De osynliga barnen? – En kriminalvårdsanstalts och en socialtjänsts arbete för barn till frihetsberövade

Syftet med föreliggande uppsats var att undersöka om det fanns något arbete för barn till frihetsberövade och i så fall hur detta såg ut, på en kriminalvårdsanstalt och en socialtjänst i två kommuner. Fokuseringen i uppsatsen var dock barnen och deras situation. Metoden som användes var en kvalitativ fallstudie med fyra halvstrukturerade intervjuer. Informanterna utgjordes av två socialsekreterare och två kriminalvårdare. Resultatet analyserades utifrån relevanta lagrum samt tidigare forskning och litteratur. Slutsatsen var att anstalten hade börjat vidareutveckla arbetet för barn till frihetsberövade i samband med att barnombud tillsattes. Detta arbete var dock ännu inte tillräckligt utifrån ett barnperspektiv. Anstalten hade ännu inget omfattande samarbete med socialtjänsten men samarbetade vid behov. Fängelset uppfyllde lagrum och riktlinjer i viss mån men det fanns en del kvar att göra. Vidare kom vi fram till att socialtjänstens arbete för barn till frihetsberövade i stort sett var bristfälligt. Deras samarbete med kriminalvården var endast i ett inledningsskede. Socialtjänsten följde inte sitt lagstadgade ansvar då gruppen barn till frihetsberövade inte synliggjordes och ingen samverkan skedde gällande dem. Sammanfattningsvis konstaterades att socialtjänstens och anstaltens arbete med barn till frihetsberövade var otillräckligt men på väg att utvecklas.

Sexualförbrytare- offer eller gärningsman?

Syftet med uppsatsen är att jämföra och se likheter respektive skillnader i förklaringen till ett sexuellt brottsligt beteende. Vi har valt att använda oss av en litteraturstudie som utgör grunden för en kvalitativ studie. Vi har tidigare granskat forskning som gjorts angående sexualförbrytare, beträffande förklarings- och behandlingsmodeller. Vår avgränsning är män över 18 år i Sverige. För att få aktuella uppgifter om behandling gjordes en intervju med en psykolog inom kriminalvården som dagligen arbetar med sexualförbrytare. Detta gjordes för att kunna analysera och kritiskt granska vår teoretiska referensram. Vi konstaterade ett förändrat synsätt, som tog sikte på rehabilitering med kognitiv beteendeterapi och med ett behandlingsprogram som kallas ROS. Grunden i kursen Relation Och Samlevnad bygger på gruppterapeutiskt tänkande. Genom metoden får männen insikt i sin egen avvikelse samt bättre förståelse för orsakerna till sitt eget beteende. Barndomen hos förövarna karakteriseras i regel av traumatiska upplevelser och sexuella övergrepp ofta i kombination med relationsproblem inom familjen. Det tabu mot incest som finns i en normal föräldrarelation fungerar inte i uppväxtfamiljen och samma beteende upprepas av förövaren mot andra individer, barn eller kvinnor. Senare i diskussionen presenterar vi några tankar och åsikter som hos oss under arbetets gång dykt upp.