Insulintherapie bei Typ-2-Diabetes: ein Review vom «Wann» übers «Wie» bis zum «Warum»

Der progressive Charakter des Typ- 2-Diabetes mellitus führt in vielen Fällen nach Ausschöpfen der oralen antidiabetischen Therapie zum Einsatz von Insulin. Insulin kann aber durch- aus auch in der Frühphase direkt nach Diabetesdiagnose oder intermittierend bei Verschlechterung der glykämischen Kontrolle im Rahmen von Infekten oder Medikamenteneinnahmen (wie z.B. Kortison) hilfreich und indiziert sein. Auf jeden Fall stellt die Insulintherapie keine Einbahnstrasse dar und kann gerade in diesen Fällen durchaus auch wieder sistiert werden. Der Beginn einer Insulintherapie soll eher vorsichtig mit einer bedarfsmässigen Anpassung im Verlauf erfolgen. Diese Anpassung kann nach entsprechender Schulung durchaus auch durch den Patienten selbst erfolgen.

Egenvård vid typ 2 diabetesur ett sjuksköterske- och patientperspektiv

Syftet med litteraturstudien var att kartlägga sjuksköterskans och patientens syn på egenvård vid typ två diabetes. Studien genomfördes som en systematisk litteraturstudie. Materialsökningen har skett via facklitteratur, Internet samt databaserna Blackwell Synergy, EBSCO HOST, Elin@Dalarna och Ovid. Sökorden var diabetes, education, empowerment, management, nurse, nursing, patient, satisfaction, selfcare. Totalt användes 31 referenser till studien varav 16 empiriska artiklar låg till grund för resultatet. Artiklarna granskades med hjälp av Forsberg & Wengströms modifierade granskningsmall. Av resultatet framkom att sjuksköterskorna och patienterna önskade att de hade mer tid för att tillgodose patientens önskemål. Sjuksköterskorna hindrades av tidsbristen och det påverkade patienterna, vilket ledde till att patienterna inte kunde utveckla sig i hanteringen av sin egenvård. Patienterna önskade även att tillgängligheten av sjuksköterskor fanns kontinuerligt så att de kunde få svar på sina frågor och funderingar kring sin egenvård. Mer ansvar borde läggas på en sjuksköterska som arbetade självständig med diabetespatienter då detta tenderade till att patienterna fick empowerment och ökad kunskap om sin egenvård. Patienterna hade erfarenhet av olika utbildningar som ledde till att deras egenvård förbättrades. Sjuksköterskorna önskade sig mer utbildning som kunde hjälpa patienterna till en god egenvård.

Omvårdnadsbehov hospatienter med diabetesmellitus typ 2 : En systematisk litteraturstudie

Föreliggande systematiska litteraturstudie syftade till att klarlägga vilka omvårdnadsbehov som föreligger hos patienter med typ 2-diabetes. Sammanlagt 15 vetenskapliga artiklar valdes ut via sökmotorn Electronic Library Information Navigator (ELIN), databasen Cumulative Index of Nursing and Allied Health (CINAHL) samt sökmotorn och databasen för medicinska artiklar som drivs av United States National Library of Medicine (MEDLINE), för vidare granskning. Sökorden type 2 diabetes AND quality of life AND nurs* användes. Alla titlar lästes, om titeln verkade relevant för forskningsområdet lästes även abstraktet. Kvalitetsgranskning av artiklarna genomfördes efter granskningsmallar med 28 bedömningskriterier. Omvårdnadsbehoven hos patienter med typ 2-diabetes som framkom vid artikel granskningen evidensgraderades på basen av kvalitetsgranskningen med hjälp av graderingsskala. Resultatet visade att hjälp till förbättrad egenvård, önskan om utökad utbildning, information och kunskap, socialt stöd och kontinuerlig vårdkontakt var de omvårdnadsbehov som studien fann evidens för. Omvårdnadsbehov hos patienter med typ 2-diabetes som framkom var kända sedan tidigare men föreliggande studie säkrade evidensen för dessa. Resultatet diskuterades utifrån Virginia Hendersons omvårdnadsteori där omvårdnaden måste ha en utgångspunkt i individens egna upplevelser av sina behov och hur dessa behov på bästa sätt kan tillfredsställas. Med hjälp av studiens resultat sammanlänkat med Virginia Hendersons teori om individens omvårdnadsbehov kan sjuksköterskan få en bättre bild av vilka behov som föreligger hos patienter med typ 2-diabetes för att bevara deras livskvalité.

Vergleich der retinalen und dermalen mikrovaskulären endothelialen Funktion bei Gesunden, Insulinresistenten und Typ-2-Diabetikern

Die vorliegende klinische Studie hatte zum Ziel, die mikrovaskuläre Endothelfunktion retinaler und dermaler Gefäße von Insulinresistenten und Typ 2- Diabetikern ohne Zeichen einer diabetischen Retinopathie mit einer gesunden insulinsensitiven nicht-diabetischen Kontrollgruppe hinsichtlich früher morphologischer und funktioneller Veränderungen zu vergleichen.rnrnMethode:rnEs wurden 54 Patienten ohne Nachweis einer diabetischen Retinopathie eingeschlossen und in 3 Gruppen entsprechend ihren metabolischen Ergebnissen eingeteilt: 1.) Gruppe K (Kontrollgruppe) setzte sich aus gesunden, nicht-diabetischen, insulin-sensitiven rn(HOMA ≤ 2) Probanden mit einem BMI ≤ 28 kg/m2 zusammen; 2.) Gruppe IR bestand aus den nicht-diabetischen, insulin-resistenten (HOMAs > 2), übergewichtigen Patienten mit einem BMI > 28 kg/m2 und 3.) Gruppe DM war definiert als Patienten mit einem manifesten Typ 2-Diabetes mellitus.rnrnDie mikrovaskuläre Funktion der Retina wurde mittels eines Laserdoppler-Verfahrens (Heidelberg Retina Flowmeter) untersucht und hierbei der retinale Blutfluss und das Verhältnis der Gefäßwand zum Lumen (WLR, wall-to-lumen-ratio) basal und nach Flickerlicht-Stimulation (10 Hz, Photo Stimulator 750) gemessen. Letzterer gilt als Marker für vaskuläre Schädigung. rnZusätzlich wurde die dermale Mikrozirkulation (Blutfluss, O2-Sättigung) als weiterer Faktor der mikrovaskulären Endothelfunktion in den 3 Studiengruppen untersucht und miteinander verglichen.rnErgebnisse:rnEs zeigte sich kein signifikanter Unterschied des retinalen Blutflusses zwischen den 3 Gruppen weder basal noch nach Flickerlicht-Stimulation. Es zeigte sich keine Korrelation zwischen der mikrovaskulären Funktion der Haut und der Retina. rnDie arterielle WLR zeigte nur geringe Unterscheide zwischen den 3 Gruppen.rnrnMit zunehmendem Grad der Insulinresistenz wurde jedoch eine Reduktion des basalen als auch des flickerlicht-stimulierten retinalen Blutflusses deutlich, dabei zeigte sich unerwarteter Weise eine Abnahme der WLR.rnrnDer (prä-ischämische) muskuläre Blutfluss war in der IR-Gruppe signifikant geringer als in der K-Gruppe. Auch war die postischämische dermale O2-Sättigung in der DM und IR-Gruppe signifikant niedriger im Vergleich zur K-Gruppe. Jedoch war die postischämische hyperämische dermale Reaktion in der IR und DM-Gruppe nur geringgradig weniger als in der K-Gruppe. rnrnSchlussfolgerung:rnEine Korrelation zwischen der Entwicklung der Insulinresistenz und retinaler sowie dermaler mikrovaskulärer endothelialer Funktion wurde bei der Studie deutlich. Mithilfe des neuen Verfahrens der Laser Scanner Flowmeter zur Messung der retinalen Endothelfunktion lassen sich sehr frühe morphologische Veränderungen des mikrovaskulären Blutflusses erfassen. rnDie fehlende Korrelation zwischen retinaler und dermaler mikrovaskulärer Funktion als auch die geringen Unterschiede der WLR sollte Gegenstand weiterer Studien seinrn

Sjuksköterskans omvårdnadsåtgärder och råd till egenvård för att förebygga fotkomplikationer hos personer med diabetes mellitus typ II : En litteraturstudie

Bakgrund: Diabetes mellitus typ 2 (DMT2) ökar i världen och kan leda till allvarliga fotkomplikationer. Det har påvisats brister i den förbyggande vården för att undvika fotkomplikationer. Sjuksköterskan ansvarar för att stötta personer med DMT2 och målet är att få dem att känna sig självständiga och delaktiga i sin egenvård. Syfte: Syftet med studien var att belysa omvårdnadsåtgärder och egenvård som förebygger fotkomplikationer för personer med DMT2 Metod: En litteraturstudie som utgår ifrån 20 vetenskapliga artiklar med kvantitativ uppbyggnad. Sökningarna av Artiklarna är sökta i databaserna Cinahl och Pubmed. Samtliga artiklar är kvalitetsgranskade. Resultat: Identifiering av risker är en viktig faktor i förebyggandet av fotkomplikationer. Dagliga inspektioner och undersökningar av fötterna är viktiga egenvårdsråd som sjuksköterskan bör tilldela genom individuell undervisning. Sjuksköterskan skall efter bästa förmåga stötta och motivera personer med DMT2 till god egenvård. Slutsats: Sjuksköterskan bör undervisa och ge personer med DMT2 tillräcklig kunskap, för att självständigt kunna utföra förebyggande egenvård.

Estudo da função vascular em hipertensos com diabetes tipo 2 em uso de losartana ou anlodipino

As doenças cardiovasculares permanecem como a principal causa de morte no mundo, e têm a hipertensão arterial sistêmica (HAS) e o diabetes mellitus tipo 2 (DM2) como uns dos seus principais fatores de risco. Sabidamente, a HAS e o DM2 são doenças frequentemente associadas. A escolha dos fármacos anti-hipertensivos a serem utilizados no tratamento de pacientes hipertensos diabéticos tem como objetivo o controle da pressão arterial, a redução da morbimortalidade das complicações macro e microvasculares. Alterações na função endotelial precedem as alterações morfológicas do vaso e contribuem para o desenvolvimento das complicações macrovasculares. O objetivo deste estudo foi avaliar a associação de alterações vasculares funcionais com o uso de losartana ou anlodipino em pacientes hipertensos e diabéticos tipo 2. Foi realizado um estudo transversal com coleta de dados prospectiva. Os pacientes incluídos foram randomizados e divididos em dois grupos, sendo avaliados na sexta semana da utilização de losartana 100 mg/dia ou anlodipino 5 mg/dia, com aferição da PA, realização de monitorização ambulatorial da pressão arterial e testes para avaliação de parâmetros vasculares como tonometria de aplanação, velocidade de onda de pulso (VOP) e dilatação mediada por fluxo (DMF) da artéria braquial. Foram incluídos 42 pacientes, 21 em cada grupo. A distribuição da amostra demonstrou uma predominância do sexo feminino (71%) nos dois grupos e uma semelhança na idade média dos pacientes (54,06,9 anos, no grupo losartana e 54,94,5 anos, no grupo anlodipino). A média dos valores de pressão arterial na sexta semana foram 15319/909 mmHg no grupo losartana e 14514/848 mmHg no grupo anlodipino, não havendo diferença estatística entre os grupos. O augmentation index (AIx; 309% vs. 368%, p=0,025), assim como a augmentation pressure (166 mmHg vs. 208 mmHg, p=0,045) foram menores no grupo anlodipino do que no grupo losartana. Os valores obtidos para VOP e DMF foram semelhantes nos dois grupos. Em pacientes hipertensos e diabéticos tipo 2, o tratamento com anlodipino em dose média comparado com losartana em dose máxima associou-se a menores níveis de pressão arterial casual. Menores valores de AIx foram observados no grupo anlodipino, com um padrão de reflexão da onda de pulso mais favorável neste grupo. Os valores da VOP e DMF encontrados foram semelhantes nos dois grupos podendo sugerir influências da losartana sobre os parâmetros vasculares independentes do efeito pressórico.

Miméticos do “glucagon-like peptide-1” (GLP-1) e o seu potencial farmacêutico no controlo da diabetes tipo 2 e da obesidade

A diabetes mellitus do tipo 2 é caracterizada pela resistência à insulina e pela disfunção das células β do pâncreas. Os péptidos gastrintestinais, “gastric inhibitory polypeptide” (GIP) e “glucagon-like peptide-1” (GLP-1), são hormonas incretinas que estimulam, maioritariamente, a produção de insulina pós-prandial. Formulações contendo GLP-1 possuem um grande potencial no tratamento desta doença. Porém, o GLP-1 é eficaz apenas quando administrado por via parentérica. Para o tratamento da diabetes mellitus tipo 2 são usados análogos do GLP‑ 1 ou miméticos da incretina os quais são eficazes por via subcutânea. The pathogenesis of diabetes mellitus type 2 includes insulin resistance and progressive β-cell dysfunction. The gastrointestinal peptides, gastric inhibitory polypeptide (GIP) and glucagon‑like peptide-1 (GLP-1), are incretin hormones which are responsible for the major part of postprandial insulin secretion. Formulations containing GLP-1 have a great potential in the treatment of diabetes mellitus type 2. Nonetheless, GLP-1 is only efficient by continuous parenteral administration. GLP-1 analogues or incretin mimetics, exendine-4, are active after subcutaneous injection and can be used in the treatment of diabetes mellitus of type 2.

Conductas promotoras de salud en adultos con diabetes tipo 2

Tesis (Maestría en Ciencia de Enfermería con Especialidad en salud Comunitaria) UANL

Factores personales, barreras percibidas y asistencia a consulta depersonas con diabetes tipo 2

Tesis (Maestría en Ciencias de Enfermería con Énfasis en Salud Comunitaria) UANL

Acciones de autocuidado por desviación de la salud en el adulto con diabetes tipo 2

Tesis (Maestría en Ciencias de Enfermería con Énfasis en Salud Comunitaria) UANL

Acciones de autocuidado en adultos con diabetes tipo 2 en el área no matropolitana

Tesis (Maestría en Ciencias de Enfermería) UANL

Autocuidado y control glucémico en adultos mayores con diabetes tipo 2

Tesis (Maestría en Ciencias de Enfermería) UANL

Aspectos sociales y psicosociales del control de la diabetes tipo 2

Tesis (Maestría en Trabajo Social) UANL

Calidad de vida del paciente con diabetes tipo 2

Tesis (Maestría en Ciencias de Enfermería con Énfasis en Salud Comunitaria) UANL

Autocuidado del adulto con diabetes tipo 2 en control ambulatorio

Tesis (Maestría en Ciencias de Enfermería) UANL