The Chemistry of Mycotoxins

Mycotoxins – from the Greek μύκης (mykes, mukos) “fungus” and the Latin (toxicum) “poison” – are a large and growing family of secondary metabolites and hence natural products produced by fungi, in particular by molds (1). It is estimated that well over 1,000 mycotoxins have been isolated and characterized so far, but this number will increase over the next few decades due the availability of more specialized analytical tools and the increasing number of fungi being isolated. However, the most important classes of fungi responsible for these compounds are Alternaria, Aspergillus (multiple forms), Penicillium, and Stachybotrys. The biological activity of mycotoxins ranges from weak and/or sometimes positive effects such as antibacterial activity (e.g. penicillin derivatives derived from Penicillium strains) to strong mutagenic (e.g. aflatoxins, patulin), carcinogenic (e.g. aflatoxins), teratogenic, neurotoxic (e.g. ochratoxins), nephrotoxic (e.g. fumonisins, citrinin), hepatotoxic, and immunotoxic (e.g. ochratoxins, diketopiperazines) activities (1, 2), which are discussed in detail in this volume.

Enhancing itaconic acid production by Aspergillus terreus

Aspergillus terreus is successfully used for industrial production of itaconic acid. The acid is formed from cis-aconitate, an intermediate of the tricarboxylic (TCA) cycle, by catalytic action of cis-aconitate decarboxylase. It could be assumed that strong anaplerotic reactions that replenish the pool of the TCA cycle intermediates would enhance the synthesis and excretion rate of itaconic acid. In the phylogenetic close relative Aspergillus niger, upregulated metabolic flux through glycolysis has been described that acted as a strong anaplerotic reaction. Deregulated glycolytic flux was caused by posttranslational modification of 6-phosphofructo-1-kinase (PFK1) that resulted in formation of a highly active, citrate inhibition-resistant shorter form of the enzyme. In order to avoid complex posttranslational modification, the native A. niger pfkA gene has been modified to encode for an active shorter PFK1 fragment. By the insertion of the modified A. niger pfkA genes into the A. terreus strain, increased specific productivities of itaconic acid and final yields were documented by transformants in respect to the parental strain. On the other hand, growth rate of all transformants remained suppressed which is due to the low initial pH value of the medium, one of the prerequisites for the accumulation of itaconic acid by A. terreus mycelium. © 2010 Springer-Verlag.

Highly effective fungal inactivation in He+O2 atmospheric-pressure nonequilibrium plasmas

Highly effective (more than 99.9%) inactivation of a pathogenic fungus Candida albicans commonly found in oral, respiratory, digestive, and reproduction systems of a human body using atmospheric-pressure plasma jets sustained in He+ O2 gas mixtures is reported. The inactivation is demonstrated in two fungal culture configurations with open (Petri dish without a cover) and restricted access to the atmosphere (Petri dish with a cover) under specific experimental conditions. It is shown that the fungal inactivation is remarkably more effective in the second configuration. This observation is supported by the scanning and transmission electron microscopy of the fungi before and after the plasma treatment. The inactivation mechanism explains the experimental observations under different experimental conditions and is consistent with the reports by other authors. The results are promising for the development of advanced health care applications.

A proteomic view into infection of greyback canegrubs (Dermolepida albohirtum) by Metarhizium anisopliae

Metarhizium anisopliae is a naturally occurring cosmopolitan fungus infecting greyback canegrubs (Dermolepida albohirtum). The main molecular factors involved in the complex interactions occurring between the greyback canegrubs and M. anisopliae (FI-1045) were investigated by comparing the proteomes of healthy canegrubs, canegrubs infected with Metarhizium and fungus only. Differentially expressed proteins from the infected canegrubs were subjected to mass spectrometry to search for pathogenicity related proteins. Immune-related proteins of canegrubs identified in this study include cytoskeletal proteins (actin), cell communication proteins, proteases and peptidases. Fungal proteins identified include metalloproteins, acyl-CoA, cyclin proteins and chorismate mutase. Comparative proteome analysis provided a view into the cellular reactions triggered in the canegrub in response to the fungal infection at the onset of biological control.

Microalgal biomass as a fermentation feedstock for bioethanol production

BACKGROUND The increasing cost of fossil fuels as well as the escalating social and industrial awareness of the environmental impacts associated with the use of fossil fuels has created the need for more sustainable fuel options. Bioethanol, produced from renewable biomass such as sugar and starch materials, is believed to be one of these options, and it is currently being harnessed extensively. However, the utilization of sugar and starch materials as feedstocks for bioethanol production creates a major competition with the food market in terms of land for cultivation, and this makes bioethanol from these sources economically less attractive. RESULT This study explores the suitability of microalgae (Chlorococum sp.) as a substrate for bioethanol production via yeast (Saccharomycesbayanus)under different fermentation conditions. Results show a maximum ethanol concentration of 3.83 g L -1 obtained from 10 g L-1 of lipid-extracted microalgae debris. CONCLUSION This productivity level (∼38% w/w), which is in keeping with that of current production systems endorses microalgae as a promising substrate for bioethanol production.

Neuro- and immunotoxic effects of fumonisin B1 in cells

Fumonisin B1 (FB1) is a mycotoxin produced by the fungus Fusarium verticillioides, which commonly infects corn and other agricultural products. Fusarium species can also be found in moisture-damaged buildings, and therefore there may also be human exposure to Fusarium mycotoxins, including FB1. FB1 affects the metabolism of sphingolipids by inhibiting the enzyme ceramide synthase. It is neuro-, hepato- and nephrotoxic, and it is classified as possibly carcinogenic to humans. This study aimed to clarify the mechanisms behind FB1-induced neuro- and immunotoxicity. Four neural and glial cell lines of human, rat and mouse origin were exposed to graded doses of FB1 and the effects on the production of reactive oxygen species, lipid peroxidation, intracellular glutathione levels, cell viability and apoptosis were investigated. Furthermore, the effects of FB1, alone or together with lipopolysaccharide (LPS), on the mRNA and protein expression levels of different cytokines and chemokines were studied in human dendritic cells (DC). FB1 induced oxidative stress and cell death in all cell lines studied. Generally, the effects were only seen after prolonged exposure at 10 and 100 µM of FB1. Signs of apoptosis were also seen in all four cell lines. The sensitivities of the cell lines used in this study towards FB1 may be classified as human U-118MG glioblastoma > mouse GT1-7 hypothalamic > rat C6 glioblastoma > human SH-SY5Y neuroblastoma cells. When comparing cell lines of human origin, it can be concluded that glial cells seem to be more sensitive towards FB1 toxicity than those of neural origin. After exposure to FB1, significantly increased levels of the cytokine interferon-γ (IFNγ) were detected in human DC. This observation was further confirmed by FB1-induced levels of the chemokine CXCL9, which is known to be regulated by IFNγ. During co-exposure of DC to both LPS and FB1, significant inhibitions of the LPS-induced levels of the pro-inflammatory cytokines interleukin-6 (IL-6) and IL-1β, and their regulatory chemokines CCL3 and CCL5 were observed. FB1 can thus affect immune responses in DC, and therefore, it is rather likely that it also affects other types of cells participating in the immune defence system. When evaluating the toxicity potential of FB1, it is important to consider the effects on different cell types and cell-cell interactions. The results of this study represent new information, especially about the mechanisms behind FB1-induced oxidative stress, apoptosis and immunotoxicity, as well as the varying sensitivities of different cell types towards FB1.

Activating Mango Fruit Defence to Anthracnose Disease

The fungus causing anthracnose disease in mango, Colletotrichum gloeosporioides, (C g.), infects immature fruit early in the season, then enters a long latent phase. After harvest, when fruit start to ripen, the latency breaks and the fungus ramifies through the peel and pulp tissues causing black disease lesions. The breaking of pathogen latency in ripening mango fruit has been correlated with decreasing concentrations of the endogenous antifungal resorcinol compounds (Droby et al., 1986). The level of these antifungal resorcinols vary among mango cultivars (Droby et a1 , 1986). Controlling diseases by managing natural resistance of fruit to fungal attack could minimize the use of pesticides, which have become of major public concern on health and environmental grounds. The plant resistance activator benzo(l,2,3)thiadiazole-7-carbothioic acid S-methyl ester (trade name Bion®) has been widely reported as an effective inducer of systemic resistance. For example, Bion® was reported to induce pathogenesis-related proteins (PR proteins) and stimulate plant defence in peas (Dann and Deverall, 2000) and roses (Suo and Leung, 2001). However, until now, there is no information about the role of Bion® in activation of mango (cv. Kensington Pride) fruit resistance to anthracnose disease. The aim of this research is to determine the effect of resistance activators on defence responses of mango fruit to anthracnose disease.

Rejection by pigs of mouldy grain containing deoxynivalenol

Weaner pigs on a farm near Beaudesert in south eastern Queensland refused to eat feed comprised largely of wheat and barley. Older pigs consumed small amounts and some prepubertal gilts subsequently displayed enlarged and reddened vulvas. Wheat, barley and triticale were grown on the farm during 1983, which was unusually and persistently wet. The wheat and triticale were harvested and stored for about 3 weeks with moisture contents above 14% before being fed. Samples of the wheat and triticale contained pale pink grains, which can indicate infection by the fungus Fusariurn grarninearurn Schw. On analysis 2 mycotoxins known to be produced by F. graminearurn were detected, deoxynivalenol (vomitoxin) which causes feed refusal and vomiting, and zearalenone which causes oestrogenic effects. Concentrations of deoxynivalenol in the wheat, triticale and barley were 34, 10, and <0.1 mg/kg respectively. Concentrations of zearalenone were 6.2, 2.8 and 0.1 mg/kg respectively. Subsequently, F. grarninearurn was isolated from grains and crop residues. Although the wet weather contributed to F. grarninearurn infection of the crops before harvest, most of the toxins probably developed during storage.

Identification and preliminary evaluation of viriditoxin, a metabolite of Paecilomyces varioti, as an insecticide for sheep blowfly, Lucilia cuprina (Wied.)

Solvent extracts of cultures of the fungus Paecilomyces varioti are toxic to sheep blowfly, Lucilia cuprina (Wiedemann) (Diptera: Calliphoridae). Different components of the culture extracts were isolated and bioassayed with L. cuprina. The component with most toxicity was purified and identified from its proton magnetic resonance spectrum as viriditoxin, a known antibiotic metabolite of the fungus. The insecticidal properties of viriditoxin were then evaluated. Mean LCso values for first instar larvae of organophosphate susceptible and resistant strains of L. cuprina were 7.5 and 8.4 ppm respectively. Pilot implant trials in sheep demonstrated that the compound provided protection for 9-17 weeks against both strains of L. cuprina. No adverse effects on the trial sheep were detected.

Kirramyces viscidus sp. nov., a new eucalypt pathogen from tropical Australia closely related to the serious leaf pathogen, Kirramyces destructans

Kirramyces destructans is a serious pathogen causing a leaf, bud and shoot blight disease of Eucalyptus plantations in the subtropics and tropics of South-East Asia. During surveillance of eucalypt taxa trials in northern Queensland, symptoms resembling those of K. destructans were observed on Eucalyptus grandis and E. grandis × E. camaldulensis. Phylogenetic and morphological studies revealed that the Kirramyces sp. associated with these symptoms represents a new taxon described here as K. viscidus sp. nov., which is closely related to K. destructans. Plantation assessments revealed that while E. grandis from the Copperload provenance, collected in northern Queensland, recovered from disease, E. grandis × E. camaldulensis hybrids from South America were highly susceptible to infection by K. viscidus and are not recommended for planting in northern Queensland. Preliminary results suggest the fungus probably originates from Australia. K. viscidus is closely related to K. destructans and causes a disease with similar symptoms, suggesting that it could seriously damage Australian eucalypt plantations, especially those planted off-site.

Fusarium wilt of cotton: Population diversity and implications for management

Fusarium wilt of cotton, caused by the fungus Fusarium oxysporum Schlechtend. f. sp. vasinfectum (Atk.) Snyd. & Hans, was first identified in 1892 in cotton growing in sandy acid soils in Alabama (8). Although the disease was soon discovered in other major cotton-producing areas, it did not become global until the end of the next century. After its original discovery, Fusarium wilt of cotton was reported in Egypt (1902) (30), India (1908) (60), Tanzania (1954) (110), California (1959) (33), Sudan (1960) (44), Israel (1970) (27), Brazil (1978) (5), China (1981) (17), and Australia (1993) (56). In addition to a worldwide distribution, Fusarium wilt occurs in all four of the domesticated cottons, Gossypium arboretum L., G. barbadense L., G. herbaceum L., and G. hirsutum L. (4,30). Disease losses in cotton are highly variable within a country or region. In severely infested fields planted with susceptible cultivars, yield losses can be high. In California, complete crop losses in individual fields have been observed (R. M. Davis, unpublished). Disease loss estimates prepared by the National Cotton Disease Council indicate losses of over 109,000 bales (227 kg or 500 lb) in the United States in 2004 (12).

Diversity in the sunflower: Puccinia helianthi pathosystem in Australia

Sunflower rust caused by Puccinia helianthi is the most important disease of sunflower in Australia with the potential to cause significant yield losses in susceptible hybrids. Rapid and frequent virulence changes in the rust fungus population limit the effective lifespan of commercial cultivars and impose constant pressure on breeding programs to identify and deploy new sources of resistance. This paper contains a synopsis of virulence data accumulated over 25 years, and more recent studies of genotypic diversity and sexual recombination. We have used this synopsis, generated from both published and unpublished data, to propose the origin, evolution and distribution of new pathotypes of P. helianthi. Virulence surveys revealed that diverse pathotypes of P. helianthi evolve in wild sunflower populations, most likely because sexual recombination and subsequent selection of recombinant pathotypes occurs there. Wild sunflower populations provide a continuum of genetically heterogeneous hosts on which P. helianthi can potentially complete its sexual cycle under suitable environmental conditions. Population genetics analysis of a worldwide collection of P. helianthi indicated that Australian isolates of the pathogen are more diverse than non-Australian isolates. Additionally, the presence of the same pathotype in different genotypic backgrounds supported evidence from virulence data that sexual recombination has occurred in the Australian population of P. helianthi at some time. A primary aim of the work described was to apply our knowledge of pathotype evolution to improve resistance in sunflower to sunflower rust. Molecular markers were identified for a number of previously uncharacterised sunflower rust R-genes. These markers have been used to detect resistance genes in breeding lines and wild sunflower germplasm. A number of virulence loci that do not recombine were identified in P. helianthi. The resistance gene combinations corresponding to these virulence loci are currently being introgressed with breeding lines to generate hybrids with durable resistance to sunflower rust.

Konstruktioner och valens : Verbfraser med åt i ett jämförande perspektiv

Det har knappast undgått någon som är språkligt medveten att finlandssvenskan och sverigesvenskan skiljer sig åt till vissa delar. Olikheterna återfinns på olika språkliga nivåer. Mest kända och omskrivna är de lexikologiska skillnaderna, dvs. skillnaderna på ordplanet. Betydligt mindre uppmärksamhet har ägnats syntaktiska skillnader, dvs. skillnader i hur satser och meningar byggs upp. För att öka kunskapen om finlandssvensk syntax initierade Språkvetenskapliga nämnden vid Svenska litteratursällskapet i Finland projektet Svenskan i Finland – syntaktiska drag i ett jämförande perspektiv, som pågick åren 2004–2006. Min avhandling har kommit till inom ramen för det projektet. Prepositionerna (t.ex. av, i, på, för, till, åt osv.) är så kallade funktionsord som har till uppgift att binda samman de mer betydelsetunga orden till satser och meningar. Den finlandssvenska prepositionsanvändningen skiljer sig i viss mån från den sverigesvenska, och ”åt” är en av de prepositioner som ofta lyfts fram som exempel. Finlandssvenskarna säger t.ex. ”han gav en bok åt Lena” i stället för ”han gav en bok till Lena” eller ”han gav Lena en bok”. De säger ”berätta något åt någon” (i stället för ”för”) och de säger ”ringa åt någon” i stället för ”ringa någon”. Ett huvudsyfte med min undersökning är att ta reda på hur pass stora skillnaderna är om man ser till samtliga belägg på ”åt” i ett material och inte bara till sådana som man fäster sig vid för att man vet att de avviker i finlandssvenskan. Undersökningen är korpusbaserad. Det betyder att jag letat efter alla belägg på kombinationer av verb och prepositionen ”åt” i rätt stora textmassor som finns tillgängliga i elektronisk form. Materialet ligger i Språkbanken i Finland och omfattar huvudsakligen tidningstext och skönlitteratur. Jag har använt mig av en textmassa på sammanlagt ungefär 40 miljoner löpande ord, drygt 23 miljoner finlandssvenska och drygt 19 miljoner sverigesvenska. Det materialet gav ca 20 000 åt-belägg att studera, och det visade sig något oväntat att ”åt” inte alls är vanligare i finlandssvenskan än i sverigesvenskan när det gäller skriftspråk, åtminstone inte i professionella skribenters språk. Om man kompenserar för att den finlandssvenska och den sverigesvenska korpusen inte är helt lika i fråga om genrefördelning och ålder, kommer man fram till i stort sett samma frekvens för ”åt” i båda korpusarna. För den närmare analysen av vilka mönster åt-beläggen uppvisar har jag först och främst utnyttjat konstruktionsgrammatik men också ramsemantik och valensteori. Konstruktionsgrammatiken är ingen enhetlig teori, men tanken om grammatiska konstruktioner är gemensam. Konstruktioner representerar allt från generella syntaktiska mönster till specifika mönster för språkliga enskildheter. Uppfattningen om vad som ska inbegripas i begreppet varierar, men definitionen av ”konstruktion” som ”par (eller konstellationer) av form och betydelse” är gemensam. ”Konstruktion” avser aldrig konkreta belägg i texter eller yttranden utan alltid det abstrakta mönstret bakom dessa. Och varje yttrande är resultatet av att en stor mängd konstruktioner samverkar. I min analys har jag utgått ifrån att beläggen med ”åt” kan återföras på olika konstruktioner eller mönster utifrån vad som är gemensamt för grupper av belägg. Jag har sett på vad åt-frasen i samverkan med verbet har för funktion i beläggen. En åt-fras är syntaktiskt en prepositionsfras och består av en preposition och en rektion. Exempelvis utgör ordparet ”åt skogen” en prepositionsfras där ”skogen” är rektion. Ur mitt material har jag kunnat abstrahera fram fem övergripande mönster där referenten för rektionen har olika så kallade semantiska roller. Åt-frasen kan i kombination med verbet ange mål eller riktmärke, som i t.ex. svänga åt höger, dra åt helvete, ta sig åt hjärtat, luta åt en seger för IFK. Den kan för det andra ange mottagare (t.ex. ge varsin kaka åt hundarna, bygga en bastu åt sina svärföräldrar, skaffa biljetter åt en kompis). För det tredje kan åt-frasen avse en referent som har nytta (eller skada) av en aktion (t.ex. klippa häcken åt grannen, ställa in digitalboxen åt sin moster). Åt-frasen kan slutligen avse den eller det som är föremål antingen för en kommunikationsaktion (vinka åt sin son, skratta åt eländet) eller en attityd eller känsla (glädja sig åt framgången). Utöver dessa huvudmönster finns det ett antal smärre grupper av belägg som bildar egna mönster, men de utgör sammanlagt under 3 % i bägge korpusarna. Inom grupperna kan undermönster urskiljas. I t.ex. mottagargruppen representerar ”ge varsin kaka åt hundarna” överföringskonstruktion, ”bygga en bastu åt sina svärföräldrar” produktionskonstruktion och ”skaffa biljetter åt en kompis” ombesörjningskonstruktion. Alla typer är gemensamma för bägge materialen, men andelen belägg som representerar de olika typerna skiljer sig betydligt. I det sverigesvenska materialet står t.ex. det mönster där åt-frasen avser mål eller riktmärke för en mycket större andel av beläggen än i finlandssvenskan. Också andelen belägg där åt-frasen avser någon som har nytta (eller skada) av en aktion är mycket högre i det sverigesvenska materialet. I det finlandssvenska materialet står i gengäld mottagarbeläggen för över 50 % av beläggen medan andelen i det sverigesvenska materialet är bara 30 %. Inom gruppen utgör belägg av produktions- och ombesörjningstyp dessutom en mindre andel i det finlandssvenska materialet än i det sverigesvenska. Dessa står till sin funktion nära den typ som avser den som har nytta av aktionen. De konkreta beläggen på överföring (ge varsin kaka åt hundarna) utgör en större andel i det finlandssvenska materialet än i det sverigesvenska (ca 8 % mot 3 %), men typiskt för båda materialen är hög kollokationsgrad (”kollokation” avser par eller grupper av ord som uppträder oftare tillsammans än de statiskt sett skulle göra vid helt slumpmässig förekomst). Största delen av mottagarbeläggen utgörs av fraser av typen ”ge arbete åt någon, ge eftertryck åt något, ge liv åt något; ägna tid åt något, ägna sitt liv åt något, ägna uppmärksamhet åt något”. De här slutsatserna gäller alltså skriftspråk. I talspråk ser fördelningen annorlunda ut. Typiskt för prepositionen ”åt” är överhuvudtaget hög kollokationsgrad. Det förefaller som om språkanvändarna har tydliga, färdiga mallar för var ”åt” kan komma in. Det enda mönster som verkar helt produktivt, i den meningen att elementen är i stort sett fritt kombinerbara, är kombinationer av verb och åt-fras där åt-frasen avser den som har nytta av något. Att någon utför något för någons räkning verkar överlag kunna uttryckas med prepositionen ”åt”: t.ex. ”tvätta bilen åt pappa, ringa efter en taxi åt kunden”. Till och med belägg av typen ”hon drömde åt honom att bli ordinarie adjunkt” förekommer i någon mån. Konstruktionen är produktiv i båda språkvarieteterna men uppenbart är att konstruktion med mottagare har tolkningsföreträde i vissa fall i finlandssvenskan: ”Filip skrev ett brev åt sin syster” tolkas av sverigesvenskar som att Filip skrev brevet för systerns räkning, medan finlandssvenskar överlag uppenbarligen tolkar det som att Filip skrev till sin syster, att systern var mottagare av brevet. Ungefär 20 % av alla belägg i båda materialen representerar fall där ”åt” utgör partikel. Verb och ”åt” är närmare förbundna med varandra än när ”åt” utgör normal preposition. Exempel på partikelbelägg är ”han kom inte åt strömbrytaren, det gick åt mängder med saft, landet får dra åt svångremmen, de roffade åt sig de bästa platserna”. Också partikelmaterialet ser på ett generellt plan väldigt lika ut i båda språkvarieteterna. Den största skillnaden uppvisar den reflexiva typen ”roffa åt sig”. Medan typen är mycket homogen i det sverigesvenska materialet är variationen större i det finlandsvenska. Dels uppträder fler verb i kombinationen (han köpte åt sig ett par jeans), dels vacklar ordföljden (han nappade åt sig ett paraply ~ han nappade ett paraply åt sig). Att ”åt” används mer i vissa funktioner i finlandsvenskan brukar förklaras med påverkan från finskans allativ (ändelsen -lle: hän antoi kirjan Astalle > hon gav en bok åt Asta). Allt tyder dock på att den finlandssvenska åt-användningen delvis är en relikt. I äldre sverigesvenska källor träffar man på ”åt” i sådana kontexter som numera är typiska för finlandsvenskan. Det finlandssvenska språkområdet ligger ute i periferin i relation till det språkliga centrum som förändringar sprider sig från (för svenskans del främst Stockholmstrakten) och typiskt för perifera områden är att de uppvisar ålderdomliga drag också när inga kontaktfenomen spelar in. Allativen kan naturligtvis ha bidragit till att bevara användningen av ”åt” i finlandssvenskan. Att det är just ”åt” som används” beror antagligen på att prepositionen har flest funktioner gemensamt med allativen rent kognitivt om man jämför med de betydligt mer frekventa prepositionerna ”till” och ”för”. Uppenbart är också att åt-användningen därtill lever sitt eget liv i finlandssvenskan. I vissa varieteter av finlandssvenska kan man t.ex. höra yttranden av typ ”alla fiskarna dog åt dom”. Som språklig enskildhet har det ingen finsk förebild med allativ. Yttrandet är ett exempel på töjning av en svensk konstruktion. Modell finns dels i det mönster där åt avser den som har nytta eller skada av något, dels i relationell användning av ”åt”: han är hantlangare åt Eriksson ~ han är Erikssons hantlangare. Vid språkkontakt är det överlag konstruktioner som har förebild i det låntagande språket som lånas in från det långivande språket, medan konstruktioner som saknar förebild är betydligt mindre benägna att vinna insteg.

Is organic acid required for nutrition of thermophilic fungi?

In contrast to a published report [Wali et al. Arch Microbiol 118:49–53 (1978)], an organic acid is not essential for the growth of thermophilic fungi. The thermophilic fungus, Thermomyces lanuginosus, grows satisfactorily in a synthetic medium containing glucose as carbon source if the pH of the medium is controlled. The control of pH is essential for the concentration of carbon dioxide in the growth medium and the activity of anaplerotic enzyme, pyruvate carboxylase.

Ceratocystis atrox sp. nov. associated with Phoracantha acanthocera infestations on Eucalyptus grandis in Australia

Ceratocystis spp. include important pathogens of trees as well as apparently saprophytic species. Four species have been recorded on Eucalyptus grandis in Australia, of which only one, C. pirilliformis Barnes and M.J. Wingf., is known to be pathogenic. A recent survey of pests and diseases of Eucalyptus trees in northern Queensland revealed a species of Ceratocystis associated with the tunnels made by the aggressive wood-boring insect Phoracantha acanthocera (Macleay) (Cerambicydae: Coleoptera). The aim of the present study was to identify the fungus based on morphological characteristics and comparisons of DNA sequence data for three gene regions. The fungus peripherally resembles C. fimbriata Ell. and Halst. but differs from this species most obviously by having much darker mycelium, longer ascomatal necks, segmented hyphae and an absence of aleuroconidia. Comparisons of combined sequence data confirmed that the Ceratocystis sp. from P. acanthocera represents an undescribed taxon, which is provided with the name Ceratocystis atrox sp. nov. C. atrox appears to have a close relationship with P. acanthocera, although its role in the biology of the insect is unknown and its pathogenicity has not been considered.