"Litteraturen, det är vad man undervisar om" : det svenska litteraturdidaktiska fältet i förvandling

Under slutet av 1900-talet och början av 2000-talet har ett nytt litteraturdidaktiskt forskningsfält vuxit sig allt starkare i Sverige, samtidigt som litteraturens ställning i samhälle och skola har försvagats. För att söka förstå en sådan paradox undersöker Peter Degerman hur frågor om litteraturens legitimitet och funktion besvaras i den litteraturdidaktiska forskningen. Varför bör vi egentligen läsa och studera skönlitteratur, och vad kan en litteraturpedagogisk forskning säga oss om litteraturens värde? Avhandlingens analysmetod är inspirerad av Michel Foucault, såväl begreppsligt som i genomförandet, vilket betyder att undersökningen framför allt riktar in sig på litteraturdidaktiken i termer av ett ”spridningsmönster” av ett antal ”diskursivt formerade vetenskapliga utsagor” som konstruerar sitt objekt eller en ”objektdomän” – ”en korpus av påståenden som hålls för sanna”. Litteraturdidaktikens huvudsakliga objektdomän, dess utskilda objekt, är litteraturläsningen. Det som gör litteraturdidaktiken till vetenskap – connaissance – är dess speciella avgränsning mot andra vetenskapliga områden, samtidigt som litteraturdidaktiken, som connaissance är beroende av förhållandet till ett speciellt episteme – ett större diskursivt fält som möjliggör vetenskapen. En ny vetenskap, som litteraturdidaktiken, uppstår i brottet mot ett större samhälleligt vetande, ett vetande vilket i detta fall kan återfinnas i utbildningssystemet, politiska opinioner, massmediala debatter etc. Det som är möjligt att säga inom området för litteraturdidaktik eller litteraturpedagogik begränsas emellertid av det som i avhandlingen benämns ”klassrummets princip”. Förhållandet mellan skilda litterära repertoarer – exempelvis mellan lärare och elev – eller mellan subjektiva och objektiva läsningar, mellan olika texttyper, knyts till klassrummet i betydelsen av en kontext för den pedagogiska situationen. Ytterst sett är det den litteraturdidaktiska forskningens relevans för klassrummets praktik som avgränsar den litteraturdidaktiska domänen.

Att möta den andra : det pedagogiska uppdraget i ljuset av Martin Bubers dialogfilosofi

Vad innebär det att vara lärare? Vad handlar det pedagogiska uppdraget om? Vad behöver människan för att leva? I en tid präglad av internationella kunskapsmätningar och ekonomiska krav på lönsamhet och effektivitet ligger det nära till hands att lärarens uppgift begränsas till det som är mätbart, som ger snabba resultat och som svarar mot den globala marknadens krav. Det pedagogiska uppdraget handlar dock om mera än detta och beskrivs i lärarprofessionslitteratur som ett dubbelt uppdrag. För att leva behöver människan kunskap, men hon behöver också (lära sig att leva som) en medmänniska. Det innefattar dels uppdraget att främja och utveckla kunskaper, färdigheter och attityder hos eleven, men inkluderar också ett moraliskt ansvarsperspektiv för läraren att i undervisningssituationerna leva som en närvarande medmänniska tillsammans med eleven. Den lärare som ”enbart undervisar” fullgör inte sitt pedagogiska uppdrag, men det gör heller inte den som struntar i att utveckla elevens kunskaper och enbart är en ”trevlig medmänniska”. Pedagogikens dubbla uppdrag analyseras och utvecklas i avhandlingen utgående från Martin Bubers dialogfilosofi, som formulerar människans dubbla hållning till omvärlden: som Jag till Det och Jag med Du. I den pedagogiska verksamheten ligger fokus naturligt på kunskapandet (Jag-Det), varför påminnelsen om medlevandet (Jag-Du) är relevant. I Jag-Du-möten öppnas möjligheter för lärare och elever att erfara det annorlunda, det oväntade, det som avviker från det redan kategoriserade, det som erbjuder nya perspektiv. I den meningen bidrar Jag-Du-möten till kunskapsutvecklingen genom insikter och lärande av oförutsett slag. Samtidigt är det i dessa medlevande möten som elevens (och också lärarens) medvetenhet om vad det är att människa tillsammans med andra människor växer.

Det planlagda och det som visar sig : klasslärarstuderandes syn på undervisning i teknisk slöjd

Sloyd as an activity concretizes man’s ability to, with the help of mind and body, reshape materials into objects and change her conditions for survival. The sloyd actor outside school works when the spirit moves her, while the pupil in school is expected to sloyd regardless of motivation. Subject teachers become experts on sloyd in educational settings, while the qualification requirements may set the class teachers’ voluntariness within parenthesis. All class teachers qualify to teach all core subjects of the national curriculum in Finland from preschool to grade six. The aim of the current thesis is to deepen the knowledge on how the science of sloyd education can support class teacher students’ future teaching in sloyd. In the empirical part of the study, Swedish-speaking Finnish class teacher students’ views on technical sloyd as one of their future subjects for teaching are examined. The class teacher’s qualifying skills in teaching technical sloyd are expected to take shape during only a few ECTS study points. The teacher students’ experience of the subject from the pupil’s perspective is supposed to move into a budding teacher subject. In a research-based teacher education, self-reflection and reflection as a dialogue are extended aided by research results. Intuitive thinking interplays with rational thinking during this time. The teacher student’s approach to make use of the autonomous free space in teaching is, in the current thesis, as considerations where the individual weighs the pros and cons in relation to various phenomena in sloyd and the school overall. The basis for an individual autonomy is shaped and is expected to interplay on the common arena of autonomy. In the exercise of their profession, the class teacher teaching sloyd is expected to oscillate between the sloyd educational practice and theory. The first step in this movement within the teacher education is the coverage of a selection of theories during the studies. The empirical part of the study is carried out at two separate occasions with directed open-ended interviews with fifteen class teacher students in the beginning and end of their first year of study. The data was analysed with a hermeneutic approach and a qualitatively oriented approach to content analysis. The results are mirrored against theory within the science of sloyd education. The results show that class teacher students have a versatile view of educational sloyd. The overall results overthrow parts of the researcher’s pre-understanding. The viewpoint of the students seems to broaden from a merely manual activity to seeing sloyd as an educational activity. In order for the results to gain significance in the teacher education of the future, a line of reasoning is conducted in order to recommend an extended dialogue and thirteen possible themes for enriching discussions are put forth as a result of the present study. The extended dialogue focuses on that teacher education should make conscious ventures to create opportunities for the students to take part in effective discussions on the subject of sloyd, complementing the existing dialogue between the teacher educator and the students. This thesis lends support to reflections on the following aspects of educational sloyd in these dialogues: the reasons for why the sloyd subject exists, the ambitions of the subject, the content and organization of the subject for students as well as for the teacher educators.

Att tala om det osägbara : Nicolaus Cusanus cirkulära filosofi i verket De coniecturis med särskild hänsyn till Nelson Pikes tankar om unio mystica

In my dissertation called Speaking of the unsayable: The circular philosophy of Nicholas of Cusa in his work De coniecturis, I presuppose an internal (conceptual) relation between the personal experience of God of Nicholas of Cusa (1401-64) in 1438 and, on the other hand, his philosophy. I hence try to describe the precise character of this relation. Referring to the Norwegian scholars Egil Wyller and Viggo Rossvær, I assume that there is a circularity in Cusanus’ philosophy which appears as self-references (= a sentence refers to itself: A is explained by B and B is explained by A). Wyller finds three phases in the thought of Cusanus (1. De docta ignorantia I-III, 2. De coniecturis I-II, 3. all subsequent works). Rossvær finds it impossible to presuppose certain phases, as the philosophy of Cusanus continuously proceeds and remains open to new ideas. As Cusanus however treats his experience of God far more consciously in his second work De coniecturis than in De docta ignorantia, I find it possible to distinguish between the earlier Cusanus (De docta ignorantia including his earlier works) and the later Cusanus (De coniecturis, about 1444, as well as the following works). Cusanus creates a philosophy of language in outline expressed in De coniecturis, in which he presents two concepts of necessity, i.e. absolute necessity and logical, or reasonable, necessity. These are interrelated in the sense that the mind, or the self, logically affirms the absolute, or unsayable, necessity, which shows itself in the mind and which the mind affirms conjecturally. The endeavour conceptually to understand absolute necessity implies intuitive (or intellectual) contemplation, or vision (investigatio symbolica), in which the four mental unities (the absolute, the intellectual, the rational and the sensuous) work together according to the rules described in De coniecturis. In De coniecturis Cusanus obviously turns from a negative concept of the unsayable to a paradigmatic, which implies that he looks for principles of speaking of the unsayable and presents the idea of a divine language (divinaliter). However, he leaves this idea behind after De coniecturis, although he continues to create new concepts of the unsayable and incomprehensible. The intellectual language of absolute seeing is expressed in the subjunctive, i.e. conditionally. In order to describe the unsayable, Cusanus uses tautologies, the primary one of which is a concept of God, i.e. non aliud est non aliud quam non aliud (the non-other is non-other than the nonother). Wyller considers this the crucial point of the philosophy of Cusanus (De non aliud), described by the latter as the definition of definitions, i.e. the absolute definition. However, this definition is empty regarding its content. It demonstrates that God surpasses the coincidence of opposites (coincidentia oppositorum) and that he is “superunsayable” (superineffabilis), i.e. he is beyond what can be conceived or said. Nothing hence prevents us from speaking of him, provided that he is described as unsayable (= the paradigmatic concept of the unsayable). Here the mode of seeing is decisive. Cusanus in this context (and especially in his later literary production) uses modalities which concern possibility and necessity. His aim is to conduct any willing reader ahead on the way of life (philosophia mentalis). In De coniecturis II he describes the notion of human self-consciousness as the basis of spiritual mutuality in accordance with the humanistic tradition of his time. I mainly oppose the negatively determined concept of Christian mysticism presented by the German philosopher Kurt Flasch and prefer the presentation of Burkhard Mojsisch of the translogical and conjectural use of language in De coniecturis. In particular, I take account of the Scandinavian research, basically that of Johannes Sløk, Birgit H. Helander, Egil Wyller and Viggo Rossvær, who all consider the personal experience of God described by Cusanus a tacit precondition of his philosophy.

Vi åt fisken och jag gillar det. Tempus i finska gymnasisters skrivna berättelser

Tässä tutkielmassa tarkoituksena on tutkia aikamuotojen käyttöä suomenkielisten lukiolaisten ruotsiksi kirjoittamissa kertomuksissa. Lukiolaisten tekstit on arvioitu yhteisen eurooppalaisen viitekehyksen kielitaidon tasoasteikon mukaan, joten tutkimuksen päätavoitteena on vertailla eroja eri taitotasojen välillä. Tutkimuksessa mukana olevat taito-tasot ovat A1, A2 ja B1. Lisäksi tarkoituksena on vertailla suomalaisten lukiolaisten aikamuotojen käyttöä verrokkiryhmänä toimivien samanikäisten ruotsalaisten lukiolaisten aikamuotojen käyttöön. Edelleen analyysiosassa selvitetään, noudattavatko suomen- ja ruotsinkieliset lukiolaiset teksteissään tempusharmoniaa. Tutkimuksen materiaali on osa projektia Toisen kielen oppimisen polut (Topling). Tämän tutkielman materiaalina käytetään yhteensä 130 suomenkielisen lukiolaisen kirjoittamaa tarinaa sekä verrokkimateriaalina 31 ruotsalaisen lukiolaisen kirjoittamaa tarinaa. Suomenkielisten lukiolaisten kirjoitelmat on kerätty pitkittäistutkimuksena kahdessa osassa, ensimmäiset lukion kurssilla 1 tai 2 ja toiset kurssilla 3. Topling-projektin puitteissa kerätyt kirjoitelmat on arvioitu Eurooppalaisen viitekehyksen taitotasoasteikkojen mukaan. Tutkimusmetodit ovat pääasiassa kvantitatiivisia. Tulokset esitellään taulukoi-en muodossa frekvenssein ja prosentein. Lisäksi käytetään x²-testiä eri taitotasojen välisten erojen selvittämiseksi. Tuloksia tarkastellaan ryhmätasolla. Kvalitatiivisia metodeja käytetään osittain tarkasteltaessa ruotsalaisten lukiolaisten aikamuotojen käyttöä sekä tempusharmoniaa analysoitaessa. Tuloksista käy ilmi, että imperfekti oli käytetyin ja preesens toiseksi käytetyin aikamuoto koko materiaalissa. Imperfektiä käytettiin enemmän taitotasolla B1 kuin alemmilla taitotasoilla, kun taas preesens oli yleisempi alemmilla tasoilla. Muiden aikamuotojen (perfekti, pluskvamperfekti, futuuri ja mennen ajan futuuri) osuus materiaalissa oli melko pieni. Tutkimus osoitti, että lukiolaiset käyttivät eri aikamuotoja melko hyvin. Koko materiaalissa oikeaa aikamuotoa käytettiin 82,5 %:ssa tapauksista. Tasolla B1 oikeellisuusprosentti oli kaikkein korkein. Materiaalissa imperfektiä käytettiin liian vähän, kun taas preesensiä käytettiin liikaa. Toisin sanoen lukiolaiset yksinkertaistivat tekstejään käyttämällä helpompia preesens-muotoja vaikeampien imperfektimuotojen sijasta. Tutkimuksen perusteella ei voida tehdä yleistyksiä monimutkaisempien aikamuotojen (perfekti, pluskvamperfekti, futuuri ja menneen ajan futuuri) käytöstä, sillä niiden osuus materiaalissa oli vähäinen. Mitä tulee infiniittisiin verbimuotoihin, infinitiiveihin ja supiineihin, käytettiin niitä useammin aikamuotoon taivutettujen verbien sijasta kuin päinvastoin. Ruotsalaiset lukiolaiset käyttivät kertomuksissaan eri aikamuotoja monipuolisemmin kuin suomenkieliset ikätoverinsa. Lisäksi tutkimuksessa kävi ilmi, että sekä suomalaisilla että ruotsalaisilla lukiolaisilla oli vaikeuksia noudattaa tempusharmoniaa.

“Till gruvhålet som suger och skrämmer” : en studie i Nils Bolanders predikan under åren 1940–1950

The aim of this thesis is to examine the preaching of Nils Bolander during the years 1940–1950. Nils Bolander (1902–1959) was a Swedish minister, later bishop, in the Church of Sweden. Bolander experienced his breakthrough as a preacher and a poet during the years 1940–1950, when he was a pastor of the Engelbrekt congregation in Stockholm. One characteristic of Bolander’s poetry as well as of his sermons is a rich and poetical language. At the same time he also had a clear agenda with his sermons with regard to their contents. The primary research question of this thesis is: What was Bolander’s purpose with his sermons? In this context, two secondary research questions were asked: 1) In what way does the poetical language support and assist the purpose of the sermons? 2) How is Bolander, as an individual and a preacher, engaged in the language and the contents of the sermons? The research material of this study consists of 152 hand-­written sermon manuscripts from church services held by Nils Bolander in Stockholm during the period in question. The method of the study is qualitative research with an abductive approach. Content analysis has formed the primary tool. With regard to the main research question, the purpose of Bolander’s sermons, my study indicated that the purpose was to rouse the listeners from their routine-­like faith and push them towards commitment and active service for God. In Bolander’s theology I found strong influences from Pietism but also some traits usually associated with the theological profile of the Oxford Group. Despite these influences, Nils Bolander’s theology is mainly founded on the Lutheran interpretation of faith. With regard to the secondary research questions concerning the poetical language as well as the role of the preacher my study concludes that the language, the individual and the contents were all connected in Bolander’s preaching and formed a whole that spoke to the audience in various ways.

Projektet Tvåspråkigheten och det mångkulturella Finland - god praxis och framtida utmaningar i en fackspråklig kontext (TMF)

Slutrapport

Forskningar uti sjelfva grund-elementerna af det finska språkets grammatik, efter föregående anmärkningar om språket i allmänhet af Carl Axel Gottlund

Nimiösivulla myös: Akademisk afhandling, hvilken till följd af historisk-filologiska fakultetens vid Kejserliga Alexanders-Universitetet i Finland tillåtelse och samtycke (och med afseende å professionen i finska språket och litteraturen) till offentlig granskning framställes ... i hist.-filolog. lärosalen den 25 April 1863 p.v.t.f.m.

Det swenska låne-bibliotheket i Nystad, grundlagt år 1861

Sisältää myös kirjaston käyttösäännöt.

Förteckn[ing] öfver rectoren mag. Nils Kynzells boksamling, som genom offentlig auction kommer att försäljas i Åbo den 7 maji 1831

S. 8: Ofvanstående böcker få försäljas [ ]. Helsingfors, 29.3.1831. J. M. af Tengström.

Förteckning öfver framlidne professor emeritus, collegii-rådet Nils Abraham af Ursins efterlemnade boksamling, som kommer att å offentlig auktion i Helsingfors försäljas under loppet af våren år 1852

Imprimatur: H. Molander.