Tobaksbruk och tandvårdsvanor bland 15-70 åringar ur ett 20-års perspektiv (1983 - 2003)

Det tobakspreventiva arbetet är en av samhällets största utmaningar.Syftet med studien var att beskriva tobaksbruket och dess förändring över tid (1983-2003) iett slumpmässigt urval av individer 15-70 år i Jönköpings kommun. Den specifikamålsättningen var att analysera tobaksvanorna i relation till socioekonomiska förhållanden,personlighet, tandvård och tandvårdsvanor. Studien utgjordes av tre epidemiologiskatvärsnittsstudier utförda åren 1983, 1993 och 2003. En klinisk och röntgenologiskundersökning utfördes av mun och tänder. Individerna fick även besvara ett frågeformulär.Resultaten visade en statistiskt signifikant minskning av tobaksbruket från 31 %tobaksbrukare 1983 till 24 % såväl 1993 som 2003. Detta gällde samtliga åldersgrupper utomåldersgruppen 40-åringar. I första hand minskade andelen rökare. Samtidigt ökade snusarna isamtliga åldersgrupper 20-60 år innebärande ett i stort sett oförändrat tobaksbruk 1993 och2003. Det förelåg ingen statistisk signifikant skillnad vid de tre undersökningsåren mellantobaksbrukare och icke/brukare med avseende på inkomst-, utbildningsnivå, civilstånd, ochKASAM poäng. År 2003 förelåg en statistisk signifikant skillnad mellan brukare och ickebrukare med avseende på frekvens av tandvårdsbesök, där tobaksbrukarna i störreutsträckning än icke brukaren, inte besökte tandvården eller besökte tandvården oregelbundet.Icke brukarna borstade tänderna statistiskt signifikant oftare än tobaksbrukarna år 1993 ochicke brukarna använde tandstickor statistiskt signifikant oftare än tobaksbrukarna år 1983 och2003.

Aga, disciplin och fostran i den svenska folkskolan 1945-1959. : En studie om 1947 års skoldisciplinutredning, Skolöverstyrelsens direktiv i fostrans- och disciplinfrågor samt hanteringen av frågan om skolagan i Tunabygdens lärarklubb.

Denna historieuppsats (15hp) handlar om aga- och skoldisciplinsfrågorna i den svenska folkskolan. Undersökningens syfte är att granska hur disciplinsfrågorna i folkskolan hanterades före och efter agaförbudet på både nationell och lokal nivå. För att uppnå detta mål har i första hand tre olika källor använts, nämligen 1947 års skoldisciplinutredning, protokoll från Tunabygdens lärarklubb och dess studiecirkel samt Skolöverstyrelsens anvisningar till folkskolelärarna efter att agan hade förbjudits i folkskolan. Skoldisciplinutredningen kom som en följd av protesterna från lärarkåren och Skolöverstyrelsen till ett agaförbud. Disciplinutredningen kom inte fram till något agaförbud utan snarare fram till flera disciplinsfrämjande förslag. I Tunabygdens lärarklubb och dess studiecirkel bedrevs diskussioner som berörde aga, disciplin och fostran överhuvudtaget. Lärarklubben och folkskolestyrelserna i landet var emot ett agaförbud, men inte enbart för rätten i sig att få aga elever, utan också för att de var emot en stark centralstyrning som de upplevde fanns och som ifrågasatte lärarnas yrkesprofession. Skolöverstyrelsens anvisningar kom 1959, året efter agaförbudet och den handlade mycket om skolans och lärarnas fostrande uppgifter. Fungerande disciplin i klassen ansågs vara lika viktig som innan agaförbudet och det handlade om att ändra formerna för denna disciplin. För att upprätthålla ett fungerande disciplin ansåg Skolöverstyrelsen att det var oerhört viktigt att lära känna igen skolbarnet och dess hemförhållanden. För att kontrollera detta hade bl.a. lärare och skolläkare viktiga roller i hemmens hjälp att fostra barnen rätt, då tilltron till barnens föräldrar och uppväxtmiljö var låg från Skolöverstyrelsens sida.

”Agaparagrafen skall orubbat stå kvar” : Sveriges Folkskollärarförbund och dess medlemskretsars remissvar ochsynpunkter rörande 1946 års skolkommissions förslag om avskaffande avaga och inrättande av s.k. samarbetsnämnder

Syftet med detta arbete har varit att undersöka Sveriges Folkskollärarförbund och dess lokalorganisationers remissvar på 1946 års skolkommissions förslag angående avskaffande av agan i folkskolan samt införandet av samarbetsnämnder. I Sverige höjdes röster från olika så kallade lärarkretsar. Medlemmarna ifrågasatte detta förslag och uppfattade förslaget som onödigt. De blev i sin tur ifrågasatta och det var enligt dem upprörande. Att ha kvar agan som sista utväg var en bärande del av fostran enligt folkskollärarna i Sverige och ett införande av samarbetsnämnder var detsamma som att försvåra det disciplinära arbetet i skolan. Skolagan var en snabb och effektiv metod, vilket folkskollärarna därtill menade att de sällan använde. Folkskollärarna i Sverige menade att de hade elevens bästa för sina ögon och förslaget angående avskaffandet av agan var samma sak som att kritisera dem. Folkskollärarna kände sig utsatta, deras mest värdefulla pedagogiska hjälpmedel skulle komma att tas ifrån dem.