Autorinszenierungen : Paul Nizons und Hugo Loetschers autobiographisch geprägtes Schreiben im Kontext des Archivs

In Autorinszenierungen wird Paul Nizons und Hugo Loetschers autobiographisch geprägtes Schreiben untersucht. Dabei wird gezeigt, wie sich beide - jeder auf seine Weise - bestimmte Autorselbstbildnisse modellieren. Während sich Nizon in den achtziger Jahren zum ,,Autobiographie-Fiktionär" (Am Schreiben gehen, S. 133) proklamiert hat, und all seine Bücher um die Erschreibung eines Ich kreisen, bilden Loetschers autobiographisch geprägten Texte nur einen Teil seines Werkes. Bekannt ist Loetscher vor allem für sein journalistisches Schaffen, in welchem das Ich durchaus einen wichtigen Stellenwert einnimmt. Die Art und Weise, wie beide Autoren in ihren Büchern das Ich schreiben, ist aber verschieden: Nizon erfindet sich in seinen Texten als Figur neu, indem er die Erinnerungsdistanz schreibend überspringt. Loetscher behält die Erzähldistanz als Autor dagegen stets bei, um aus seinem Leben ein Narrativ zu machen. Da die Begriffe der Autofiktion und der Autonarration diese Unterschiede auf einer theoretischen Ebene beinhalten, bilden sie ein passendes Instrumentarium, um Nizons und Loetschers Texte zu benennen und zu befragen. Obwohl es zwischen Nizons autofiktionalen und Loetschers autonarrativen Texten Unterschiede gibt, lassen sich auch Gemeinsamkeiten herausarbeiten. In einem für diese Doktorarbeit wegweisenden Artikel schrieb Roman Bucheli, die ,,Selbstbefragung" fungiere bei beiden als ,,gemeinsamer Nenner" (Ferne Bekannte, S. 57). In dieser Dissertation wird Bucheiis Feststellung aufgegriffen und weiterentwickelt, indem gezeigt wird, dass die erwähnte ,,Selbstbefragung" sowohl bei Nizon als auch bei Loetscher in einer vergleichbaren Selbstgestaltung mündet. Selbst wenn das Resultat dieser Gestaltung bei beiden Autoren dann wiederum verschieden ist, resultiert sie aus einem ähnlichen Arbeitsverfahren heraus, das textgenetisch betrachtet wird. Als archivalisch denkende Autoren erschreiben sich beide bestimmte Autorselbstbildnisse, indem sie ältere Texte aufgreifen, überarbeiten und daraus neue Bücher gewinnen. Ziel der hier zusammengefassten Doktorarbeit ist es also, Paul Nizons und Hugo Loetschers autobiographisch geprägtes Schreiben im Kontext des Archivs über die Begriffe der Autofiktion und der Autonarration wechselseitig gegeneinander zu profilieren. Durch die genaue Analyse des Textmaterials wird gezeigt, wie sich Paul Nizon zum Autofiktionär inszeniert und Hugo Loetscher zum Schriftsteller.

Kyklos

Digitoitu 8. 10. 2007.

”Hollywood-syndromi”, jazzia ja dodekafoniaa : elokuvamusiikin funktioanalyysi neljässä 1950- ja 1960-luvun vaihteen suomalaisessa elokuvassa

Musiken som hördes i de finländska filmerna vid skiftet av 1950- och 1960-talet var mycket varierande. Det fanns till exempel jazzschlager, modern konstmusik som innovativt kombinerats med Hollywood-klichéer, dodekafonisk musik och mainstream jazz. Gällande stilval, kompositionssätt, instrumentering, harmonisering och användningssätt av filmmusik rådde det då möjligen en större frihet än någonsin i Finland. Anu Juvas avhandling behandlar musiken till fyra filmer genom filmmusikens funktionsanalys och i sitt kulturhistoriska sammanhang. Näranalyserna har gjorts av Lasisydän ( Glashjärtat 1959) och Komisario Palmun erehdys ( Mysteriet Rygseck [sic!] 1960), som Matti Kassila har regisserat, Maunu Kurkvaaras Yksityisalue ( Privatområde 1962) och Erkko Kivikoskis Kesällä kello 5 ( Klockan 5 denna sommar 1963). Musiken till dessa filmer har komponerats av Jaakko Salo, Osmo Lindeman, Usko Meriläinen och Pentti Lasanen. Regissörerna och kompositörerna till dessa filmer var alla på olika sätt förnyare av sin tids konventioner. Funktionsanalysen avslöjar, hur musiken i filmerna fungerar, dvs. vilka dess uppgifter är i dessa filmer som låter mycket olika. Vidare granskas det, hur musik valdes till olika filmer samt de olika genrernas ställning inom det kulturella fältet. Undersökningen öppnar en utsikt över en av de mest intressanta tidpunkterna inom finländsk filmmusik.

Det pedagogiska övervägandet : en uppmärksamhetsriktande studie i och genom humanvetenskaplig handlingsteori

Det övergripande syftet med avhandlingen är att bidra till en handlingsinriktad diskurs. Ambitionen är att rikta uppmärksamheten mot den pedagogiska övervägande handlingen genom att pröva konkreta exempel från en pedagogisk praktik mot en begreppsapparat inspirerad av den humanvetenskapliga handlingsteorin. Forskningsfrågorna lyder: Vad är en övervägande handling? Hur byggs den upp och vad förutsätter den? Bakgrunden till intresset att belysa den övervägande handlingen är en önskan att överbrygga klyftan mellan teori och praktik och att hitta ett sätt att samtala om ”tyst kunskap” och den konkreta pedagogiska verkligheten så att denna kan utvecklas på ett meningsfullt sätt. Förhållandet mellan intentionalitet och instrumentella handlingar är av särskilt intresse. Den aristoteliska begreppsapparaten som avser att belysa den mänskliga handlingen används i studien som både utgångspunkt och analysredskap. Retoriken ses som den vetenskap som kan beskriva och förklara hur vi skapar mening med hjälp av språket. Fyra fokussamtal med sammanlagt fem studerande på musikanimatörutbildningen genomfördes under vårterminen 2006. Referaten från samtalen bearbetades till en berättelse. I konstruktionen av berättelsen användes dels en fenomenologisk analys, dels narrativ bearbetning. De aristoteliska begreppen poíesis, praxis och theoria tillämpades och prövades på berättelsen varefter en retorisk analys genomfördes. Berättelsen visar två konkurrerande praxis. Utbildningen framstår i berättelsen dels som en horisontell ”alla kan”-utbildning, dels som en vertikal och lärarstyrd verksamhet. Berättelsen ger inte så många exempel på pedagogiska överväganden men tydliggör ändå den övervägande handlingen. Det pedagogiska övervägandet innebär ett väljande utifrån teoretiskt tänkbara och med praxis förenliga handlingsalternativ. Reflektion ingår i övervägandet men är inte detsamma som övervägande. Övervägandet är inte enbart en rationellt kalkylerande aktivitet. Holistiska och intuitiva procedurer är en viktig del i processen. Övervägande förutsätter dessutom ansvar.

Wie sollten wir geheim sie halten

Soitinnus: lauluääni (sopraano), piano.

Piece for 12 players

Soitinnus: kamariorkesteri.

Wiegenlied

Soitinnus: lauluääni (sopraano), piano.

Illalle

Soitinnus: lauluääni (sopraano), piano.

Elegie to Sebastian Knight

Soitinnus: sello.

Fleur jetée

Soitinnus: lauluääni (sopraano), piano.

Après un rêve

Soitinnus: lauluääni (sopraano), piano.

2 melodier

Soitinnus: piano.

Zwei Präludien und Fugen für Violoncello und Klavier

Soitinnus: sello, piano.

Höststykke

Soitinnus: piano.

Schlechtes Wetter

Soitinnus: lauluääni (sopraano), piano.