TransReality : en kvalitativ studie om representationer av unga transpersoner i Ryssland och USA

Denna studie undersöker hur unga transpersoner representeras i media, närmare bestämt inom genren reality tv. De två program som valts för ändamålet är amerikanska I am Jazz och ryska TransReality, där den första fokuserar på 15-åriga Jazz Jennings liv medan den andra följer ett antal unga transpersoners vardag. Valet av program bygger på att de båda släpptes under det gångna året, att samtliga huvudpersoner är ungdomar och att de har sitt ursprung i två vitt skilda kulturella kontext. Syftet är att granska hur serierna representerar transpersoner utifrån frågor som biologiskt kön, genus och könsidentitet. Frågeställningarna rör ungdomarnas sociala relationer och samhället, vad det är som serierna problematiserar och hur programmets utformning bidrar till att berätta deras historier. Inledningsvis förklaras olika definitioner av kön, samt genus och könsidentitet. För att närma mig materialet har jag valt teorier utifrån programmens utformning såväl som innehåll. Teorierna omfattar reality tv, stereotypier, Judith Butlers idéer om genus i kombination med transgender studier och transfeminism. De senare två är relativt nya akademiska ämnen/teorier i Sverige, men välbehövliga sådana då de tar transpersoners liv och erfarenheter på allvar. Studierna jag tagit del av inom tidigare forskning visar på att transpersoner ofta förbises även i queerteoretiska sammanhang. Feminismen har även inkorporerats i metodologin, för att bättre belysa det som studien avser att undersöka. Norman Faircloughs kritiska diskursanalys med sin politiska betoning utgör stommen för det analytiska arbetet. Detta har applicerats på tre avsnitt av varje program: det första, mittersta och sista. Genom att analysera dessa framkommer att bakom den överlag positiva framställningen av de unga transpersonerna i TransReality ligger konservativa värderingar om kön, genus och könsidentitet. I am Jazz är mer progressiv, men även den visar ibland på liknande tendenser som TransReality. De sociala relationerna är det som problematiseras, istället för de unga transpersonerna själva. Reality tv ger prov på att den vuxit till sig som genre i att den med dokumentär ambition berättar de unga transpersonernas historier. Denna autenticitet kan vara av vikt för samhällets förståelse av transpersoner. 

”De leker de här lekarna som är förbjudna av vuxna – för att skapa sig en egen värld.”

Syftet med denna studie är att ta reda på om det finns lekar som förskollärare upplever som problematiska, icke önskvärda eller rent av förbjuder i sin verksamhet, vilka regler som finns för lek i deras verksamhet, samt vilka diskurser kring lek i förskolan som ligger till grund för dessa uppfattningar. Vi vill även undersöka hur förskollärarna själva ser på hur faktorer som genus och egna lekerfarenheter i barndomen har påverkat deras synsätt. Metoden för studien är enskilda intervjuer av semistrukturerad karaktär, samt analys av respondenternas utsagor utifrån ett poststrukturalistiskt perspektiv. Studiens resultat visar att det bland de intervjuade förskollärarna finns föreställningar om lek som bygger på diskurser om lek som lärande, utveckling och bearbetning. När det gäller reglering av lek så ges här uttryck för ståndpunkter som vilar på diskurser om att leken ska vara säker och bygga på samtycke och ömsesidighet mellan de som leker och att ingen får bli kränkt. En slutsats av studien är att det inom svensk förskoleverksamhet både existerar förhållningssätt om totalförbud mot vissa typer av lekar, till exempel vapenlek, men även förhållningssätt som accepterar sådana lekar. En annan slutsats är att pedagoger i förskolan kan uppleva att den pedagogiska miljön begränsar deras möjligheter att tillåta vissa typer av lekar. 

Vart tog aktivisterna vägen? : Egypten och Tunisien fem år efter den arabiska våren

Människorättsorganisationen Egyptian Commission for Rights and Freedoms dokumenterade 340 fall av påtvingade försvinnanden, bara mellan augusti och november 2015. Påtvingade försvinnanden är människor (ofta politiska aktivister) som förs bort av statliga säkerhetsstyrkor utan att deras anhöriga vet var de befinner sig – eller om de ens lever. Så här ser rättsstaten Egypten ut i dag, fem år efter den arabiska våren som avsatte diktatorn Hosni Mubarak. Vad hände med alla de människorätts- och prodemokratiska aktivister som organiserade och ledde demonstrationer mot Mubaraks polisstat? Hur kan de verka som politiska aktivister i ett land som Egypten, som i dag i princip styrs av den egyptiska militären? I Tunisien firar tusentals människor årsdagen för den tunisiska revolutionen på torg och gator, men det förekommer fortfarande polisbrutalitet, ekonomin är svag och många unga tunisier är arbetslösa. Har politiska aktivister i Tunisien en given plats i landets framtid? Nu när man har åstadkommit mycket som revolutionen krävde – till exempel yttrandefriheten. Syftet med det här examensarbetet är att utforska och ge röst åt aktivisterna som deltog i och låg bakom den arabiska våren.

Ibland ger moskén skydd till slagna kvinnor när samhället svikit

Publicerad 16 maj, 2012 - 11:19 Att många religiösa ledare i moskéer ger uttryck för kvinnoförtryckande idéer innebär inte att alla gör det. I min undersökning ingår kvinnors berättelser om hur de i moskén erbjudits just det som samhället borde garantera, nämligen skyddat boende och stöd för dem som vill komma bort från ett våldspräglat hem, skriver Pia Karlsson Minganti. Kvinnor som vänder sig till rådgivare i moskéer kan få ta emot direktiv som är präglade av manscentrering och rent kvinnohat. Kvällens Uppdrag granskning visar exempel på detta. Utan att själv ha haft möjlighet att se programmet i sin helhet kan jag förutse starka reaktioner och krav på åtgärder. Jag arbetar själv mot könsförtryck, anser att våld och tvång ska polisanmälas och att redan existerande lagstiftning bör tillämpas. Med utgångspunkt i min egen forskning bland medlemmar i muslimska ungdomsföreningar i Sverige tror jag emellertid att debatten nu kan tjäna på att jag bidrar med perspektiv på moskéer som mer än endast arenor för misogyni. Insikten om att kategorin muslim samlar en miljard människor med alla tänkbara ideologiska orienteringar borde idag vara en självklarhet. På samma sätt är muslimska församlingar präglade av variation. Att många (just nu de flesta?) religiösa ledare i moskéer ger uttryck för kvinnoförtryckande idéer innebär inte att alla gör det. Inte heller innebär det att imamerna ifråga har kvinnoförtryck som uttalad målsättning eller aldrig verkar för kvinnors rättigheter. Verkligheten är som bekant komplex. En viktig poäng i sammanhanget är att islamiska rådgivare allt oftare är kvinnor. Internationell forskning visar på en samtida trend där kvinnor etablerar auktoritet i moskéer och organisationer, och virtuellt på internet. Det sker på eget initiativ, men även genom uppmuntran från manliga företrädare och genom statliga initiativ. De flesta bidrar som volontärer, som till exempel de ungdomsledare som runt om i Sverige engagerar ungdomar i allt från islamstudier till läxhjälp och alternativa helgaktiviteter på behörigt avstånd från alkohol och droger. Inom sina föreningar fungerar kvinnorna som beslutsfattare och organisatörer, som styrelseledamöter och ordföranden. De deltar också i andra offentliga sammanhang som föredragshållare och debattörer och samarbetspartners i olika projekt. Många av dessa projekt har till syfte att motverka diskriminering på grundval av kön, hudfärg och religiös tro. Kvinnornas religiösa engagemang kan liknas vid den kristna väckelserörelsen. Kvinnor, ungdomar och andra marginaliserade grupper sluter sig samman och studerar Koranen utan direkt inblandning av konventionella auktoriteter. De islamiska källorna används för att genomdriva förändringar och för att försvara bland annat kvinnors rättigheter. För många framstår våld mot kvinnor som en absurditet, helt oförenlig med islam. Vad jag försöker frammana här är en kontext där kvinnor kan instrueras att inte polisanmäla en misshandlande make, men där samtidigt andra typer av råd ges av olika tongivande personer och även hjälp att fly ut ur akuta våldssituationer. I min undersökning ingår kvinnors berättelser om hur medlemmar i moskéförsamlingar har erbjudit just det som samhället borde garantera, nämligen skyddat boende och stöd för dem som vill komma bort från ett våldspräglat hem. Det är bra att media granskar representanter i moskéer. Kritik kan bidra positivt till utvecklingen av islam i Sverige och motverka att män med destruktiv syn på könsrelationer fortsätter att dominera. Men det är viktigt att kritiken inte är ensidig eller fragmentarisk. När kvinnoförtryck såsom nedtystat våld och sexuellt tvång bland muslimer debatteras är även en annan form av förtryck närvarande: förtrycket mot muslimer som grupp. Det finns en tendens i dagens samhälle att peka ut muslimer som ett exceptionellt hot – mot kvinnor, homosexuella, judar, ”vanligt folk” och samhället i stort. Stigmatisering får flera olyckliga konsekvenser. För det första riskerar kvinnoförtryck i andra sammanhang att osynliggöras. I vilka andra miljöer borde tevereportage med dold kamera göras för att blotta de tänkesätt som leder till kvinnors lidande och död? Det är naturligtvis provocerande i sammanhanget, men erinra etnologen Jesper Fundbergs forskning om hur pojkfotboll fostrar unga i en miljö som knappast har gjort upp med sin sexism, rasism och homofobi. När gav den muslimkritiske debattören senast sitt stöd till en kvinnojour, med ett erkännande ord, praktiskt handtag eller rentav ekonomiskt bidrag? För det andra, politiska entreprenörer i islamofobi slår mynt av att muslimer pekas ut som det primära hotet. Sverigedemokrater hörs plötsligt försvara kvinnors, homosexuellas och judars rättigheter med hjälp av feministiska och antirasistiska argument med udden riktad mot muslimer och islam. För det tredje visar forskning på en tendens bland kvinnor i utsatta minoriteter att sluta upp bakom mansdominerade ledarskikt i syfte att värna gruppens väl, även om de samtidigt är kritiska mot dessa mäns tolkningar och praktiker. Att ensidigt förknippa islam med fenomen som våld mot kvinnor kan alltså få starkt negativa konsekvenser för prioriteringen av muslimska kvinnors välfärd. Våren 2010 debatterades riksorganisationen Sveriges Unga Muslimers val av gästföreläsare till sin årliga konferens. Den tänkta gästen förknippades med homofoba yttranden och debatten resulterade i att Ungdomsstyrelsen granskade ett antal bidragsberättigade religiösa ungdomsorganisationer för eventuell diskriminering mot homosexuella. Förutom Sveriges Unga Muslimer prövades även Ungdomsinitiativet inom Syrisk-ortodoxa ärkestiftet, Riksförbundet unga katoliker, Evangeliska frikyrkans och Pingstkyrkans ungdomssektioner. Granskningen av gruppernas formella handlingar gav inga skäl till att dra tillbaka deras statsbidrag och ingen fördjupad kontroll av enskilda medlemmars uttalanden gjordes. Exemplet visar att omfattningen av statlig granskning vägs mot människors grundlagsstadgade rättighet att organisera sig efter egna intressen och behov. Enskilda förgrundsgestalter är inte synonyma med sina samfund. I samma anda menar jag att tilltro till muslimers, kvinnor inräknade, förmåga att debattera, förhandla, tänja på och motstå förtryck gör det rimligt att framhålla muslimska församlingar och föreningar, inte bara som arenor för misogyni, utan även som plattformar för aktivt medborgande. En sådan tilltro bottnar också i insikten att det är möjligt att förändra de mest seglivade normer. Det visar inte minst den kriminalisering av våldtäkt inom äktenskapet som till slut skedde i Sverige 1965. Pia Karlsson Minganti, doktor och forskare i etnolog, Stockholms universitet

Challenging From Within : Youth Associations and Female Leadership in Swedish Mosques

This chapter focuses on women members of the Sunnī-dominated national organization Sweden's Young Muslims (Sveriges Unga Muslimer, SUM) and some of its local youth associations in different Swedish towns, to argue that involvement with these associations is increasing Muslim women's engagement with mosques and other venues for acquisition of Islamic knowledge. Illuminating the continuous challenges to the women's presence in mosques and their wider public activism the chapter examines how these women defend their right to exercise religious authority while supporting the traditional sources of Muslim authority in the public sphere. It analyzes how the women reinterpret the Islamic texts to change their daily lives as well as their position within both the Muslim community and Swedish society as a whole. The chapter emphasizes that in more informal situations, backstage among peers, the women put gender on the agenda, initiate reflexive deliberations, and test alternative norms and practices.

Uppfattningar om grooming – lärares attityder avseende elevers utsatthet för sexuella närmanden på internet

Barn och ungdomar spenderar mycket tid på internet vilket medför risker att utsättas för grooming. Detta kan påverka deras psykiska hälsa, skolprestationer och framtida arbetsliv. Lärare utgör en viktig yrkesgrupp som kan upptäcka och förebygga elevers utsatthet på internet. Studiens syfte var att belysa lärares oro, uppfattningar och attityder avseende elevers utsatthet för grooming samt att undersöka lärares åsikter om sin och skolans roll i frågor beträffande detta. En enkätundersökning genomfördes med 207 högstadie- och gymnasielärare som respondenter. Lärarna var oroliga för att elever ska utsättas för grooming och hade låg tilltro till sin egen förmåga att identifiera och hantera utsatta elever. De ansåg i hög utsträckning att skolan har ett ansvar i frågan och efterfrågade mer kunskap. Kvinnliga lärare, högstadielärare samt de med egen erfarenhet av grooming uttryckte större oro jämfört med övriga. Utbildning av lärare om vilka följder grooming kan få gällande elevers skolprestation kan bidra till att de kan uppmärksamma unga som blivit utsatta.