Läkemedelshantering av vårdpersonalen inom särskilda boenden : Kartläggning av kunskaper och rutiner beträffande läkemedelshantering

Efter de organisatoriska förändringarna i vård och omhändertagande av äldre där kommunen har tagit på sig ansvar för vård och omsorg av äldre har personalens arbete på äldreboenden blivit allt mer medicinskt inriktad. Vårdbiträden och undersköterskor har i praktiken fått ett stort ansvar för läkemedelhantering inom äldreboenden. De har även blivit kontaktförmedlare mellan patienten och den medicinsk kompetenta sjuksköterskan som numera har en konsultativ roll. Alla undersköterskor och vårdbiträden, som har deltagit i undersökningen hanterar läkemedel i sitt arbete, något som de inte har formell kompetens för. Arbetsuppgift kan dock delegeras när den reella kompetensen finns. Syftet med denna studie var att kartlägga vårdpersonalens kunskaper om läkemedel och läkemedelshantering, agerande vid vissa beskrivna sjukdomsfall, samt kunskaper om delegeringsrutiner i den kommunala äldrevården. En kvantitativ, standardiserad och strukturerad enkät utfördes innehållande vanligt förekommande kunskapsfrågor om läkemedelsindikationer och biverkningar, administration av läkemedel samt personalens eget agerande i vissa situationer. Denna enkät besvarades av 50 anställda inom det kommunala särskilda boendet. Undersökningsresultat visade bristfälliga kunskaper om läkemedelshantering i förhållande till det ansvar personalen har. Kunskapsfrågorna kring läkemedel och sjukdomssymptom var svåra för personalen. I vissa fall gjordes fel symptombedömning som resulterade i felaktigt agerande, som kunde vara direkt livshotande. Tillämpning och uppföljning av delegeringsrutiner visade sig otillräckliga. Behovet av fortbildningar bland vårdpersonal är stor. Mängden fel som begåtts i samband med hantering och överlämnande av läkemedel avspeglar vikten av delegationsutbildning och läkemedelsutbildning.

PERSONALENS UPPLEVELSE AV ARBETSMILJÖN VID FALU KOMMUNS DEMENSBOENDEN

Föreliggande studies syfte var att undersöka vårdpersonalens arbetsmiljö vid Falu kommuns demensboende. Sammanlagt 134 omsorgsanställda besvarade enkäten, som omfattade 37 frågor. Fyra frågor rörde bakgrundsvariablar, 28 strukturerade frågor behandlade arbetsmiljön, personalens utbildning, motivation, stimulans i arbetet och annat dylikt. Inalles 9 ostrukturerade eller öppna frågor handlade om god omvårdnad, erfarenhet av samt brister respektive förtjänster med arbetet med de demenssjuka. Av resultatet framgick att 69 % arbetade av intresse inom demensvården. Totalt 84 % av personalen ansåg att de trivdes mycket eller ganska bra med sitt arbete, medan 3 % av undersköterskorna inte trivdes. Arbetsmotivationen var grundad i en god relation till arbetskamraterna och en bra lön. Önskan om vidareutbildning var större hos undersköterskorna än hos vårdbiträden. Mera utbildning önskades om beteendestörning och psykiska symtom vid demens. Sammanlagt 49 % ansåg att de fick nödvändig handledning av sjuksköterskan i omvårdnadsarbetet. Däremot ansåg 19 % att sjuksköterskan mycket sällan eller aldrig hade tid att ge handledning. Resultatet diskuterades i termer av Virginia Hendersons omvårdnadsteori vilken höll före att omvårdnad innebär att patienten skall hjälpas inom de olika behovsområdena, när han/hon saknar kraft, kunskap och/eller vilja att själv ta vara på sina grundläggande nödvändigheter. Därför skulle personalen ytterst utgöra ”ett ben för den amputerade och ett öga för den nyligen blinda.”

Sjuksköterskors uppfattning om munvård och munhälsobedömning hos äldre boende på särskilt boende : En intervjustudie

Syfte: Syftet med denna studie var att beskriva uppfattningen hos sjuksköterskor med tjänst på särskilda boenden gällande deras arbete med tillämpningen av munhälsobedömningar och deras uppfattning om hur munvård utförs. Metod: Studien genomfördes med kvalitativ deskriptiv design. Data samlades in hjälp av intervjuer med sjuksköterskor (n= 6).  Intervjuerna analyserades med hjälp av innehållsanalys och fyra olika teman identifierades: Sjuksköterskors uppfattning om munvård, sjuksköterskors uppfattning om munhälsobedömning, sjuksköterskors uppfattning om munvår och munhälsobedömning i samband med palliativ vård samt sjuksköterskor uppfattning om samarbete med folktandvården. Resultat: Resultatet visade sjuksköterskorna uppfattade att munhälsobedömningar sällan utförs av sjuksköterskorna. Dock ansåg de att munhälsobedömning och munvård utförs regelbundet av såväl sjuksköterskor samt omvårdnadspersonal när vårdtagarna befinner sig i livets slutskede. De eftersöker instruktioner och utbildning av munhälsobedömning enligt ROAG innan detta införs i verksamheten. Munhälsobedömning har utförts av folktandvården en gång om året och de har även kommit till boendena om det finns problem med någon vårdtagares munhälsa. Folktandvården är ansvarig för att skriva vårdtagarnas munvårdskort som är ett stöd för vårdpersonalen vid utförande av daglig munvård. Resultatet har även visat att daglig munvård utförs av undersköterskor och vårdbiträden. Slutsats: Resultatet visar att munhälsobedömning utförs bristfälligt av sjuksköterskor i den kommunala äldreomsorgen. Vidare anser de tillfrågade sjuksköterskorna att utbildning i munhälsobedömningsinstrumentet ROAG är nödvändig innan införandet.

Hinder i samband med utförandet av munvård hos personer med demenssjukdom : omvårdnadspersonalens upplevelser

Bakgrund: Munvård av god kvalitet är av stor betydelse för en frisk munhåla och därmed ökat välbefinnande. Kognitiva nedsättningar hos personer med demenssjukdom försvårar deras förståelse för munvård och därmed deras förmåga att samarbeta med omvårdnadspersonalen. Utförandet av munvård hos personer med demenssjukdom kan därför leda till situationer som omvårdnadspersonalen upplever som hinder för själva utförandet av munvård. Syfte: Att tydliggöra faktorer som omvårdnadspersonalen upplever som hinder, samt på vilket sätt omvårdnadspersonalen bemästrar dessa hinder vid utförandet av munvård för personer med demenssjukdom. Metod: En empirisk studie med kvalitativ ansats, där åtta omvårdnadspersonal intervjuades i två fokusgrupper. Informanterna bestod av både undersköterskor och vårdbiträden i respektive grupp. Analysen genomfördes med hjälp av kvalitativ innehållsanalys. Resultat: Analysen resulterade i fyra teman och tio undergrupper. Brist på kunskap och stöd, samt omvårdnadspersonalens upplevelser av olika känslor i samband med utförandet av munvård framstod som hinder i utförandet av munvård. För att bemästra dessa hinder använde sig omvårdnadspersonalen av både personliga och gemensamma strategier. Konklusion: Omvårdnadspersonal som utför munvård hos personer med demenssjukdom ansvarar för en svår arbetsuppgift. Brist på kunskap och stöd, kan utgöra ett hinder vid utförandet av munvård. Omvårdnadspersonalen är i behov av utökat stöd och utbildning i utförandet, detta för att kunna övervinna hindren och känna trygghet och säkerhet vid utförandet av munvård hos personer med demenssjukdom.