Anhöriga äldre angår alla!

Anhörigomsorg är del av en komplex väv med olika nivåer, individuella, familjemässiga och övergripande samhälleliga, där åtminstone de senare har begränsade resurser. Denna rapport presenterar och diskuterar kunskapsläget inom svensk och internationell forskning om anhöriga till äldre. Vi sätter den svenska anhörigomsorgen i ett större sammanhang genom resonemang om demografiska förutsättningar, historiska tillbakablickar och internationella utblickar. Nutid belyses med aktuella undersökningar och vi tror att framtiden kan klaras tack vare den allt större överlappning vi redan ser mellan många olika former av hjälp, service, omsorg och vård. Vi ställer frågan om dessa mönster kanske förbises i de ofta dystra, rent demografisk-ekonomiska framskrivningarna. Rapporten redovisar många svenska undersökningar av anhörigomsorg, både i befolkningen i stort och bland äldre. Det förefaller klart att det skett en faktisk ökning av anhörigomsorgens omfattning från 1990-talet och början av 2000- talet, något som flera studier visar. Resultat från en europeisk undersökning med gemensamma frågor och svarsalternativ tyder på att anhörigomsorg är vanligare i Nordeuropa än i Sydeuropa vilket nog strider mot gängse föreställningar. Kanske är det i Norden vanligare att vara hjälpgivare men inte med lika omfattande engagemang eller lika länge och man bor sällan tillsammans. Då fördelas nog omsorgen på fler händer. I Sverige angav mindre än 1 procent att de gav omsorg på heltid, i Spanien 5 procent. Sammantaget har, i Sverige liksom i övriga Europa, mer än 4 av 10 i befolkningen en aktuell eller tidigare personlig erfarenhet av att ge omsorg, och på befolkningsnivå är anhörigomsorgen klart större än den offentliga. De flesta svenska studier visar att det är ungefär lika vanligt bland kvinnor och män att vara givare av anhörigomsorg. Kvinnor ger dock oftare personlig omvårdnad och de ger fler timmar omsorg än männen. De flesta omsorgsgivare ger ganska få hjälptimmar, men timinsatserna ökar med stigande ålder och är högst bland de äldsta. I genomsnitt ger omkring 30 procent av omsorgsgivarna daglig hjälp, men den andelen stiger till nästan 40 procent för anhörigvårdare i 65–80 årsåldern och till 80 procent för dem som är ännu äldre. Äldre utgör således 30 procent av alla som ger omsorg, oftast till andra äldre, men utför ungefär 4 av 10 omsorgstimmar. Äldre personer är inte bara mottagare av omsorg utan minst lika ofta också givare. De flesta givare av anhörigomsorg ger ”lättare” former av insatser (skjutsning, passning, tillsyn etc.), insatser som många gånger säkerligen är viktiga och kan vara avgörande för mottagaren. Det är viktigt att se det stora spektret av anhörigomsorg och att det också finns grupper av anhöriga (ofta äldre personer) som gör omfattande insatser som kan påverka såväl egen hälsa som arbetsliv. Vid små hjälpbehov – fallet för de flesta – får man lite hjälp främst av anhöriga, vid större behov mer hjälp och då av både anhöriga och av kommunen. Delat ansvar är vanligt och även vad omsorgsgivare och mottagare önskar. Få önskar bära ansvaret ensamma och få önskar att ansvaret helt ligger på det offentliga. Historiskt utgör barn och andra anhöriga en viss trygghet på ålderdomen, något som inte tillhör det förflutna, utan snarare kommer att få större betydelse framöver. Anledningen är demografisk: allt fler har nära anhöriga i form av en egen familj. Familjens relativa betydelse har ökat, inte minskat som man ibland föreställer sig. Detta accentueras av att den offentliga omsorgen visserligen är väl utbyggd i Sverige, men tycks ha nått gränsen för vad den kan uträtta, praktiskt och finansiellt. Anhörigomsorgen har även socialpolitiska aspekter. Den som är eller varit anhörigvårdare vill helst inte själv vara mottagare av omfattande anhörigvård, utan hellre få huvuddelen av omsorgen från det offentliga. Man kan nog förutse ännu strängare ransonering av offentliga tjänster i framtiden, där anhöriga och marknadsbaserade tjänster är alternativen, möjligen tillsammans med växande insatser från ideella organisationer.

Carers in the welfare state : on informal care and support for carers in Sweden

  The general aim of this dissertation is to describe and analyse patterns of informal care and support for carers in Sweden. One specific aim is to study patterns of informal care from a broad population perspective in terms of types of care and types of carer. A typology of four different care categories based on what carers do revealed that women were much more likely than men to be involved at the ‘heavy end’ of caring, i.e. providing personal care in combination with a variety of other caring tasks. Men were more likely than women to provide some kind of practical help (Study I). Another aim is to investigate which support services are received by which types of informal caregiver. Relatively few informal caregivers in any care category were found to be receiving any kind of support from municipalities or voluntary organizations, for example training or financial assistance (Study II). The same study also examines which kinds of help care recipients receive in addition to that provided by informal carers. It appears that people in receipt of personal care from an informal caregiver quite often also receive help from the public care system, in this case mostly municipal services. However, the majority of those receiving personal, informal care did not receive any help from the public care system or from voluntary organizations or for-profit agencies (Study II). The empirical material in studies I and II comprises survey data from telephone interviews with a random sample of residents in the County of Stockholm aged between 18 and 84. In a number of countries there is a growing interest among social scientists and social policymakers in examining the types of support services that might be needed by people who provide informal care for older people and others. A further aim of the present dissertation is therefore to describe and analyse the carer support that is provided by municipalities and voluntary organizations in Sweden. The dissertation examines whether this support is aimed directly or indirectly at caregivers and discusses whether the Swedish government’s special financial investment in help for carers actually led to any changes in the support provided by municipalities and voluntary organisations. The main types of carer support offered by the municipalities were payment for care-giving, relief services and day care. The chief forms of carer support provided by the voluntary organizations were support groups, training groups, and a number of services aimed primarily at the elderly care recipients (Study III). Patterns of change in municipal carer support could be discerned fairly soon. The Swedish government’s special allocation to municipalities and voluntary organisations appears to have led to an increase in the number of municipalities providing direct support for carers, such as training, information material and professional caregiver consultants. On the other hand, only minor changes could be discerned in the pattern of carer support services provided by the voluntary organizations. This demonstrates stability and the relatively low impact that policy initiatives seem to have on voluntary organizations as providers (Study IV). In studies III and IV the empirical material consists of survey data from mail questionnaires sent to municipalities and voluntary organizations in the County of Stockholm. In the fields of social planning and social work there appears to be a need to clarify the aims of support services for informal carers. Should the support be direct or indirect? Should it be used to supplement or substitute caregivers? In this process of reappraisal it will be important to take the needs of both caregivers and care recipients into account when developing existing and new forms of support. How informal caregivers and care recipients interact with the care system as a whole is undeniably a fertile field for further research.