Undervisning till patienter med diabetes typ 2.Faktorer som påverkar resultatet av egenvården- En systematisk litteraturstudie

Syftet med studien var att belysa vilka faktorer i patientundervisningen som kan påverka resultatet av egenvård för patienter med diabetes typ 2 samt att kartlägga gruppundervisningens betydelse och dess innehåll. Studien baseras på 13 vetenskapliga artiklar daterade från år 1991 och fram till år 2003. Litteraturen har sökts manuellt och via databaserna PubMed, SweMed och Elsevier. Sökorden som använts i olika kombinationer var: education, diabetes type 2, support, obesity, self- management, changes lifestyle, factors affecting, empowerment, diabetes nurse, nurse, individually, group, diabetes typ 2, stöd, sjuksköterska, undervisning och egenvård. Urvalet av de vetenskapliga artiklarna gjordes med tanke på litteraturstudiens syfte och frågeställningar. Resultatet visade att undervisningen bör vara en ständigt pågående process. Kontinuitet, hänsyn, tillgänglighet och stöd av hela diabetesteamet under en längre tid är viktiga faktorer i behandlingen. Andra viktiga faktorer som kan påverka resultatet av egenvård är patientens självkänsla, motivation och upplevd ensamhet. Det är viktigt att undervisarens förhållningssätt varieras och anpassas efter patientens individuella resurser och behov. Undervisningsprogram som innehåller både grupp- och individuell undervisning i kombination med teoretisk- och praktisk undervisning har en positiv betydelse för patientens egenvård. Diskussioner och sociala aktiviteter i grupp, visade sig ha en god inverkan på patientens livsstilsförändringar.

Distriktssköterskans roll vid empowerment hos äldre individer med diabetes typ 2 : Systematisk Litteraturstudie

Distriktssköterskans roll är av stor betydelse vid införandet av ett empowerment baserat förhållningssätt gentemot den äldre individen med diabetes typ 2. Empowerment är ett begrepp som uppkommit i samband den humanistiska människosynen och används i syfte att öka patienternas egenvårdsförmåga och självstyre i skötseln av sin diabetes. Livskvalitén ökar av individens delaktighet och självbestämmande, att själv kunna ansvara för sin sjukdom med stöd av distriktssköterskan. Empowerment baserad utbildning i grupp vid återkommande träffar för att få riklig kunskap om diabetes typ 2, med möjlighet till individuella träffar där individerna skapar sina egna mål är av största vikt för att bedriva egenvård. Lagar och författningar som styr distriktssköterskans arbete genomsyras av humanism. Distriktssköterskan behöver få utbildning i att använda sig av ett empowerment baserat arbetssätt och de behöver arbetsledningens stöd då det krävs ökade resurser vid införandet av ett nytt arbetssätt. Empowerment baserad grupputbildning ger en ökad förbättring av den glykemiska kontrollen för äldre individer. Diabetes typ 2 är en sjukdom som ökar i takt med att befolkningen blir äldre. Studien har genomförts som systematisk litteraturstudie.

Distriktssköterskans upplevelser av att motivera patienter med diabetes typ 2 till hälsosammare levnadsvanor genom evidensbaserad vård : Kvalitativ intervjustudie

Bakgrund: Diabetes typ 2 är en folksjukdom och kan förebyggas eller fördröjas genom hälsosamma levnadsvanor. Att informera och motivera patienterna på ett hälsofrämjande och preventivt sätt är distriktssköterskans ansvar. Distriktssköterskans nyckelroll är att kritiskt granska evidensbaserad forskning för att uppnå en säker vård av god kvalitet som kan implementeras i praktiken. Syfte: Syftet med studien var att beskriva distriktssköterskors upplevelser av att motivera patienter med diabetes typ 2 till hälsosammare levnadsvanor genom evidensbaserad vård. Metod: En kvalitativ ansats användes. Semistrukturerade intervjuer genomfördes med sju distriktssköterskor. Materialet analyserades utifrån Graneheim och Lundmans innehållsanalys. Resultat: Resultatet i föreliggande studie visar att distriktssköterskorna måste utgå från patientens situation och individanpassa informationen. Genom stöd från distriktssköterskan ska patienten kunna motivera sig själv till att genomföra förändringar. Informanterna i studien belyste vikten av att informera patienten om diabetes samt vilka komplikationer som kan uppstå. För att uppnå en patientsäker vård av hög kvalitet ansåg distriktssköterskorna att evidensbaserad kunskap var en förutsättning. Konklusion: För att motivera patienterna till förändrade levnadsvanor krävs det att distriktssköterskorna informerar och undervisar patienterna om diabetes och hur förändrade levnadsvanor påverkar hälsan. Distriktssköterskan måste finna olika metoder för att motivera patienterna. Det som förmedlas ska grunda sig på vetenskap och evidensbaserad kunskap.

Följsamhet till råd om egenvård hos patienter med diabetes typ 2 : En litteraturöversikt

Bakgrund: Diabetes typ 2 är en endokrin sjukdom och ett globalt hälsoproblem, där antalet insjuknande personer ökar kraftigt. Behandlingen vid diabetes typ 2 utgörs till största del av egenvård vilket ställer stora krav på patienten och på sjukvården. En bristande följsamhet till råd om egenvård kan leda till sämre hälsa för patienten och ökade kostnader för samhället. Syfte: Syftet med denna litteraturöversikt var att beskriva vilka faktorer som påverkar följsamheten till råd om egenvård hos patienter med diabetes typ 2. Metod: En litteraturöversikt baserad på 15 vetenskapliga artiklar där både kvalitativa och kvantitativa artiklar har granskats. Databaserna CINAHL och PubMed har använts. Resultat: Faktorer som påverkade följsamheten till råd om egenvård identifierades och resulterade i fem huvudkategorier: Information; Kunskap; Socialt stöd; Teknologiskt stöd och Livssituation. Dessa faktorer framkom som viktiga för en god följsamhet till råd om egenvård. Slutsats: Det är av stor betydelse att försöka identifiera varje individs olika förutsättningar, för att på så sätt ha möjlighet att anpassa både information, utbildning och egenvårdsplanering utifrån individen.

Användning av information och kommunikationsteknologi för att främja egenvård på distans för patienter med diabetes typ 2 En litteraturöversikt

Bakgrund: Diabetes Mellitus är kronisk sjukdom som är kopplat till lidande och förlust av livskvalitet. Egenvård är avgörande för att minska de negativa konsekvenserna. Mindre än hälften av alla diabetespatienter uppnår god egenvård. Anledningen är bland annat begränsad kunskap om diabetes och bristande egenvårdsföljsamhet. Införandet av Informations- och kommunikationsteknologi i diabetesvården påbörjades för att förbättra det kliniska resultatet och livskvaliteten för patienter med diabetes typ 2. Syfte: Att beskriva hur information och kommunikationsteknologi kan främja egenvård på distans för patienter med diabetes mellitus typ 2. Metod: Litteraturstudie, där artiklarna söktes i CINAHL, PubMed och Web of Science. Artiklarna som inkluderades var 15 artiklar med kvantitativ, kvalitativ samt mixed metod. Resultat: Resultatet visade att Information och kommunikationsteknologi såsom internet, dator och mobiltelefonbaserade egenvårdsprogram främjade egenvård hos patienter med diabetes typ 2 genom ökad kunskap, ökad medvetenhet, ökad motivation samt förbättrad livsstilsförändring i kost och motion. Slutsats: IKT som hjälpmedel kan underlätta dagliga utmaningarna för patienter med diabetes typ 2 eftersom den täcker kunskapsluckan och därtill ökar patienternas medvetenhet och motivation till egenvård.

Motiverande samtal mellan sjuksköterskan och personer med diabetes typ 2 – en litteraturöversikt

Bakgrund: Antalet personer med diabetes i världen ökar. Det har blivit en global epidemi. Risken för dödsfall bland människor med diabetes, är ungefär dubbelt så stor, som för människor i samma ålder utan diabetes. Diabetes typ 2 (DT2) är den vanligaste typen av diabetes. Inom hälso- och sjukvården används alltmer motiverande samtal (MI) som behandlingsmetod för livsstilsrelaterade problem som till exempel: kost, motion alkohol och tobak. Syfte: Syftet med studien var att beskriva hur sjuksköterskans användning av MI påverkar livsstilsförändringar hos personer med DT2 och deras upplevelse av behandlingen. Metod: En litteraturöversikt. Resultat: MI som behandlingsmetod gav flera positiva hälsoeffekter. Det framgick bland annat genom en sänkning av HbA1c. Även kunskapsnivån gällande livsstilsförändringar ökade efter MI-behandling. Vid användning av MI stärktes personens inneboende motivation till förändring. Slutsats: MI är en relativt ny metod som ännu inte fått stor genomslag inom diabetesvården. MI ger positiva hälsoeffekter som till exempel sänkt HbA1c. Deltagarna blev mer motiverade och medvetna om sitt eget ansvar för att göra livsstilsförändringar. Mer forskning om MI för personer med DT2 behövs.

Viktiga faktorer i egenvårdsprogram som främjar livskvaliteten för personer med diabetes typ 2. : En litteraturöversikt

Bakgrund: Diabetes typ 2 är en endokrin sjukdom och är en av de största folksjukdomarna i världen. Förhöjda blodsockervärden gör att både små och stora blodkärl tar skada och detta leder till olika komplikationer såsom hjärtinfarkt, stroke och njurskador. Med hjälp av viktnedgång, kostreglering, regelbundet fysisk aktivitet och övervakning av blodglukosnivåerna kan risken för komplikationer förebyggas. Genom att förebygga komplikationer kan livskvaliteten främja patientens dagliga liv. En del av diabetesvården består av egenvårdsprogram där patienten får stöd och rådgivning att hantera sin diabetes. Syfte: Denna litteraturstudie syftar till att studera vilka faktorer i egenvårdsprogram som främjar livskvaliteten hos patienter med diabetes typ 2. Metod: Litteraturstudie, artiklarna söktes i databaserna CINAHL, PubMed och Web of Science. 14 kvantitativa artiklar inkluderades. Resultat: Resultatet visade att information, individuell målsättning och uppföljning var viktiga faktorer i egenvårdsprogrammen för att främja livskvaliteten hos patienter med diabetes typ 2. Slutsats: Att leva med diabetes typ 2 kräver noggrannhet och planering i det dagliga livet. Egenvårdsprogram kan minska risken för komplikationer där följsamhet till egenvården främjas och livskvaliteten gynnas.

Treino em auto-observação e adesão à dieta em adulto com diabetes tipo 2

Este estudo verificou os efeitos do treino de auto-observação sobre a adesão à dieta em um adulto com diabetes Tipo 2. A coleta de dados ocorreu por meio de entrevistas no domicílio do participante. Após levantamento da linha de base, iniciou-se o treino no uso de protocolos para registro de automonitoramento (Passo 1), seguido de treino do relato verbal do paciente sobre a sua alimentação no dia anterior (Passo 2) e de treino no planejamento da adesão à dieta (Passo 3). O cálculo do Índice de Adesão à Dieta (IAD) do paciente e seus relatos verbais nortearam a análise dos resultados, que indicaram aumento na frequência de respostas de auto-observação do comportamento alimentar e no IAD no Passo 1. Esse ganho foi mantido no Passo 2 e maximizado com o treino no planejamento da adesão à dieta no Passo 3.

Treino em automonitoração e comportamentos de prevenção de diabetes tipo 2

Este estudo investigou os efeitos de um treino em automonitoração na instalação e ampliação de repertórios comportamentais considerados como preventivos para a ocorrência de diabetes. Descreve-se um caso clínico realizado com uma mulher adulta com os seguintes fatores de risco: alimentação inadequada, sobrepeso, sedentarismo e histórico familiar de cardiopatia e diabetes. Foram realizadas visitas domiciliares para investigação de características sociodemográficas, levantamento de linhas de base do comportamento alimentar e de atividade física, treino em automonitoração e entrevista final. Os resultados apontam mudanças comportamentais referentes à instalação e à ampliação de hábitos alimentares mais saudáveis e prática regular de atividade física. A discussão do caso abrange aspectos que indicam a aquisição de comportamentos preventivos, relacionando-os com a literatura utilizada.

Efeitos da automonitoração sobre o comportamento de adesão a dois tipos de regras nutricionais em adultos com diabetes tipo 2

O diabetes mellitus é uma doença crônica de etiologia múltipla, cujo tratamento inclui mudanças no estilo de vida, onde a adoção de hábitos alimentares saudáveis é de suma importância para o controle da doença. No entanto, a adesão ao plano alimentar é um dos aspectos de maior desafio para o tratamento desta patologia. Esta pesquisa teve como objetivo comparar a eficácia do uso de procedimentos de automonitoração sobre o comportamento de adesão a dois tipos de regras nutricionais (Plano Alimentar – PA e Contagem Total de Carboidratos - CTC) em adultos com diabetes Tipo 2. Participaram quatro adultos inscritos no Programa HiperDia de uma Unidade Municipal de Saúde, na cidade de Belém, apresentando dificuldades de adesão à dieta. A coleta de dados aconteceu no laboratório de Patologia da Nutrição e em ambiente domiciliar dos participantes. O procedimento constou de: (1) Composição da amostra e entrevista para confirmação dos critérios de inclusão; (2) Caracterização da linha de base (LB) do comportamento alimentar; (3) Intervenção: Treino de Automonitoração (AM) com PA para dois participantes da Condição A (CTa) e com CTC para dois participantes da Condição B (CTb); (4) Reversão das condições de Treino; (5) Follow-up e (6) Entrevista Final. O Treino em AM incluiu a verificação da correspondência entre o registro do comportamento alimentar e as regras nutricionais; a análise dos custos e benefícios da emissão dos comportamentos de seguimento das regras estabelecidas; análises funcionais da emissão ou não do comportamento de seguir as regras e o planejamento das ações de adesão. O participante foi solicitado a registrar todas as refeições realizadas em intervalos de dois em dois dias a cada visita domiciliar da pesquisadora. Calculou-se o Índice de Adesão à Dieta (IAD) por dia de registro. Nos resultados, observou-se que, na linha de base os IADs de todos os participantes estavam abaixo de 50%. No entanto, após o Treino em AM, a média dos IADs obtidos pelos participantes quando submetidos ao PA foi igual a 62,49%, enquanto a obtida em CTC foi de 75,50%. Os valores absolutos dos IADs encontrados nos participantes da CTa foram maiores do que os IADs dos participantes da CTb. Todos os participantes, independente da condição, apresentaram aumento nos IADs ao serem comparados com a LB, com declínio após a suspensão da AM. Ao término da AM, dois participantes escolheram PA e dois a CTC para seguir o tratamento; entretanto, observou-se que todos mantiveram o seguimento do PA no follow-up. Inferiu-se que a CTC parece ser mais eficaz em instalar comportamentos alimentares adequados e o PA parece obter bons resultados na manutenção dos comportamentos instalados. Todos os participantes se encontravam com excesso de peso na LB, dois participantes reduziram o peso após a intervenção, mas todos mantiveram o diagnóstico nutricional da LB. Quanto à hemoglobina glicada, todos os participantes apresentavam valores acima de 6% durante a LB e, após a intervenção, três participantes reduziram esse valor. Discute-se a importância de nutricionistas auxiliarem o paciente a ficar sob o controle das mudanças observadas em seu repertório por meio da análise de contingências, prescrevendo um tratamento individualizado e para além do foco na doença.

Variables predictoras de las conductas de autocuidado en las personas con diabetes tipo 2

Objetivo general: - Conocer la prevalencia de déficit de conductas de autocuidado en la población adulta con diabetes tipo 2 (DMT2) del área de salud de Cáceres y determinar los factores o variables asociados a dicho déficit. Objetivos específicos: - Describir el nivel de autocuidado de las personas adultas con DMT2 en relación con la alimentación, ejercicio, cuidado de los pies, control de la glucemia, tratamiento farmacológico, y asistencia a las consultas para su control, a partir de las formas en que expresan el cuidado de su enfermedad. - Determinar si existe asociación entre el nivel de autocuidado y determinadas variables sociodemográficas, de comorbilidad, de información y de zona básica de salud. - Conocer de qué fuentes y de qué forma las personas con DMT2 obtienen la información sobre las conductas de autocuidado. Material y método: Estudio analítico observacional de corte transversal. La población de estudio fueron las personas mayores de 40 años con diagnóstico de DMT2 que acuden a las consultas de enfermería de atención primaria del área de salud de Cáceres para su atención. La muestra estuvo conformada por 260 personas. La obtención de los datos fue a través de la entrevista personal mediante un cuestionario estandarizado elaborado para esta investigación que mide las acciones de autocuidado en cuanto al régimen terapéutico que la enfermedad impone. Resultados: Las características de la muestra fueron similares a las de otros estudios en poblaciones con DMT2. La media de edad fue de 68 años, con predominio de mujeres. Sólo un 15,8% tenían normopeso, la mitad sin estudios, el 80% convive con algún miembro de su familia, más de un tercio son amas de casa y el 42% de los participantes fueron diagnosticados de diabetes hace más de 10 años. El déficit de autocuidado lo presentaron el 49,8% para el cuidado de los pies, el 26,6% para el ejercicio, el23,8% para el control de la glucemia, el 8,1% para la alimentación, el 6,2% para la asistencia a los controles y el 1,2% para el tratamiento farmacológico. El déficit de autocuidado se asoció en la alimentación con el sexo del paciente, el lugar de residencia y el sector profesional. En el ejercicio sólo con la edad, decreciendo el déficit a medida que aumenta la edad de las personas. En el autocuidado de los pies se relacionó con la situación laboral, los antecedentes familiares, haber tenido complicaciones por la diabetes, ser fumador y la edad, siendo los mayores de 70 años los que menos déficit presentaron. En el control de la glucemia el autocuidado se relacionó con la duración de la diabetes, el índice de masa corporal, la información dada por el médico y la información escrita. En la asistencia a las consultas de control se asoció con que el paciente hubiera tenido complicaciones derivadas de su enfermedad. No se observó asociación entre el déficit de autocuidado en el tratamiento farmacológico y ninguna de las variables estudiadas. Para el 98,5% de los participantes, la principal fuente de información sobre los autocuidados de la diabetes fueron los profesionales sanitarios, manifestando el 92,3% que la información sobre los autocuidados recibida de la enfermera es suficiente. Todos habían recibido información individual y ninguno manifestó haber recibido información en grupo. Más de un tercio consideró que la información escrita es insuficiente, así como la información recibida por los familiares. Conclusiones: Las personas con DMT2 presentan déficits de autocuidado, siendo especialmente relevantes en el tratamiento no farmacológico. La prevalencia de déficit de autocuidado se asoció a factores individuales: no modificables por el sistema sanitario como la edad, sexo y situación laboral; modificables como el tabaquismo y el índice de masa corporal. A factores derivados de la enfermedad como el tiempo de evolución de la diabetes y padecer complicaciones. Así mismo, la prevalencia de déficits de autocuidado se asoció a factores del entorno sanitario en cuanto a la información proporcionada por los profesionales, la información escrita recibida por los pacientes y la información facilitada a los familiares. La identificación y comprensión de estos factores facilita diseñar e implementar estrategias adecuando de forma más efectiva el proceso de intervención educativa.

The place of DPP-4 inhibitors in the treatment algorithm of diabetes type 2 : a systematic review of cost-effectiveness studies

Tese de mestrado, Epidemiologia, Universidade de Lisboa, Faculdade de Medicina, 2015

Proteína C reactiva, índice de conicidad y factores de riesgo cardiovascular en pacientes con diabetes tipo 2

La Diabetes tipo 2, forma parte del clúster de componentes que integran el Síndrome metabólico, y constituye una enfermedad tremendamente prevalente en el mundo, con disfunciones metabólicas que incrementan la morbimortalidad. Objetivo. Con la finalidad de definir las características de una población amplia de pacientes diabéticos de la Comunidad de Madrid diagnosticados por el Hospital Infanta Leonor de Madrid, su contribución al síndrome metabólico, tipo de tratamiento, años de evolución y riesgo cardiovascular, se procedió a realizar un estudio transversal en una población de 735 diabéticos, seleccionados de una base de datos de 1135 diabéticos del Servicio de Endocrinología del Hospital de los que se disponían de datos sobre edad, género, parámetros antropométricos, glucosa, hemoglobina glicosilada, lípidos, lipoproteínas, consumo de tabaco, alcohol y actividad física. En muchos de ellos también se disponía de marcadores emergentes de afectaciones relacionadas con la diabetes y la enfermedad cardiovascular como PCR-us, microalbuminuria y fibrinógeno. Descripción de la muestra. La selección se realizó garantizando confidencialidad y que todos tuvieran datos de edad, sexo, y de los marcadores clásicos, y de la mayoría de los nuevos marcadores emergentes. Como quiera que contar absolutamente con todos los marcadores en el mismo individuo supondría perder en tal selección un número no despreciable de pacientes, se procedió a respetar la selección de 735 en donde 716 tenía información de la mayoría de los marcadores. A partir de los datos primarios se calcularon los cocientes colesterol/total /HDL-c, LDL-c/HDL-c que informan del riesgo cardiovascular, el cociente molar TG/HDL-c indicativo del tamaño de las LDL, y la relación de triglicérido- glucosa como marcador de resistencia a la insulina y riesgo de síndrome metabólico. Se procedió a calcular el riesgo cardiovascular según los algoritmos del estudio Framingham...

Detección precoz de factores de riesgo para desarrollo de diabetes mellitus 2 en los choferes profesionales del Azuay /

Determinar la frecuencia de los factores de riesgo para el desarrollo de Diabetes Mellitus tipo 2 presentes en los Choferes Profesionales del Cantón Cuenca, durante septiembre de 2009 a mayo de 2010. Material y métodos: Se realizó un estudio descriptivo en 485 profesionales del volante pertenecientes al Sindicato de Choferes del Cantón Cuenca. Se utilizó la encuesta validada por la Universidad de Harvard (Estados Unidos), denominada Cuidar su salud del Siteman Center; los datos se obtuvieron mediante entrevista directa y fueron analizados con la ayuda del software SPSS y Excel. Resultados . De los pacientes analizados, la media de edad fue de 45 años. El sobrepeso representó el 51.3% y la obesidad el 25%; la población sedentaria alcanzó un porcentaje del 45.2% y el antecedente familiar de diabetes en parientes de primer grado de consanguinidad fue del 37.5%. El 24.98% se clasificó como de muy alto riesgo para desarrollar diabetes mellitus 2, según la escala del Siteman Center. Conclusiones: El riesgo moderado y alto para desarrollo de diabetes mellitus 2 se clasificaron como los más frecuentes según la escala aplicada. El sobrepeso y en antecedente familiar en parientes de primer grado, fueron los factores de riesgo con más alto porcentaje encontrados en el estudio. AU