Women are for friendships, men are for fucking : En studie av homosocialitet och kvinnlig vänskap i Sex and the city

I denna uppsats studeras den kvinnliga vänskapen i tv-serien Sex and the city utifrån homosocialitetsteorier och framställningen av den kvinnliga vänskapen. Tidigare studier om serien har gjorts men där fann jag en lucka då kvinnornas vänskap inte studerats på ett liknande sätt tidigare. Syftet med studien är att undersöka hur den kvinnliga vänskapen gestaltas mellan kvinnorna i serien. För att studera detta Lipman-Blumens homosocialitetsteori använts som definierar homosocialitet som att uppskatta, söka sig till eller föredra umgänge med människor av samma kön. Gothlins teori om vänskap och hur denna porträttreras har använts i studien för att kunna identifiera kvinnors vänskap. Heterosociaiitetsteori tas också upp för att visa på motsatsen till homosocialitetsteorin. Undersökningen av studien är uppdelad i två delar, en kvantitativ del där relevanta inslag klockats för att se hur lång tid ett visst innehåll fått i serien. Samt en kvalitativ analys av innehållet i serien där typiska scener valts ut och analyserats för att förstå innehållet och för att kunna analysera kvinnornas vänskap till varandra. Den genomförda analysen behandlar deras vänskap och visar på att kvinnornas homosociala band och deras vänskap till varandra är betydligt starkare än vad tidigare forskning och teorier benämt. Denna studie visar på att vänskapen i serien tagits till en ny nivå där vännerna inte vara är vänner utan själsfränder och kärlekar utan sexuell dragningskraft till varandra. Där vänskapen är vad som värderas högst och att kvinnorna inte är i behov av en man. 

En studie om genuskonstruktioner i svenska kokböcker

Idag råder ett växande intresse för kost och matlagning och det kommer allt fler nya forum för presentation av matlagning. Även det traditionella forumet kokboken har påverkats av den växande matlagningstrenden. Syftet med den här studien är att utifrån teorier om genus, representationer och streotyper undersöka om könet har en avgörande betydelse för vilken kost som presentereras samt hur genus konstrueras i Svenska kokböcker. För att ta reda på detta inelddes studien först med en kvantititv innehållsanalys av 107 kokböcker, samtliga utgivna på Bonnier fakta och Norstedts förlag under åren 2014 och 2015 i syfte att kartlägga sambandet mellan kost och kön. Baserat på det resultat som framkom valdes två kokböcker ut för att mer djupgående analysera hur genus kan konstrueras i bilder med hjälp av en semiotisk bildanalys. Böckerna som ingår i den kvalitativa delen är Moberg. Maten, drycken och konsten att kombinera (2015) av Per Morberg samt Tinas sommar (2015) av Tina Nordström. Reslutatet från dessa två analyser visar att författarnas kön har betydelse för vilken kost som presenteras i böckerna. Kvinnor skriver i större utsträkning än män om teman som rör hälsa, dieter, vegitarisk och vegansk mat och sötsaker. Män skriver istället mer om alkhol och olika kötträtter. I den semiotiska bildanalysen ser vi hur streotypa könsroller konstrueras och på så vis bidrar med ett upprätthållade av hegemoniska förhållanden där det kvinnliga könet underordnas det manliga i form av ett särskiljande och objektifierande. 

TransReality : en kvalitativ studie om representationer av unga transpersoner i Ryssland och USA

Denna studie undersöker hur unga transpersoner representeras i media, närmare bestämt inom genren reality tv. De två program som valts för ändamålet är amerikanska I am Jazz och ryska TransReality, där den första fokuserar på 15-åriga Jazz Jennings liv medan den andra följer ett antal unga transpersoners vardag. Valet av program bygger på att de båda släpptes under det gångna året, att samtliga huvudpersoner är ungdomar och att de har sitt ursprung i två vitt skilda kulturella kontext. Syftet är att granska hur serierna representerar transpersoner utifrån frågor som biologiskt kön, genus och könsidentitet. Frågeställningarna rör ungdomarnas sociala relationer och samhället, vad det är som serierna problematiserar och hur programmets utformning bidrar till att berätta deras historier. Inledningsvis förklaras olika definitioner av kön, samt genus och könsidentitet. För att närma mig materialet har jag valt teorier utifrån programmens utformning såväl som innehåll. Teorierna omfattar reality tv, stereotypier, Judith Butlers idéer om genus i kombination med transgender studier och transfeminism. De senare två är relativt nya akademiska ämnen/teorier i Sverige, men välbehövliga sådana då de tar transpersoners liv och erfarenheter på allvar. Studierna jag tagit del av inom tidigare forskning visar på att transpersoner ofta förbises även i queerteoretiska sammanhang. Feminismen har även inkorporerats i metodologin, för att bättre belysa det som studien avser att undersöka. Norman Faircloughs kritiska diskursanalys med sin politiska betoning utgör stommen för det analytiska arbetet. Detta har applicerats på tre avsnitt av varje program: det första, mittersta och sista. Genom att analysera dessa framkommer att bakom den överlag positiva framställningen av de unga transpersonerna i TransReality ligger konservativa värderingar om kön, genus och könsidentitet. I am Jazz är mer progressiv, men även den visar ibland på liknande tendenser som TransReality. De sociala relationerna är det som problematiseras, istället för de unga transpersonerna själva. Reality tv ger prov på att den vuxit till sig som genre i att den med dokumentär ambition berättar de unga transpersonernas historier. Denna autenticitet kan vara av vikt för samhällets förståelse av transpersoner. 

Ibland ger moskén skydd till slagna kvinnor när samhället svikit

Publicerad 16 maj, 2012 - 11:19 Att många religiösa ledare i moskéer ger uttryck för kvinnoförtryckande idéer innebär inte att alla gör det. I min undersökning ingår kvinnors berättelser om hur de i moskén erbjudits just det som samhället borde garantera, nämligen skyddat boende och stöd för dem som vill komma bort från ett våldspräglat hem, skriver Pia Karlsson Minganti. Kvinnor som vänder sig till rådgivare i moskéer kan få ta emot direktiv som är präglade av manscentrering och rent kvinnohat. Kvällens Uppdrag granskning visar exempel på detta. Utan att själv ha haft möjlighet att se programmet i sin helhet kan jag förutse starka reaktioner och krav på åtgärder. Jag arbetar själv mot könsförtryck, anser att våld och tvång ska polisanmälas och att redan existerande lagstiftning bör tillämpas. Med utgångspunkt i min egen forskning bland medlemmar i muslimska ungdomsföreningar i Sverige tror jag emellertid att debatten nu kan tjäna på att jag bidrar med perspektiv på moskéer som mer än endast arenor för misogyni. Insikten om att kategorin muslim samlar en miljard människor med alla tänkbara ideologiska orienteringar borde idag vara en självklarhet. På samma sätt är muslimska församlingar präglade av variation. Att många (just nu de flesta?) religiösa ledare i moskéer ger uttryck för kvinnoförtryckande idéer innebär inte att alla gör det. Inte heller innebär det att imamerna ifråga har kvinnoförtryck som uttalad målsättning eller aldrig verkar för kvinnors rättigheter. Verkligheten är som bekant komplex. En viktig poäng i sammanhanget är att islamiska rådgivare allt oftare är kvinnor. Internationell forskning visar på en samtida trend där kvinnor etablerar auktoritet i moskéer och organisationer, och virtuellt på internet. Det sker på eget initiativ, men även genom uppmuntran från manliga företrädare och genom statliga initiativ. De flesta bidrar som volontärer, som till exempel de ungdomsledare som runt om i Sverige engagerar ungdomar i allt från islamstudier till läxhjälp och alternativa helgaktiviteter på behörigt avstånd från alkohol och droger. Inom sina föreningar fungerar kvinnorna som beslutsfattare och organisatörer, som styrelseledamöter och ordföranden. De deltar också i andra offentliga sammanhang som föredragshållare och debattörer och samarbetspartners i olika projekt. Många av dessa projekt har till syfte att motverka diskriminering på grundval av kön, hudfärg och religiös tro. Kvinnornas religiösa engagemang kan liknas vid den kristna väckelserörelsen. Kvinnor, ungdomar och andra marginaliserade grupper sluter sig samman och studerar Koranen utan direkt inblandning av konventionella auktoriteter. De islamiska källorna används för att genomdriva förändringar och för att försvara bland annat kvinnors rättigheter. För många framstår våld mot kvinnor som en absurditet, helt oförenlig med islam. Vad jag försöker frammana här är en kontext där kvinnor kan instrueras att inte polisanmäla en misshandlande make, men där samtidigt andra typer av råd ges av olika tongivande personer och även hjälp att fly ut ur akuta våldssituationer. I min undersökning ingår kvinnors berättelser om hur medlemmar i moskéförsamlingar har erbjudit just det som samhället borde garantera, nämligen skyddat boende och stöd för dem som vill komma bort från ett våldspräglat hem. Det är bra att media granskar representanter i moskéer. Kritik kan bidra positivt till utvecklingen av islam i Sverige och motverka att män med destruktiv syn på könsrelationer fortsätter att dominera. Men det är viktigt att kritiken inte är ensidig eller fragmentarisk. När kvinnoförtryck såsom nedtystat våld och sexuellt tvång bland muslimer debatteras är även en annan form av förtryck närvarande: förtrycket mot muslimer som grupp. Det finns en tendens i dagens samhälle att peka ut muslimer som ett exceptionellt hot – mot kvinnor, homosexuella, judar, ”vanligt folk” och samhället i stort. Stigmatisering får flera olyckliga konsekvenser. För det första riskerar kvinnoförtryck i andra sammanhang att osynliggöras. I vilka andra miljöer borde tevereportage med dold kamera göras för att blotta de tänkesätt som leder till kvinnors lidande och död? Det är naturligtvis provocerande i sammanhanget, men erinra etnologen Jesper Fundbergs forskning om hur pojkfotboll fostrar unga i en miljö som knappast har gjort upp med sin sexism, rasism och homofobi. När gav den muslimkritiske debattören senast sitt stöd till en kvinnojour, med ett erkännande ord, praktiskt handtag eller rentav ekonomiskt bidrag? För det andra, politiska entreprenörer i islamofobi slår mynt av att muslimer pekas ut som det primära hotet. Sverigedemokrater hörs plötsligt försvara kvinnors, homosexuellas och judars rättigheter med hjälp av feministiska och antirasistiska argument med udden riktad mot muslimer och islam. För det tredje visar forskning på en tendens bland kvinnor i utsatta minoriteter att sluta upp bakom mansdominerade ledarskikt i syfte att värna gruppens väl, även om de samtidigt är kritiska mot dessa mäns tolkningar och praktiker. Att ensidigt förknippa islam med fenomen som våld mot kvinnor kan alltså få starkt negativa konsekvenser för prioriteringen av muslimska kvinnors välfärd. Våren 2010 debatterades riksorganisationen Sveriges Unga Muslimers val av gästföreläsare till sin årliga konferens. Den tänkta gästen förknippades med homofoba yttranden och debatten resulterade i att Ungdomsstyrelsen granskade ett antal bidragsberättigade religiösa ungdomsorganisationer för eventuell diskriminering mot homosexuella. Förutom Sveriges Unga Muslimer prövades även Ungdomsinitiativet inom Syrisk-ortodoxa ärkestiftet, Riksförbundet unga katoliker, Evangeliska frikyrkans och Pingstkyrkans ungdomssektioner. Granskningen av gruppernas formella handlingar gav inga skäl till att dra tillbaka deras statsbidrag och ingen fördjupad kontroll av enskilda medlemmars uttalanden gjordes. Exemplet visar att omfattningen av statlig granskning vägs mot människors grundlagsstadgade rättighet att organisera sig efter egna intressen och behov. Enskilda förgrundsgestalter är inte synonyma med sina samfund. I samma anda menar jag att tilltro till muslimers, kvinnor inräknade, förmåga att debattera, förhandla, tänja på och motstå förtryck gör det rimligt att framhålla muslimska församlingar och föreningar, inte bara som arenor för misogyni, utan även som plattformar för aktivt medborgande. En sådan tilltro bottnar också i insikten att det är möjligt att förändra de mest seglivade normer. Det visar inte minst den kriminalisering av våldtäkt inom äktenskapet som till slut skedde i Sverige 1965. Pia Karlsson Minganti, doktor och forskare i etnolog, Stockholms universitet