Sjuksköterskans stöd till barn med smärta : Barnets copingstrategierFöräldrars samverkan

Syftet med denna litteraturstudie var att ta reda på hur sjuksköterskan kunde stödja barn vid smärta, vilka copingstrategier barn använde sig av när de upplevde smärta och hur sjuksköterskan genom samverkan med föräldrarna kunde stödja barnet vid smärta. Metoden som användes för att göra denna studie var deskriptiv systematisk litteraturstudie. Litteratur har sökts i databaserna Elin@Dalarna och Blackwell Synergi. Sökorden som användes var children, pain, coping, care, parent, pain management, nursing, pediatric, dental care, qualitative och quality of life. Materialet i litteraturstudien har begränsats till 22 artiklar som har granskats efter mallar. Resultatet av studien visade att sjuksköterskan bör ha god kontakt med barnet för att kunna stödja det i sin smärtupplevelse. Sjuksköterskan använde oftast farmakologiska medel för att lindra barnets smärta, men även icke-farmakologiska metoder för att stödja barnet vid smärta. Olika metoder användes, som till exempel att distrahera barnet. De olika copingstrategier barnen använde sig av vid smärta var att leka, kramas, måla, blunda, tänka på något annat och avslappning. När barnet kände att de kunde hantera sin smärta så upplevde de högre livskvalitet. Föräldrarnas närvaro påverkade barnets smärtupplevelse på ett positivt sätt. Föräldrarna upplevde att de inte hade fått tillräckligt med information om sina barns smärtupplevelse. Föräldrarnas samverkan var en naturlig del i smärtbehandlingen.

Sjuksköterskans omvårdnadsåtgärder och råd till egenvård för att förebygga fotkomplikationer hos personer med diabetes mellitus typ II : En litteraturstudie

Bakgrund: Diabetes mellitus typ 2 (DMT2) ökar i världen och kan leda till allvarliga fotkomplikationer. Det har påvisats brister i den förbyggande vården för att undvika fotkomplikationer. Sjuksköterskan ansvarar för att stötta personer med DMT2 och målet är att få dem att känna sig självständiga och delaktiga i sin egenvård. Syfte: Syftet med studien var att belysa omvårdnadsåtgärder och egenvård som förebygger fotkomplikationer för personer med DMT2 Metod: En litteraturstudie som utgår ifrån 20 vetenskapliga artiklar med kvantitativ uppbyggnad. Sökningarna av Artiklarna är sökta i databaserna Cinahl och Pubmed. Samtliga artiklar är kvalitetsgranskade. Resultat: Identifiering av risker är en viktig faktor i förebyggandet av fotkomplikationer. Dagliga inspektioner och undersökningar av fötterna är viktiga egenvårdsråd som sjuksköterskan bör tilldela genom individuell undervisning. Sjuksköterskan skall efter bästa förmåga stötta och motivera personer med DMT2 till god egenvård. Slutsats: Sjuksköterskan bör undervisa och ge personer med DMT2 tillräcklig kunskap, för att självständigt kunna utföra förebyggande egenvård.

'They would never receive you without a husband' : Paradoxical barriers to antenatal care scale-up in Rwanda

OBJECTIVE: to explore perspectives and experiences of antenatal care and partner involvement among women who nearly died during pregnancy ('near-miss'). DESIGN: a study guided by naturalistic inquiry was conducted, and included extended in-community participant observation, semi-structured interviews, and focus group discussions. Qualitative data were collected between March 2013 and April 2014 in Kigali, Rwanda. FINDINGS: all informants were aware of the recommendations of male involvement for HIV-testing at the first antenatal care visit. However, this recommendation was seen as a clear link in the chain of delays and led to severe consequences, especially for women without engaged partners. The overall quality of antenatal services was experienced as suboptimal, potentially missing the opportunity to provide preventive measures and essential health education intended for both parents. This seemed to contribute to women's disincentive to complete all four recommended visits and men's interest in attending to ensure their partners' reception of care. However, the participants experienced a restriction of men's access during subsequent antenatal visits, which made men feel denied to their increased involvement during pregnancy. CONCLUSIONS: 'near-miss' women and their partners face paradoxical barriers to actualise the recommended antenatal care visits. The well-intended initiative of male partner involvement counterproductively causes delays or excludes women whereas supportive men are turned away from further health consultations. Currently, the suboptimal quality of antenatal care misses the opportunity to provide health education for the expectant couple or to identify and address early signs of complications IMPLICATIONS FOR PRACTICE: these findings suggest a need for increased flexibility in the antenatal care recommendations to encourage women to attend care with or without their partner, and to create open health communication about women's and men's real needs within the context of their social situations. Supportive partners should not be denied involvement at any stage of pregnancy, but should be received only upon consent of the expectant mother.