Optimization of a steel plant utilizing converted biomass

Inom nära framtid kan det vara ekonomiskt lönsamt att investera i träbaserad biomassa-användning inom stålproduktion. En förutsättning är att biomassans bränsle-egenskaper förbättras genom en sorts förkolning, närmare sagt långsam pyrolysering. Som biomassakälla duger skogsrester och dylikt. Nyttan med att använda biomassa är att man reducerar fossila CO2-utsläpp och på så vis minskar på den globala uppvärmningen; detta kräver dock att återplantering görs för att fånga de frigjorda CO2-utsläppen som härstammar från biomassans skörd, transport, processering och förbränning. En investering i en pyrolyseringsanläggning integrerad i ett stålverk kan vara lönsam ifall utsläppskatten är över 20 € per ton CO2 då biomassakostnaden är 40 € per ton torr substans. Detta är dock inte fallet i dagens läge och i Finland är dessa avgifter beroende av politiska beslut på Europeisk nivå. Det kunde dock vara av politiskt intresse att stödja biomassa-användningen inom stålindustrin eftersom detta skulle skapa nya arbetsplatser såväl inom själva stålindustrin som inom skogsindustrin och möjligen även inom kemi-industrin, beroende på hur de resulterande pyrolysprodukterna (träkol, gas och bio-oljor) utnyttjas. Med tanke på att närmare en femtedel av alla CO2-utsläpp härstammande från industrin kommer från stålindustrin så är det uppenbart att mera miljövänligare alternativ kommer att krävas i framtiden. Lähitulevaisuudessa voi olla taloudellisesti kannattavaa käyttää puuperäistä biomassaa teräksen valmistuksessa. Tämä vaatii kuitenkin sen, että biomassa läpikäy eräänlaisen hiillostuksen, eli pyrolyysin, ja tässä tapauksessa, hitaan pyrolyysin. Biomassalähteeksi kelpaavat esimerkiksi hakkuujätteet ja muu puujäte. Hyöty biomassankäytöstä syntyy siitä, kun se osittain korvaa perinteisesti käytettyjä fossiilisia polttoaineita, jolloin fossiiliset hiilidioksidipäästöt vähenevät ja tällöin myös vaikutus ilmaston lämpenemiseen vähenee. Edellytyksenä on tietysti se, että uusia puita ja kasveja istutetaan, jotta biomassan keräyksestä, kuljetuksesta, käsittelystä sekä poltosta vapautunut hiilidioksidi saadaan jälleen talteen. Arvion mukaan pyrolyysiyksikön integroiminen terästehtaaseen tulee taloudellisesti kannattavaksi, kun hiilidioksidivero nousee yli 20 € per tonni, kun biomassan hinnaksi on arvioitu 40 € per tonni kuiva-ainesta. Kyseinen hintataso ei ole tällä hetkellä voimassa ja Suomen tilanne tässä asiassa on vahvasti kytköksissä Euroopan tasolla tehtäviin päätöksiin. Aihe voisi kuitenkin olla poliittisella tasolla kiinnostava ja taloudellisen tuen arvoista, koska biomassan käyttö loisi lisää työpaikkoja niin terästeollisuudessa kuin puuteollisuudessakin ja mahdollisesti myös kemianteollisuudessa, riippuen siitä miten erinäisiä pyrolyysituotteita (puuhiili, kaasu ja bio-öljy) hyödynnettäisiin. Ottaen huomioon, että terästeollisuus maailmanlaajuisesti vastaa noin viidesosasta kaikista teollisuudesta peräisin olevista hiilidioksidipäästöistä on päivänselvää, että ympäristöystävällisemmille vaihtoehdoille on tarvetta tulevaisuudessa.

Smart specialisering inom kunskapsområdet energieffektivt samhällsbyggande

Syftet med rapporten är att utgöra underlag för Dalarnas strategi för smart specialisering inom energiområdet, vilken görs enligt den europeiska modellen framarbetad av Sevilla-plattformen; Regional Forsknings- och Innovationsstrategi (RIS3). Rapporten motsvarar enligt denna modell steg 5 i processen. Rapporten ger svar på om kunskapsområdet Energieffektivt samhällsbyggande kan kvalificera sig för att vara ett prioriterat område för smart specialisering i Dalarna och lämnar förslag på hur en öppen innovationsarena inom kunskapsområdet kan organiseras. Förslag lämnas på roller och funktioner för respektive organisation inom innovationssystemet, däribland Högskolan.  EUs strategi för tillväxt och jobb ”EU 2020 – Smart och hållbar tillväxt för alla” kopplar samman tillväxt och lösningen av samhällsutmaningar. I strategin ingår att styra alla befintliga verktyg i strategins riktning, vilket innebär skärpta krav på att jobba enligt strategin om man vill komma åt stöd från olika finansiella program. EUs flaggskepp ”Innovationsunionen” framhåller att konkurrenskraft och tillväxt är beroende av innovation inom produkter, tjänster, handel och samhällsmässiga processer och modeller. För att lyckas med detta behöver varje europeisk region analysera och fokusera på sina starkaste områden. EUs program för forskning och innovation Horizon 2020 ställer krav på nyttiggörande av forskning och samverkan med omgivande samhälle, varför ökad företagssamverkan behövs. Dalarnas satsning på smart specialisering inom området Energieffektivt samhällsbyggande stöds av såväl nationella som regionala innovationsstrategin, Dalarnas regionala utvecklingsstrategi, Norra Mellansveriges strukturfondsprogram, m fl programskrivningar. Kunskapsområdet energieffektivt samhällsbyggande spänner över ett brett område där allt från energiproduktion och energiöverföring till energins användning ingår. Ordet samhälle i namnet för kunskapsområdet markerar att det omfattar mer än byggande av hus. Det är energieffektiviteten som är den samlande faktorn. En vision för kunskapsområdet finns redan beslutad i Dalarnas energi- och klimatstrategi.  Analysen av spetskompetens visar att det finns förutsättningar att hävda eller utveckla excellens och nå tillväxt inom flera områden inom energieffektivt samhällsbyggande, däribland elöverföring, smarta elnät, energisystem, solenergi, energieffektivt byggande och IT-transportlösningar. Dock saknas i flera fall dokumentation av hur olika verksamheter och spetskompetenser befinner sig i jämförelse med andra. Baserat på analysen konstateras att Energieffektivt samhällsbyggande kvalificerar sig för att vara ett prioriterat område för smart specialisering i Dalarna. I rapporten kartläggs och beskrivs alla aktörer inom kunskapsområdet. Tillsammans täcker de in de flesta delar av energiomställningen och innovationssystemet, uppbackat av ett starkt regionalt ledarskap och Dalarna som Pilotlän för grön utveckling. En ingående funktionsanalys av innovationssystemet inom kunskapsområdet identifierar några brister som föreslås lösas.  Förslag lämnas på alla berörda aktörers roller och funktioner i innovationssystemet, där klustren förväntas ta en nyckelroll i att generera idéflöden och implementera innovationer. Högskolan Dalarna ges en central roll i specialiseringen inom energiområdet och föreslås inneha både ett energikompetenscentrum och ett innovationscenter. En öppen innovationsarena kan skapas av de tre FoI-miljöerna byggande, smarta elnät och IT i transportsektorn. Rapporten föreslår innovationsarenans arbetssätt och verksamhet.

Anhöriga äldre angår alla!

Anhörigomsorg är del av en komplex väv med olika nivåer, individuella, familjemässiga och övergripande samhälleliga, där åtminstone de senare har begränsade resurser. Denna rapport presenterar och diskuterar kunskapsläget inom svensk och internationell forskning om anhöriga till äldre. Vi sätter den svenska anhörigomsorgen i ett större sammanhang genom resonemang om demografiska förutsättningar, historiska tillbakablickar och internationella utblickar. Nutid belyses med aktuella undersökningar och vi tror att framtiden kan klaras tack vare den allt större överlappning vi redan ser mellan många olika former av hjälp, service, omsorg och vård. Vi ställer frågan om dessa mönster kanske förbises i de ofta dystra, rent demografisk-ekonomiska framskrivningarna. Rapporten redovisar många svenska undersökningar av anhörigomsorg, både i befolkningen i stort och bland äldre. Det förefaller klart att det skett en faktisk ökning av anhörigomsorgens omfattning från 1990-talet och början av 2000- talet, något som flera studier visar. Resultat från en europeisk undersökning med gemensamma frågor och svarsalternativ tyder på att anhörigomsorg är vanligare i Nordeuropa än i Sydeuropa vilket nog strider mot gängse föreställningar. Kanske är det i Norden vanligare att vara hjälpgivare men inte med lika omfattande engagemang eller lika länge och man bor sällan tillsammans. Då fördelas nog omsorgen på fler händer. I Sverige angav mindre än 1 procent att de gav omsorg på heltid, i Spanien 5 procent. Sammantaget har, i Sverige liksom i övriga Europa, mer än 4 av 10 i befolkningen en aktuell eller tidigare personlig erfarenhet av att ge omsorg, och på befolkningsnivå är anhörigomsorgen klart större än den offentliga. De flesta svenska studier visar att det är ungefär lika vanligt bland kvinnor och män att vara givare av anhörigomsorg. Kvinnor ger dock oftare personlig omvårdnad och de ger fler timmar omsorg än männen. De flesta omsorgsgivare ger ganska få hjälptimmar, men timinsatserna ökar med stigande ålder och är högst bland de äldsta. I genomsnitt ger omkring 30 procent av omsorgsgivarna daglig hjälp, men den andelen stiger till nästan 40 procent för anhörigvårdare i 65–80 årsåldern och till 80 procent för dem som är ännu äldre. Äldre utgör således 30 procent av alla som ger omsorg, oftast till andra äldre, men utför ungefär 4 av 10 omsorgstimmar. Äldre personer är inte bara mottagare av omsorg utan minst lika ofta också givare. De flesta givare av anhörigomsorg ger ”lättare” former av insatser (skjutsning, passning, tillsyn etc.), insatser som många gånger säkerligen är viktiga och kan vara avgörande för mottagaren. Det är viktigt att se det stora spektret av anhörigomsorg och att det också finns grupper av anhöriga (ofta äldre personer) som gör omfattande insatser som kan påverka såväl egen hälsa som arbetsliv. Vid små hjälpbehov – fallet för de flesta – får man lite hjälp främst av anhöriga, vid större behov mer hjälp och då av både anhöriga och av kommunen. Delat ansvar är vanligt och även vad omsorgsgivare och mottagare önskar. Få önskar bära ansvaret ensamma och få önskar att ansvaret helt ligger på det offentliga. Historiskt utgör barn och andra anhöriga en viss trygghet på ålderdomen, något som inte tillhör det förflutna, utan snarare kommer att få större betydelse framöver. Anledningen är demografisk: allt fler har nära anhöriga i form av en egen familj. Familjens relativa betydelse har ökat, inte minskat som man ibland föreställer sig. Detta accentueras av att den offentliga omsorgen visserligen är väl utbyggd i Sverige, men tycks ha nått gränsen för vad den kan uträtta, praktiskt och finansiellt. Anhörigomsorgen har även socialpolitiska aspekter. Den som är eller varit anhörigvårdare vill helst inte själv vara mottagare av omfattande anhörigvård, utan hellre få huvuddelen av omsorgen från det offentliga. Man kan nog förutse ännu strängare ransonering av offentliga tjänster i framtiden, där anhöriga och marknadsbaserade tjänster är alternativen, möjligen tillsammans med växande insatser från ideella organisationer.