864 resultados para OM-GARP
Resumo:
Marknadsföringen till äldre konsumenter har länge varit en grå zon. Konsumtionsvilja och penningstyrka är två sätt att beskriva dagens äldre konsument, och i avhandlingen bildar dessa omdömen och många andra beskrivningar fem diskurser som har benämnts senior, radikal, förlängd ungdom, hedonist och lyx och själfull och erfaren. Diskurserna baserar sig på analysen av intervjuer med reklambyråer och tidskrifter riktade till marknadsförare. Diskurserna är exempel på hur man bygger upp en identitet för den äldre konsumenten i marknadsföringens värld. Identiteterna erbjuder möjligheter till ett mångsidigare åldrande men de kan också skapa nya stereotyper. Resultaten i avhandlingen visar hur vår språkanvändning och vårt sätt att avbilda människor påverkar kategoriseringen och stereotypiseringen av dem. Avhandlingen erbjuder ett sätt att lära sig bemöta den äldre konsumenten, och egentligen vilken konsument som helst, med en så dynamisk uppfattning om denna som möjligt. Tidigare har marknadsförare främst utgått från konsumentens kronologiska ålder och diskussionen har kretsat kring när någon kan klassas som en äldre konsument. Att försöka bestämma när någon är gammal eller äldre utesluter det faktum att ålder skapas och återskapas i vårt sätt att tala om den. I denna skapelseprocess spelar marknadsförarens handlingar en viktig roll. Om ålder enbart ses som ett slags åldersgräns påtvingas vi färdiga kategorier och stereotyper som både stämplar och begränsar. Avhandlingen inför begreppet kulturell ålder där kulturens olika processer som skapar en åldersidentitet för konsumenten poängteras. Åldrande är en pågående, självuppfyllande process som ständigt omformas, definieras och förstärks av de bilder som finns runt omkring oss och sättet att tala om det (språk och representation). När vi känner till de ideologiska skiftningarna kan vi skapa en mera dynamisk kommunikation med konsumenten. Vi förstår också bättre vår roll vid uppkomsten av stereotyper och andra rigida konstruktioner. Avhandlingen har utnyttjat diskursanalytiska begrepp i kombination med ett kultursynsätt. Kombinationen kan utnyttjas då man analyserar sättet att konstruera identiteten hos olika konsumentgrupper i marknadernas olika dialoger. Därför borde man inte fråga ”Hur gammal är den äldre konsumenten?” utan ”Hur åldras konsumenten?”.
Resumo:
Den här boken handlar om ansvar för avtalsingrepp, d.v.s. otillbörliga ingripanden i kommersiella avtalsförhållanden, i finsk rätt. Man kan indela avtalsingreppen i åtminstone fyra olika typfall. Det grundläggande typfallet, som utgör kärnan för avtalsingreppsproblematiken, kallas medverkan till avtalsbrott. Frågan är om det är ansvarsgrundande att en i förhållande till ett giltigt avtal utomstående person förmår den ena avtalsparten att begå ett avtalsbrott. Det andra typfallet, medverkan till avtalsenligt upphörande av avtal, innebär att den utomstående personen förmår avtalsparten att säga upp eller på annat sätt avsluta avtalet på ett avtalsenligt sätt. I det tredje typfallet, ingrepp i prekontraktuella förhållanden, förmås den presumtiva avtalsparten att inte ingå avtal. I det fjärde typfallet, utnyttjande av redan begånget avtalsbrott, utnyttjar den utomstående det av avtalsparten redan begångna avtalsbrottet till egen fördel. Frågan analyseras inom ramen för regleringen mot otillbörlig konkurrens (1 § lagen om otillbörligt förfarande i näringsverksamhet) i ljuset av konflikten mellan konkurrensfrihet och respekten för avtal. Argumenten för och emot ett ansvar hämtas bl.a. från rättsekonomins teori om effektiva avtalsbrott, grundrättigheterna och utländsk rätt. Undersökningen resulterar i att den utomstående bör vara ansvarig för medverkan till avtalsbrott. Detta gäller såväl ersättning enligt skadeståndslagen som förbud (såväl förbudsdom som interimistiskt förbud). Frågan om det senare avtalets ogiltighet diskuteras också. I fråga om de tre andra typfallen bör ansvar inte uppkomma.
