Kilpi, Volter

Volter Kilpi, fram till år 1886 Volter Adalbert Ericsson f. 12.12.1874 i Gustavs d. 13.6.1939 i Åbo Volter Kilpis karriär kan delas in i två olika faser. Mellan faserna ligger en trettio år lång tystnad. I sin ungdomsproduktion framträder Kilpi som nyromantisk och nietzscheansk författare, i enlighet med tidens litterära mode. Den tidiga produktionen väckte uppseende med sitt utsmyckade och estetiserande patos. Dessa verk innebär också en höjdpunkt för den litterära symbolismen i finsk litteratur. Den senare fasen i författarskapet inleddes år 1933. Under denna period utgav Kilpi i snabb takt sina kändaste verk Alastalon salissa I-II (sv. I salen på Alastalo) från 1933, Pitäjän pienempiä (sv. De mindre i socknen) från 1934 och Kirkolle (sv. Till kyrkan) från 1937, om vilka han använde samlingsnamnet Saaristosarja (sv. Skärgårdsserien). Ett karakteristiskt drag i serien är en säregen, långsamt framskridande språklig framställning med långa meningar. Alastalon salissa (I salen på Alastalo) har lyfts fram som ett betydande verk för den moderna finska romankonsten. Som förnyare av romangenren har Kilpi även jämförts med James Joyce och Marcel Proust. http://www.blf.fi/artikel.php?id=4972 http://www.kansallisbiografia.fi/kb/artikkeli/4972/

Kivi, Aleksis

Aleksis Kivi, eg. Alexis Stenvall f. 10.10.1834 i Nurmijärvi d. 31.12.1872 i Tusby Aleksis Kivi är en klassisk författare i den finska litteraturen och har vid sidan av Mikael Agricola och Elias Lönnrot lyfts fram som skapare av den finska nationallitteraturen. Kivi förnyade det litterära uttrycket inom prosan och dramatiken, såväl som lyriken. Kivis dramer, t.ex. Kullervo och Nummisuutarit (sv. Sockenskomakarna) som båda utgavs 1864, fick stor uppskattning redan under Kivis egen tid. Romanen Seitsemän veljestä (sv. Sju bröder) från 1870 fick däremot ett förkrossande mottagande av kritikern August Ahlqvist. Kivi fick ändå återupprättelse en kort tid efter sin död. Sju bröder lästes länge som en utvecklingsroman och skildring av skogsfinnarnas utveckling till en bildad och försonlig nation. Senare tolkningar har däremot betonat att många olika röster kommer till tals i verket, samt att det bär spår av en mångfald litterära influenser. http://www.blf.fi/artikel.php?id=2826 http://www.kansallisbiografia.fi/kb/artikkeli/2826/

Krohn, Julius

Julius Krohn, som diktare Suonio f. 19.4.1835 i Viborg d. 28.8.1888 i Viborg Julius Krohn har blivit känd som förkämpe för finskheten under 1800-talet. Han var verksam som diktare, professor i finska språket och litteraturen, översättare och tidningsman. Han bidrog till att jämförelsen mellan tidiga versioner av en berättelse blev en etablerad metod i folkdiktningsforskningen, och fick av den anledningen även internationellt erkännande. Krohn utgav själv under namnet Suonio allegoriska sagor, fosterländska dikter och kärlekslyrik. I produktionen ingår också dikter för barn, psalmer och kärleksdikter skrivna till hans hustru, Emma Krohn, efter hennes död. Julius Krohn språkgranskade även Aleksis Kivis klassiska verk Sju bröder och understödde Kivi ekonomiskt, även om de två männen skildes åt i sin syn på diktning, något som kom till uttryck i Kivis sätt att beteckna sin beskyddare som ”lallaa-runoilija” (sv. ung. ”tralala-diktare”). http://www.blf.fi/artikel.php?id=496 http://www.kansallisbiografia.fi/kb/artikkeli/496/

Lassila, Maiju

Maiju Lassila urspr. Algoth Tietäväinen även Algoth Untola, Irmari Rantamala, J. I. Vatanen d. 28.11.1868 i Tohmajärvi d. 21.5.1918 i Helsingfors Maiju Lassila är en av den finska litteraturens färgstarkaste författargestalter under det tidiga 1900-talet. I hans produktion ingår såväl komiska folklustspel som samhällsengagerade och självbiografiska verk. Under det kvinnliga författarnamnet Maiju Lassila utgavs 20 verk, av vilka det kändaste är lustspelet Tulitikkuja lainaamassa (sv. Låna tändstickor) från 1910. Harhama (sv. En chimär) och Martva, som båda utgavs 1909 under namnet Irmari Rantamala, är löst självbiografiska. I Harhama skildras allegoriskt kampen mellan ont och gott, och verket har beskrivits som en finsk motsvarighet till Faust samt som en variant av Dantes Divina Commedia och John Miltons Det förlorade paradiset (Paradise lost). Den samhällskritiska torparskildringen Avuttomia (sv. Hjälplösa), utgiven år 1913 under namnet J.I. Vatanen, gjorde författaren och journalisten Rantamala till en symbol för den röda makten. Författaren dog som fånge efter det finska inbördeskriget år 1918, på vägen till avrättningsplatsen. http://www.blf.fi/artikel.php?id=2831 http://www.kansallisbiografia.fi/kb/artikkeli/2831/

Linnankoski, Johannes

Johannes Linnankoski, oik. Johannes Vihtori Peltonen f. 18.10.1869 i Vakkola, Askola d. 10.8.1913 i Helsingfors Johannes Linnankoski är speciellt känd för sin roman Laulu tulipunaisesta kukasta (sv. Sången om den eldröda blomman) från 1905, som gjorde framgång både i hemlandet och internationellt, men som även väckte ilska. Verket, som inleds i folkvisestil, tar i skildringen av Don Juan-temat i bruk nyromantikens och symbolismens, såväl som dekadensens tematik och stilmedel, men präglas också av drag typiska för realismens tendenslitteratur. Den mest berömda av Linnankoskis korta berättelser är Hilja, maitotyttö (sv. Hilja, mjölkflickan) från 1920, som även filmatiserats. I sina dramer behandlade Linnankoski ofta religiösa ämnen. Hans idédrama Ikuinen taistelu (sv. Den eviga striden) från 1903 skildrar på en symbolisk nivå den moderna människans uppkomst och andliga strid under sekelskiftets brytningstid. http://www.blf.fi/artikel.php?id=2835 http://www.kansallisbiografia.fi/kb/artikkeli/2835/

Nervander, Johan Jakob

Johan Jakob Nervander f. 23.2.1805 i Nystad d. 15.3.1848 i Helsingfors Johan Jakob Nervander var finländsk diktare, fysiker och meteorolog, samt en nyckelfigur i Lördagssällskapet. Hans inflytande inom den finländska kultureliten var som störst på 1820-40-talen. Fast den vetenskapliga forskningen krävde största delen av Nervanders uppmärksamhet, drogs han också till diktandet. Nervanders viktigaste verk som poet är Jephtas Bok, En Minnes-Sång i Israel, som belönades med Svenska Akademiens andra pris år 1832 och trycktes åtta år senare. Nervanders lyrik var formmässigt slipad. Till innehåll och stämning varierade dikterna kraftig, från starka känslouttryck och fritt flygande fantasi till melankoli och inbundenhet. http://www.blf.fi/artikel.php?id=3567 http://www.kansallisbiografia.fi/kb/artikkeli/3567/

Pakkala, Teuvo

Teuvo Pakkala, urspr. Theodor Oskar Frosterus f. 9.4.1862 i Uleåborg d. 7.5.1925 i Kuopio Teuvo Pakkala var en av 1800-talets mest centrala realistiska författare, och särskilt känd för sina barnskildringar i novellform. I sina verk Vaaralla (sv. I Vaara) från 1891 och Elsa från 1894 tar Pakkala också i bruk naturalismens stilmedel och ideal i skildringen av destruktiva kvinnoöden. I hans produktion betonas speciellt en ny, modern människobild, baserad på djuppsykologi. Också i barnskildringarna kombineras en psykologiskt inkännande skildring med objektivt betraktande. Barngestalterna är trovärdigt beskrivna komplexa karaktärer, även om den samtida kritiken ofta inte insåg värdet i dessa noveller. Pakkala gav också ut tre dramer. Sånglustspelet Tukkijoella (sv. Timmerflottare) från 1896, som utnyttjar timmerflottarromantiska stämningar, är en av tidernas mest populära finska dramer i hemlandet. http://www.kansallisbiografia.fi/kb/artikkeli/2841/

Gummerus, Karl Jakob

Karl Jakob Gummerus f. 13.4.1840 i Karleby d. 20.3.1898 i Helsingfors Karl Jakob Gummerus var en av de mest lästa finskspråkiga författarna under 1860- och 1870-talen, och samtidigt verksam som framgångsrik förläggare. Förlaget K.J. Gummerus, som han grundade tillsammans med sin hustru Gustava, gav i tidens folkbildande anda ut finskspråkig litteratur. Det första utgivna verket på förlaget var Gummerus egna Ylhäiset ja alhaiset (sv. Hög och låg), som baserade sig på texter utgivna som följetonger i tidningar. Detta verk som gavs ut år 1870 kan ses som den första romanen skriven på finska, även om Aleksis Kivis Sju bröder (Seitsemän veljestä) utgavs samma år. Gummerus övriga litterära produktion bestod av det han själv kallade ”uuteloita”. Det var alltså fråga om noveller, en ny litterär genre i tiden. http://www.blf.fi/artikel.php?id=2886 http://www.kansallisbiografia.fi/kb/artikkeli/2886/

Harmaja, Saima

Saima Harmaja f. 8.5.1913 i Helsingfors d. 21.4.1937 i Helsingfors Saima Harmaja har framstått som den finska litteraturens prototyp för det tragiskt romantiska diktarödet. Hennes karriär som lyriker varade i bara fem år (1932-1937) och resulterade i fyra diktsamlingar. Mest kritikerrosad i produktionen var hennes debutsamling Huhtikuu (sv. April) från 1932. Harmaja skrev traditionell poesi med slutrim, som tematiskt kretsade kring naturen och kärleken. Hon diktade drömmande lyriskt samt beskrev sina sorger, glädjeämnen och glödande längtansfulla stämningar. Mindre uppmärksamhet har getts åt hennes mera sensuella dikter och den raka självironiska humor som ibland sticker ut i texten. Dessa dikter är tydligt påverkade av Edith Södergrans lyrik. Författarmyten kring Harmajas person är framför allt en följd av hennes postumt utgivna dagböcker. http://www.kansallisbiografia.fi/kb/artikkeli/5582/

Kailas, Uuno

Uuno Kailas, urspr. Frans Uuno Salonen f. 29.3.1901 i Heinola landskommun d. 21.3.1933 i Nizza, Frankrike Uuno Kailas författarbana varade endast ett decennium (1922-1932). Under denna tid blev han känd som en prototyp för den lidande konstnären, och som en speciellt skicklig brukare av versmått och slutrim. Teman i Kailas dikter är en hänförd livseufori, men samtidigt en djup och dyster känsla av skuld. I sin sena produktion närmar han sig ändå en lugnare, mera klassiskt lakonisk lyrisk stil. Hans dikter behåller ändå sin sensualism och tidningen Kotimaa (sv. hemlandet) hotade honom rentav med tryckfrihetsåtal. Dikten ”Talo” (sv. ”Gården”) i diktsamlingen Uni ja kuolema (1931, sv. Drömmen och döden) gestaltar en känsla förbunden med att avstå eller dra sig tillbaka som är typisk för Kailas lyrik: ”Vain kaks on ovea mulla,/kaks, uneen ja kuolemaan.” (”Blott drömmens utgång och dödens/finns där tillreds för mig.”, tolkning till svenska av Arvid Mörne). http://www.blf.fi/artikel.php?id=4878 http://www.kansallisbiografia.fi/kb/artikkeli/4878/

Lagervall, Jakob Fredrik

Jakob Fredrik Lagervall urspr. Oxeman f. 19.7.1787 i Kontiolahti (Kontiolax) d. 7.11.1865 i Helsingfors Jakob Fredrik Lagervall har gått till historien framför allt som pionjärförfattare till finskspråkiga dramer. Lagervall var litterärt aktiv särskilt under 1830- och 1840-talen, och är främst känd som dramatiker men skrev även en del poesi och prosa. De flesta av hans dramer är religiöst färgade samt skrivna i versform och på runometer (det versmått som används i Finlands nationalepos Kalevala). Det kändaste av hans dramer är Ruunulinna (sv. Kronoborgen) från år 1834, en finsk version av William Shakespeares klassiska pjäs Macbeth. Detta drama är också den första tragedin skriven på det finska språket. Trots att Lagervall var övertygad fennoman, skrev han både på svenska och finska. http://www.kansallisbiografia.fi/kb/artikkeli/2909/

Lehtonen, Joel

Joel Lehtonen f. 27.11.1881 i Säminge d. 20.11.1934 i Helsingfors Under sin litterära bana avancerade Joel Lehtonen från en nyromantisk, nietzscheanskt färgad lidelse, mot en poetisk-realistisk folklivsskildring. Lehtonens tidiga litterära verk utspelar sig i finländsk forntid och skildrar upproriskheten hos stolta och avvikande individer som reflekterar över sitt ursprung. Lehtonens realistiska period når sin kulmen med den sk. Putkinotko-serien, som består av romanen Kerran kesällä (sv. En gång på sommaren) från 1917, novellsamlingen Kuolleet omenapuut (sv. De döda äppelträden) från 1918 samt endagsromanen Putkinotko, från 1919-1920, som kan ses som författarens mest centrala verk. I 1920- och 1930-talsproduktionen dyker satiriska och groteska drag upp. Lehtonens mest betydande diktsamling är Hyvästijättö lintukodolle (sv. Avsked till Lintukoto) som utgavs år 1934. http://www.blf.fi/artikel.php?id=4598 http://www.kansallisbiografia.fi/kb/artikkeli/4598/

Leino, Eino

Eino Leino eg. Armas Einar Leopold Lönnbohm f. 6.7.1878 på Hövelö gård i Paltamo d. 10.1.1926 i Nuppulinna, Tusby Som diktare representerar Eino Leino den nationella nyromantiken, och hans lyrik har blivit gemensam egendom bland finländarna. Finsk folkdiktning och europeiska litterära strömningar möts framför allt i hans två samlingar av Helkavirsiä (sv. Helkasånger) från 1903 och 1916. I dem smälter en ny, levande bildlighet ihop med en mytisk värld, som bottnar i folkdiktningen. Från år 1906 skriver Leino även prosa. Hans trilogi från ofärdsåren, bestående av romanerna Tuomas Vitikka, Jaana Rönty och Olli Suurpää (utgivna mellan 1906 och 1908), representerar ett brytningsskede i skildringen av folket. i sin dramatik behandlar Leino framför allt historiska ämnen. I sin tid blev Leino även känd som självständig essäist, teater- och litteraturkritiker samt politisk kåsör. http://www.blf.fi/artikel.php?id=2833 http://www.kansallisbiografia.fi/kb/artikkeli/2833/

Leino, Kasimir

Kasimir Leino eg. Kasimir Agathon Lönnbohm f. 17.11.1866 i Paltamo d. 8.3.1919 i Helsingfors Kasimir Leino var en känd kulturpåverkare, verksam som författare, litteratur- och konstkritiker, forskare samt teaterdirektör. Leinos lyrik har ofta hamnat i skuggan av hans brors, Eino Leinos diktargärning. Kasimir Leinos arbete hade emellertid också ett betydelsefullt inflytande på broderns produktion. Han var en pionjär inom symbolismen och därtill aktiv som översättare av europeisk litteratur. Leino utgav fyra diktsamlingar som innehöll realistisk programdikt och centrallyrik, episka och historiska dikter, samt även satir. Leinos noveller och berättelser följer det realistiska programmets ideal. I skiftet mellan 1800- och 1900-talet övergick Leino till dramatiken och gav ut två omfattande dramer Jaakko Ilkka ja Klaus Flemming (sv. Jakob Ilkka och Klas Flemming) från 1901 samt Lehtolapsi från 1905. http://www.kansallisbiografia.fi/kb/artikkeli/3527/

Lönnrot, Elias

Elias Lönnrot f. 9.4.1802 i Sammatti d. 19.3.1884 i Sammatti Elias Lönnrot är, vid sidan om Mikael Agricola, en av det finska skriftspråkets fäder. Lönnrot är skaparen av Finlands nationalepos Kalevala samt Kanteletar, en samling lyriska dikter. Den standardversion av Kalevala som är i bruk idag, dvs. den nya Kalevala, gavs ut år 1849 i en av Lönnrot bearbetad och redigerad upplaga. I denna upplaga inkluderades också material som hade samlats in av andra än Lönnrot själv. Kanteletar taikka Suomen Kansan Wanhoja Lauluja ja Wirsiä utgavs i tre delar år 1840. Lönnrot gav även ut ordspråk, gåtor och besvärjelsedikter. Han översatte konstpoesi till finska, allt ifrån Homeros till Runeberg och förnyade även finskan som redaktör för flera ordböcker, bland annat en finsk-svensk ordbok. Därtill var han verksam som tidningsman och läkare, samt kunnig inom folkmedicinens område. Hans verk Flora Fennica ger anvisningar om användningen av nyttoväxter och naturläkemedel. http://www.blf.fi/artikel.php?id=2836 http://www.kansallisbiografia.fi/kb/artikkeli/2836/