Populärkulturella fängelser : En studie av Oz och Orange is the New Black

Sammanfattning/Abstract I denna studie har vi med det amerikanska samhällets erfarenhet av det inhemska fängelsesystemet som grund valt att studera de två tv-serierna Oz och Orange is the New Black. Utifrån detta har vi undersökt hur fängelserna i dessa serier porträtteras, hur två framträdande fångar porträtteras, hur interaktionen mellan fångar och fängelsemiljön ser ut i berättelsernas struktur samt studerat gestaltningen av fångarna ur ett genus och etnicitetsperspektiv. Vi använder oss av ett flertal teorier som berör det amerikanska samhället, dess fängelsesystem samt genus och etnicitet. Vi har använt oss av narratologisk och semiotisk metodik för att studera seriernas innehåll rörande porträttering av karaktärer och berättarstruktur. I vår slutdiskussion kommer vi fram till att det finns en gemensam kritik av fängelser som brottsförebyggande instans och att porträtteringen av seriernas karaktärer både bryter och cementerar vissa normer rörande genus och etnicitet. Vi finner även ett typiskt narrativt för den genre vi valt att undersöka som är fängelsegenren.                

Ibland ger moskén skydd till slagna kvinnor när samhället svikit

Publicerad 16 maj, 2012 - 11:19 Att många religiösa ledare i moskéer ger uttryck för kvinnoförtryckande idéer innebär inte att alla gör det. I min undersökning ingår kvinnors berättelser om hur de i moskén erbjudits just det som samhället borde garantera, nämligen skyddat boende och stöd för dem som vill komma bort från ett våldspräglat hem, skriver Pia Karlsson Minganti. Kvinnor som vänder sig till rådgivare i moskéer kan få ta emot direktiv som är präglade av manscentrering och rent kvinnohat. Kvällens Uppdrag granskning visar exempel på detta. Utan att själv ha haft möjlighet att se programmet i sin helhet kan jag förutse starka reaktioner och krav på åtgärder. Jag arbetar själv mot könsförtryck, anser att våld och tvång ska polisanmälas och att redan existerande lagstiftning bör tillämpas. Med utgångspunkt i min egen forskning bland medlemmar i muslimska ungdomsföreningar i Sverige tror jag emellertid att debatten nu kan tjäna på att jag bidrar med perspektiv på moskéer som mer än endast arenor för misogyni. Insikten om att kategorin muslim samlar en miljard människor med alla tänkbara ideologiska orienteringar borde idag vara en självklarhet. På samma sätt är muslimska församlingar präglade av variation. Att många (just nu de flesta?) religiösa ledare i moskéer ger uttryck för kvinnoförtryckande idéer innebär inte att alla gör det. Inte heller innebär det att imamerna ifråga har kvinnoförtryck som uttalad målsättning eller aldrig verkar för kvinnors rättigheter. Verkligheten är som bekant komplex. En viktig poäng i sammanhanget är att islamiska rådgivare allt oftare är kvinnor. Internationell forskning visar på en samtida trend där kvinnor etablerar auktoritet i moskéer och organisationer, och virtuellt på internet. Det sker på eget initiativ, men även genom uppmuntran från manliga företrädare och genom statliga initiativ. De flesta bidrar som volontärer, som till exempel de ungdomsledare som runt om i Sverige engagerar ungdomar i allt från islamstudier till läxhjälp och alternativa helgaktiviteter på behörigt avstånd från alkohol och droger. Inom sina föreningar fungerar kvinnorna som beslutsfattare och organisatörer, som styrelseledamöter och ordföranden. De deltar också i andra offentliga sammanhang som föredragshållare och debattörer och samarbetspartners i olika projekt. Många av dessa projekt har till syfte att motverka diskriminering på grundval av kön, hudfärg och religiös tro. Kvinnornas religiösa engagemang kan liknas vid den kristna väckelserörelsen. Kvinnor, ungdomar och andra marginaliserade grupper sluter sig samman och studerar Koranen utan direkt inblandning av konventionella auktoriteter. De islamiska källorna används för att genomdriva förändringar och för att försvara bland annat kvinnors rättigheter. För många framstår våld mot kvinnor som en absurditet, helt oförenlig med islam. Vad jag försöker frammana här är en kontext där kvinnor kan instrueras att inte polisanmäla en misshandlande make, men där samtidigt andra typer av råd ges av olika tongivande personer och även hjälp att fly ut ur akuta våldssituationer. I min undersökning ingår kvinnors berättelser om hur medlemmar i moskéförsamlingar har erbjudit just det som samhället borde garantera, nämligen skyddat boende och stöd för dem som vill komma bort från ett våldspräglat hem. Det är bra att media granskar representanter i moskéer. Kritik kan bidra positivt till utvecklingen av islam i Sverige och motverka att män med destruktiv syn på könsrelationer fortsätter att dominera. Men det är viktigt att kritiken inte är ensidig eller fragmentarisk. När kvinnoförtryck såsom nedtystat våld och sexuellt tvång bland muslimer debatteras är även en annan form av förtryck närvarande: förtrycket mot muslimer som grupp. Det finns en tendens i dagens samhälle att peka ut muslimer som ett exceptionellt hot – mot kvinnor, homosexuella, judar, ”vanligt folk” och samhället i stort. Stigmatisering får flera olyckliga konsekvenser. För det första riskerar kvinnoförtryck i andra sammanhang att osynliggöras. I vilka andra miljöer borde tevereportage med dold kamera göras för att blotta de tänkesätt som leder till kvinnors lidande och död? Det är naturligtvis provocerande i sammanhanget, men erinra etnologen Jesper Fundbergs forskning om hur pojkfotboll fostrar unga i en miljö som knappast har gjort upp med sin sexism, rasism och homofobi. När gav den muslimkritiske debattören senast sitt stöd till en kvinnojour, med ett erkännande ord, praktiskt handtag eller rentav ekonomiskt bidrag? För det andra, politiska entreprenörer i islamofobi slår mynt av att muslimer pekas ut som det primära hotet. Sverigedemokrater hörs plötsligt försvara kvinnors, homosexuellas och judars rättigheter med hjälp av feministiska och antirasistiska argument med udden riktad mot muslimer och islam. För det tredje visar forskning på en tendens bland kvinnor i utsatta minoriteter att sluta upp bakom mansdominerade ledarskikt i syfte att värna gruppens väl, även om de samtidigt är kritiska mot dessa mäns tolkningar och praktiker. Att ensidigt förknippa islam med fenomen som våld mot kvinnor kan alltså få starkt negativa konsekvenser för prioriteringen av muslimska kvinnors välfärd. Våren 2010 debatterades riksorganisationen Sveriges Unga Muslimers val av gästföreläsare till sin årliga konferens. Den tänkta gästen förknippades med homofoba yttranden och debatten resulterade i att Ungdomsstyrelsen granskade ett antal bidragsberättigade religiösa ungdomsorganisationer för eventuell diskriminering mot homosexuella. Förutom Sveriges Unga Muslimer prövades även Ungdomsinitiativet inom Syrisk-ortodoxa ärkestiftet, Riksförbundet unga katoliker, Evangeliska frikyrkans och Pingstkyrkans ungdomssektioner. Granskningen av gruppernas formella handlingar gav inga skäl till att dra tillbaka deras statsbidrag och ingen fördjupad kontroll av enskilda medlemmars uttalanden gjordes. Exemplet visar att omfattningen av statlig granskning vägs mot människors grundlagsstadgade rättighet att organisera sig efter egna intressen och behov. Enskilda förgrundsgestalter är inte synonyma med sina samfund. I samma anda menar jag att tilltro till muslimers, kvinnor inräknade, förmåga att debattera, förhandla, tänja på och motstå förtryck gör det rimligt att framhålla muslimska församlingar och föreningar, inte bara som arenor för misogyni, utan även som plattformar för aktivt medborgande. En sådan tilltro bottnar också i insikten att det är möjligt att förändra de mest seglivade normer. Det visar inte minst den kriminalisering av våldtäkt inom äktenskapet som till slut skedde i Sverige 1965. Pia Karlsson Minganti, doktor och forskare i etnolog, Stockholms universitet

Flickor, pojkar och leksaker i förskolan : En sociokulturell observationsstudie på två förskolor med inriktning på inomhuslek

Studien syfte är att undersöka hur flickor och pojkar leker, på två förskolor, med inomhusleksaker och om det finns några skillnader mellan könen i leken som avspeglar, förmedlar och bildar förståelser för samhällets könsstereotypa normer kring vad som anses kvinnligt respektive manligt. För att ta reda på detta har observation med hjälp av fältanteckningar använts, med fokus på skillnader mellan flickornas och pojkarnas val av leksaker och sätt att leka. Resultatet visar på att det finns vissa skillnader mellan de flesta pojkarnas och flickornas val av leksaker på de observerade förskolorna, men att det framförallt är sättet att leka som visar på de största skillnaderna. Det har också framkommit att flickorna och pojkarna på förskolorna i observationerna, oftast valde samma typ av leksaker. Men i dessa fall har leksakerna varit typiskt ”pojkiga”, samtidigt som skillnaderna i sättet att leka fortfarande varit tydligt framträdande. Dessa skillnader har sedan diskuterats utifrån hur de kan få betydelse för flickornas och pojkarnas förståelse för könsroller, deras framtidsval och utveckling.

Sean Banan och Frost-Elsa sjunger sig in i förskolan : En kvalitativ studie om hur förskollärare resonerar kring populärmusikens betydelse för barn gällande lärande och identitetsskapande.

Vårt syfte är att få syn på hur förskollärare resonerar kring populärmusikens betydelse för barn gällande lärande och identitetsskapande. Vi har valt att utgå ifrån förskollärares perspektiv på fenomenet. Som metod valde vi att göra en kvalitativ studie där vi intervjuade förskollärare från olika slumpmässigt utvalda förskolor. Det insamlade materialet har vi analyserat med hjälp av ett sociokulturellt perspektiv. Studiens resultat visar på att förskollärarna anser att populärmusiken har en stor betydelse för barnet som lärande och identitetsskapande. Den spelar enligt förskollärarna en betydelsefull roll i skapandet av sociala möten i förskolan. Även populärmusikens möjligheter som pedagogiskt redskap lyftes fram i intervjuerna. Slutligen diskuterades populärmusiken som ett verktyg i arbetet med normer och värderingar i förskolan.