minskad risk för våld var processrelaterad, där interaktioner mellan personal och patienter bidrog till en utveckling som antingen präglades av välbefinnande eller disharmoni. Delstudie II utgjorde en viktig kunskapskälla som präglade ansatsen i delstudie III och IV. Detta med hänvisning till att flertalet patienter i delstudie II lämnade intressanta beskrivningar av vändpunkter i samband med minskad risk för våld och återhämtning. Sålunda intervjuades i delstudie III, tio rättspsykiatriska patienter om deras upplevelser av förändringsprocesser i samband med vändpunkter och återhämtning. Dataanalysen skedde med hjälp av en kvalitativ innehållsanalys. Processen beskrevs utifrån tre faser där man i högriskfasen upplevde kaotiska och överväldigande känslor. Vändpunkten upplevdes som ett känsligt skede som präglades av att tvingas hitta en ny, konstruktiv väg i livet. Återhämtningsfasen präglades av ett accepterande och en mognad. Stöd och erkännande från omgivningen ansåg främja dessa processer. Delstudie IV bestod av intervjuer med tretton personal. Syftet var att belysa upplevelser och erfarenheter kring rättspsykiatriska patienters vändpunkter och återhämtning. Kvalitativ innehållsanalys användes för att analysera data. Beskrivningar kring hur en vändpunkt kunde bevaras och främjas baserades på vikten av att vara uppmärksam, lyhörd och att inte skynda på processen. En vändpunkt upplevdes genom att patienten uppvisade synbara positiva förändringar. Sammansättningen på personalen och patienterna ansågs påverka atmosfären på avdelningen, och bidrog till huruvida processen mot vändpunkter och återhämtning underlättades eller försvårades. Avhandlingen visar hur ett ständigt växelspel mellan patienter och mellan personal bidrog till huruvida vårdatmosfären upplevdes såsom hälsofrämjande eller ej. Vidare framgår att processer kring vändpunkter i samband med minskad risk för våld och återhämtning präglades av känslor av sårbarhet och utsatthet. Processen beskrevs som ett känsligt förlopp som behövde understödjas av förtroendefulla relationer med andra, samt möjligheter att få vistas i en trygg miljö. [1] Den vetenskapliga litteraturen använder sig av begrepp såsom client, consumer, service user eller forensic patient för att beteckna människor som är inskrivna inom den rättspsykiatriska vården. Inom det psykiatriska svenska fältet kan begreppen brukare, vårdtagare eller patient förekomma. I denna avhandling kommer begreppet patient och vårdtagare omväxlande att användas för att beteckna de människor som är föremål för den rättspsykiatriska vården. De patienter som deltagit i avhandlingens två delstudier kommer omväxlande att benämnas såsom deltagare eller patienter, för att åstadkomma en varierande och läsvänlig text. [2] I denna avhandling anser begreppet personal den personalkategori som arbetar med omvårdnad inom en rättspsykiatrisk kontext. Det är främst sjuksköterskor och skötare som inkluderas i begreppet omvårdnadspersonal inom den vetenskapliga litteraturen. Sjuksköterskor benämns såsom registered mental health nurses eller registered nurses. Övrig omvårdnadspersonal tituleras till exempel som nurse manager eller assistant nurses. När begreppen personal, vårdare eller omvårdnadspersonal används i denna avhandling avses då den personalkategori som arbetar närmast patienten med omvårdnad och ingen åtskillnad kommer att göras mellan de båda yrkesgrupperna. Personalen som deltar i delstudie IV har omväxlande kallats för personal eller vårdare.

Vårdpersonalens bemötande av HIV-smittade patienter och HIV-smittade patienters upplevelse av vården - en litteraturstudie

Trots att det är 25 år sedan de första fallen av aids uppmärksammades kan HIV-smittade personer än idag mötas av negativa attityder och fördomar. Denna virussjukdom angriper kroppens immunförsvar och det finns fortfarande inget botemedel. Antalet HIV- och aidspatienter ökar med åren och allt fler inom sjukvården kommer i kontakt med dessa patienter. I mötet med HIV- och aidspatienter kommer vårdpersonalen att handskas med en mängd olika känslor. Syftet med denna litteraturstudie var att belysa vårdpersonalens bemötande av HIV-smittade patienter och patienternas upplevelse av vården. Litteratursökningen gav upphov till fjorton artiklar vilka låg till grund för denna litteraturstudie. Ur analysen uppstod tre teman; HIV-smittade patienters upplevelse av bemötandet från vårdpersonal, vårdpersonalens känslor inför HIV-smittade patienter samt vårdpersonalens attityder till HIV-smittade patienter. Resultatet visade att HIV-smittade patienter hade både negativa och positiva upplevelser av bemötandet från vårdpersonalen. Vårdpersonalen kände rädsla inför de HIV-smittade patienterna men även empati. Den mest framträdande attityden var homofobi. Hög kunskap och erfarenhet hos vårdpersonalen var kopplat till lägre grad av homofobisk attityd. Det finns fortfarande ett behov av utbildning om sjukdomen. Kunskap leder till bättre bemötande.

Äldres upplevelser av att flytta till ett servicehus

Mänga äldre är med om en förändring i deras hemmiljö. Ofta sker denna förändring dä den äldre inte klarar av att bo hemma längre. Jag är intresserad av hur äldre upplever denna förändring och om flytten päverkar känslan av att anpassa sig till ett nytt hem. Jag är ocksä intresserad av att undersöka vad den omgivande miljön betyder för den äldre och om hurudana känslor ett miljöombyte väcker hos den äldre. Jag har undersökt detta genom att halla en diskussionsgrupp för äldre som bor pä det finskspräkiga, kommunala servicehuset i Östra centrum. Diskussionsgruppen träffades en gang i veckan under en tidsperiod pä tvä mänader. Fyra äldre deltog aktivt i diskussionsgruppen. Som forskningsmetod har jag använt mig av narrativa livsberättelser. Jag bad de äldre i diskussionsgruppen om skrivna livsberättelser. Som forskningsmaterial användes dessutom de äldres skrivna dikter och tankar, bade nya men också gamla texter. Jag använde mig av narrativ analys enligt det paradigmatiska tänkandet. Jag farm sex olika huvudteman i mitt material: hemmets betydelse, miljöns betydelse, upplevelsen av att flytta till ett servicehus, sociala samverkan, värden och upplevelsen av älderdom. De äldre i min undersökning uppgav att miljöns betydelse hade ökat för dem efter att de flyttade tili servicehuset. De äldre uppskattade särskilt känslan av lugn och stillhet dä de vistades ute i naturen. Hemmets betydelse hade däremot sjunkit totalt. Ingen av de äldre uppgav lägenheten pä servicehuset vara ett hem för dem, utan främst använde de ordet rum. Upplevelsen av att flytta tili servicehuset hade för dem flesta i diskussionsgruppen värit positiv. Det som de äldre uppgav att de längtade mest efter pä servicehuset handlade förutom smä konkreta saker främst om dagliga hemsysslor. De äldre kände sig ocksä ensamma och en orsak tili detta var att den sociala samverkan uppgavs vara mycket fattig pä servicehuset. De viktigaste kalloina som jag har använt i denna undersökning är doktorsavhandlingarna av Anni Vilkko, Omaelämänkerta kohtaamispaikkana. Naisen elämän kerronta ja luenta (1997) och Annukka Klemola, Omasta kodista hoitokotiin. Etnografia keskipohjalaisten vanhusten siirtymävaiheesta (2006). Jag har ocksä utgått från Sinikka Hakonens Kirjoittaminen merkityksellistää elämää (2003).

Äldres upplevelser av att flytta till ett servicehus

Många äldre är med om en förändring i deras hemmiljö. Ofta sker denna förändring då den äldre inte klarar av att bo hemma längre. Jag är intresserad av hur äldre upplever denna förändring och om flytten påverkar känslan av att anpassa sig till ett nytt hem. Jag är också intresserad av att undersöka vad den omgivande miljön betyder för den äldre och om hurudana känslor ett miljöombyte väcker hos den äldre. Jag har undersökt detta genom att hålla en diskussionsgrupp för äldre som bor på det finskspråkiga, kommunala servicehuset i Östra centrum. Diskussionsgruppen träffades en gång i veckan under en tidsperiod på två månader. Fyra äldre deltog aktivt i diskussionsgruppen. Som forskningsmetod har jag använt mig av narrativa livsberättelser. Jag bad de äldre i diskussionsgruppen om skrivna livsberättelser. Som forskningsmaterial användes dessutom de äldres skrivna dikter och tankar, både nya men också gamla texter. Jag använde mig av narrativ analys enligt det paradigmatiska tänkandet. Jag fann sex olika huvudteman i mitt material: hemmets betydelse, miljöns betydelse, upplevelsen av att flytta till ett servicehus, sociala samverkan, vården och upplevelsen av ålderdom. De äldre i min undersökning uppgav att miljöns betydelse hade ökat för dem efter att de flyttade till servicehuset. De äldre uppskattade särskilt känslan av lugn och stillhet då de vistades ute i naturen. Hemmets betydelse hade däremot sjunkit totalt. Ingen av de äldre uppgav lägenheten på servicehuset vara ett hem för dem, utan främst använde de ordet rum. Upplevelsen av att flytta till servicehuset hade för dem flesta i diskussionsgruppen varit positiv. Det som de äldre uppgav att de längtade mest efter på servicehuset handlade förutom små konkreta saker främst om dagliga hemsysslor. De äldre kände sig också ensamma och en orsak till detta var att den sociala samverkan uppgavs vara mycket fattig på servicehuset. De viktigaste källorna som jag har använt i denna undersökning är doktorsavhandlingarna av Anni Vilkko, Omaelämänkerta kohtaamispaikkana. Naisen elämän kerronta ja luenta (1997) och Annukka Klemola, Omasta kodista hoitokotiin. Etnografia keskipohjalaisten vanhusten siirtymävaiheesta (2006). Jag har också utgått från Sinikka Hakonens Kirjoittaminen merkityksellistää elämää (2003).

Äldres upplevelser av att flytta till ett servicehus

Många äldre är med om en förändring i deras hemmiljö. Ofta sker denna förändring då den äldre inte klarar av att bo hemma längre. Jag är intresserad av hur äldre upplever denna förändring och om flytten påverkar känslan av att anpassa sig till ett nytt hem. Jag är också intresserad av att undersöka vad den omgivande miljön betyder för den äldre och om hurudana känslor ett miljöombyte väcker hos den äldre. Jag har undersökt detta genom att hålla en diskussionsgrupp för äldre som bor på det finskspråkiga, kommunala servicehuset i Östra centrum. Diskussionsgruppen träffades en gång i veckan under en tidsperiod på två månader. Fyra äldre deltog aktivt i diskussionsgruppen. Som forskningsmetod har jag använt mig av narrativa livsberättelser. Jag bad de äldre i diskussionsgruppen om skrivna livsberättelser. Som forskningsmaterial användes dessutom de äldres skrivna dikter och tankar, både nya men också gamla texter. Jag använde mig av narrativ analys enligt det paradigmatiska tänkandet. Jag fann sex olika huvudteman i mitt material: hemmets betydelse, miljöns betydelse, upplevelsen av att flytta till ett servicehus, sociala samverkan, vården och upplevelsen av ålderdom. De äldre i min undersökning uppgav att miljöns betydelse hade ökat för dem efter att de flyttade till servicehuset. De äldre uppskattade särskilt känslan av lugn och stillhet då de vistades ute i naturen. Hemmets betydelse hade däremot sjunkit totalt. Ingen av de äldre uppgav lägenheten på servicehuset vara ett hem för dem, utan främst använde de ordet rum. Upplevelsen av att flytta till servicehuset hade för dem flesta i diskussionsgruppen varit positiv. Det som de äldre uppgav att de längtade mest efter på servicehuset handlade förutom små konkreta saker främst om dagliga hemsysslor. De äldre kände sig också ensamma och en orsak till detta var att den sociala samverkan uppgavs vara mycket fattig på servicehuset. De viktigaste källorna som jag har använt i denna undersökning är doktorsavhandlingarna av Anni Vilkko, Omaelämänkerta kohtaamispaikkana. Naisen elämän kerronta ja luenta (1997) och Annukka Klemola, Omasta kodista hoitokotiin. Etnografia keskipohjalaisten vanhusten siirtymävaiheesta (2006). Jag har också utgått från Sinikka Hakonens Kirjoittaminen merkityksellistää elämää (2003).

Intention/Reception : En fallstudie av en låtskrivare/musikers avsikter kontra tio lyssnares upplevelser

Tio deltagare fick lyssna på två musikaliska verk varefter de, fritt formulerande, fick besvara frågor avseende de två verken. Upphovsmannen till verken intervjuades för att få fram intentionerna bakom verken och även bakgrunden till dem. Syftet var att, i en fallstudie, undersöka relationen mellan musikintention och musikreception. De huvudsakliga resultaten var att huruvida låtskrivaren/musikerns intentioner gick fram till åhöraren berodde på flertalet variabler. Vad gällde en låts handling var lättillgängligheten betydande. Ju mer komplex och okonventionell låt desto mindre sannolikhet att handlingen gick fram. Gällande upplevelser, känslor och associationer var låtens stämning, struktur och generella uttryck av stor vikt.

Bröstcancerdrabbade kvinnors behov av stöd samt upplevelser i samband med sjukdom utifrån begreppen coping och fatigue

Syftet med denna studie var att beskriva det stöd som bröstcancerdrabbade kvinnor ansåg vara av stor betydelse under sjukdomstiden samt att belysa kvinnornas känslor i samband med sjukdomen utifrån begreppen coping och fatigue. Studien utfördes med hjälp av 25 vetenskapliga artiklar från åren 1993-2004. Artikelsökningen har skett via databaserna Elin, PubMed, Blackwell-Synergy och Elsevier (Science Direct). Sökorden som användes enskilt eller i kombination var breast cancer, fatigue, care, coping strategies, experience, information, nursing och support. Urvalet av artiklar gjordes utifrån syfte och frågeställningar. Dess vetenskapliga värde skattades med hjälp av granskningsmallar enligt Forsberg och Wengström. Resultatet visade att det var av stor betydelse att bröstcancerdrabbade kvinnor fick stöd under sjukdomstiden för att känna trygghet och ökat välbefinnande. Det framkom även att information var en viktig del i omvårdnaden av kvinnorna. Det framkom vidare i studier att bröstcancerdrabbade kvinnor som använde flera typer av copingstrategier samtidigt lättare kunde hantera sin sjukdom. De som deltog i samtalsgrupper hade ökad chans att emotionellt ta sig genom sjukdomen, jämfört med dem som inte deltog. Upplevelsen av fatigue varierade och förändrades under sjukdomstiden hos dessa kvinnor. Hos dem som motionerade kontinuerligt sjönk fatiguenivån jämfört med dem som inte motionerade alls. Studier visade även ett samband mellan fatigue och sömnrubbningar.