Renar och vindkraft II : Vindkraft i drift och effekter på renar och renskötsel

Utbyggnaden av vindkraft inom renskötselområdet har ökat markant det senaste decenniet, trots att kunskapen om påverkan av vindkraftsetableringar ännu inte är fullt utredd och dokumenterad. I den här rapporten beskriver vi framförallt hur vindkraftparker i driftsfas påverkar renarna och renskötseln i tre olika områden. I Malå sameby har vi studerat kalvningsområdet kring Storliden och Jokkmokkslidens vindkraftparker. I Vilhelmina Norra sameby har vi studerat vinterbetesområdet kring Stor-Rotlidens vindkraftpark, samt Lögdeålandets betesområde med Gabrielsbergets vindkraftpark som används av Byrkije reinbetesdistrikt från Norge. För att få en helhetsbild av hur renarna använder sitt betesområde är det viktigt att studera renarnas betes- och förflyttningsmönster långsiktigt och över hela deras betesområde och inte bara inom det lokala området nära parken. Det är också viktigt att ta hänsyn till att renarnas betesutnyttjande skiftar från år till år och mellan olika årstider beroende på väderlek och andra yttre förutsättningar. Vi vill också understryka vikten av att kombinera den traditionella kunskapen från renskötarna med vedertagna vetenskapliga analysmetoder för att besvara de frågor som är viktiga för att kunna bedriva en hållbar renskötsel. Vi har undersökt renarnas användning av områdena genom att utföra spillningsinventeringar under åren 2009-2015 (endast i Malå sameby), och genom att följa renar utrustade med GPS-halsband under åren 2005-2015. Datat är insamlat före och under byggfas och under driftsfas (för Gabrielsberget finns GPS-data endast för driftsfasen). Vi har analyserat data genom att utveckla statistiska modeller för val av betesområde för varje område där vi har beräknat hur renarna förhåller sig till vindkraftparksområdet före, under och efter byggnation, och på Gabrielsberget när parken varit avstängd under 40 dagar och under drift vid olika renskötselsituationer. Genom intervjuer, möten och samtal, samt information från Gabrielsbergets vindkraftparks kontrollprogram, har vi tagit del av renskötarnas erfarenheter av hur renarnas beteende, och därmed även renskötseln, påverkats av vindkraftsutbyggnaden i respektive område. Våra resultat visar att renarna både på kalvnings- och på vinterbetesområden påverkas negativt av vindkraftsetableringarna (Tabell a). Renarna undviker att beta i områden där de kan se och/eller höra vindkraftsverken och föredrar att vistas i områden där vindkraftverken är skymda. I kalvningsområdet i Malå ökade användningen av skymda områden med 60 % under driftsfas. I vinterbetesområdet på Gabrielsberget, när renarna utfodrades i parken och kantbevakades intensivt för att stanna i parkområdet under driftsfas, ökade användningen av skymda områden med 13 % jämfört med när de inte var utfodrade och fick ströva mer fritt. Resultaten visar också att renarna minskar sin användning av området nära vindkraftparkerna. I kalvningslandet i Malå minskar renarna sin användning av områden inom 5 km från parkerna med 16-20 %. Vintertid vid Gabrielsbergets vindkraftpark undvek renarna parken med 3 km. Våra resultat visar även att renarnas betesro minskar inom en radie på 4 km från vindkraftparkerna under kalvningsperioden och tiden därefter i jämförelse med perioden före byggfas. Exakta avstånd som renarna påverkas beror på förutsättningarna i respektive område, exempelvis hur topografin ser ut eller om området är begränsat av stängsel eller annan infrastruktur. Förändringarna i habitatutnyttjande i våra studieområden blev tydligare när parkerna var centralt belägna i renarnas betesområde, som i kalvningsområdet i Malå eller i vinterbeteslandet på Gabrielsberget, medan det inte var lika tydliga effekter kring Stor-Rotlidens park, som ligger i utkanten av ett huvudbetesområde. Oftast är snöförhållandena bättre ur betessynpunkt högre upp i terrängen än nere i dalgångarna, på grund av stabilare temperatur, vind som blåser bort snötäcket och mer variation i topografin. Därför kan etablering av vindkraftparker i höglänta områden försämra möjligheten att använda sådana viktiga reservbetesområden under vintrar med i övrigt dåliga snöförhållanden, vilka blir allt vanligare i och med klimatförändringarna. Våra resultat tyder inte direkt på att renarna påverkats negativt under dåliga betesvintrar men fler år av studier behövs för att ytterligare klargöra hur vindkraft påverkar renarna under dessa vintrar. Våra studier har visat att etablering av vindkraft har konsekvenser för renskötseln under både barmarkssäsongen och under vintern, men effekterna förmodas få störst inverkan inom vinterbetesområdet där det är svårt att hitta alternativa betesområden för renarna. Under sommaren är betestillgången oftast mindre begränsad och renarna kan lättare hitta alternativa områden. En direkt konsekvens av Gabrielsbergets vindkraftpark som är placerad mitt i ett vinterbetesområde har blivit att renarna behöver tillskottsutfodras och bevakas intensivare för att de inte ska gå ut ur området. När den naturliga vandringen mellan olika betesområden störs för att renarna undviker att vistas i ett område kan det leda till att den totala tillgången till naturligt bete minskar och att man permanent måste tillskottsutfodra, alternativt minska antalet renar. Annan infrastruktur som vägar och kraftledningar påverkar också renarna. Vid Storliden och Jokkmokksliden och vid Stor-Rotliden där data samlats in innan vindkraftparken uppfördes visar våra resultat att renarna undviker de omkringliggande landsvägarna redan innan parkerna etablerades. Vid Stor-Rotliden ökar dock renarna användningen av områden nära vägarna efter att parken är byggd. På Gabrielsberget, där vi endast har data under drifttiden, är renarna närmare vägarna (även stora vägar som E4) när renskötarna minskar på kantbevakningen för att inte hålla renarna nära parken. Detta ökar naturligtvis risken för trafikolyckor och innebär att renskötarna måste bevaka dessa områden intensivare. Sist i rapporten presenterar vi förslag till åtgärder som kan användas för att underlätta arbetet för renskötseln om det är så att en vindkraftpark redan är byggd. Några exempel på åtgärder som är direkt kopplat till parken är att stänga av vägarna in i vindkraftparken för att förhindra nöjeskörning med skoter och bil under den tiden renarna vistas i området samt tät dialog mellan vindkraftsbolag och sameby angående vinterväghållningen av vägarna till och inom vindkraftparken. Andra mer regionala åtgärder för att förbättra förutsättningarna för renskötselarbetet på andra platser för samebyn, kan vara att sätta stängsel längst större vägar och järnvägar (t.ex. E4:an eller stambanan) i kombination med strategiskt utplacerade ekodukter. Detta för att underlätta och återställa möjligheterna till renarnas fria strövning och renskötarnas flytt av renar mellan olika betesområden.   

Using locally available components and local knowledge to build sustainable stand-alone power systems

The aim of this paper is to point out benefits as well as disadvantages associated with the use of locally available, not necessarily standardized, components in stand-alone electrical power systems at rural locations. Advantages and challenges arising when the direct involvement in design, construction and maintenance of the power system is reserved to people based in the area of implementation are discussed. The presented research is centered around one particular PV-diesel hybrid system in Tanzania; a case study in which technical and social aspects related to the particular power system are studied.

Process evaluation of a knowledge translation intervention using facilitation of local stakeholder groups to improve neonatal survival in the Quang Ninh province, Vietnam

BACKGROUND: Annually, 2.8 million neonatal deaths occur worldwide, despite the fact that three-quarters of them could be prevented if available evidence-based interventions were used. Facilitation of community groups has been recognized as a promising method to translate knowledge into practice. In northern Vietnam, the Neonatal Health - Knowledge Into Practice trial evaluated facilitation of community groups (2008-2011) and succeeded in reducing the neonatal mortality rate (adjusted odds ratio, 0.51; 95 % confidence interval 0.30-0.89). The aim of this paper is to report on the process (implementation and mechanism of impact) of this intervention. METHODS: Process data were excerpted from diary information from meetings with facilitators and intervention groups, and from supervisor records of monthly meetings with facilitators. Data were analyzed using descriptive statistics. An evaluation including attributes and skills of facilitators (e.g., group management, communication, and commitment) was performed at the end of the intervention using a six-item instrument. Odds ratios were analyzed, adjusted for cluster randomization using general linear mixed models. RESULTS: To ensure eight active facilitators over 3 years, 11 Women's Union representatives were recruited and trained. Of the 44 intervention groups, composed of health staff and commune stakeholders, 43 completed their activities until the end of the study. In total, 95 % (n = 1508) of the intended monthly meetings with an intervention group and a facilitator were conducted. The overall attendance of intervention group members was 86 %. The groups identified 32 unique problems and implemented 39 unique actions. The identified problems targeted health issues concerning both women and neonates. Actions implemented were mainly communication activities. Communes supported by a group with a facilitator who was rated high on attributes and skills (n = 27) had lower odds of neonatal mortality (odds ratio, 0.37; 95 % confidence interval, 0.19-0.73) than control communes (n = 46). CONCLUSIONS: This evaluation identified several factors that might have influenced the outcomes of the trial: continuity of intervention groups' work, adequate attributes and skills of facilitators, and targeting problems along a continuum of care. Such factors are important to consider in scaling-up efforts.

A framework for ICT-based knowledge sharing in sustainable rural development : the case of Gilgit-Baltistan, Pakistan

Some 50% of the people in the world live in rural areas, often under harsh conditions and in poverty. The need for knowledge of how to improve living conditions is well documented. In response to this need, new knowledge of how to improve living conditions in rural areas and elsewhere is continuously being developed by researchers and practitioners around the world. People in rural areas, in particular, would certainly benefit from being able to share relevant knowledge with each other, as well as with stakeholders (e.g. researchers) and other organizations (e.g. NGOs). Central to knowledge management is the idea of knowledge sharing. This study is based on the assumption that knowledge management can support sustainable development in rural and remote regions. It aims to present a framework for knowledge management in sustainable rural development, and an inventory of existing frameworks for that. The study is interpretive, with interviews as the primary source for the inventory of stakeholders, knowledge categories and Information and Communications Technology (ICT) infrastructure. For the inventory of frameworks, a literature study was carried out. The result is a categorization of the stakeholders who act as producers and beneficiaries of explicit and indigenous development knowledge. Stakeholders are local government, local population, academia, NGOs, civil society and donor agencies. Furthermore, the study presents a categorization of the development knowledge produced by the stakeholders together with specifications for the existing ICT infrastructure. Rural development categories found are research, funding, agriculture, ICT, gender, institutional development, local infrastructure development, and marketing & enterprise. Finally, a compiled framework is presented, and it is based on ten existing frameworks for rural development that were found in the literature study, and the empirical findings of the Gilgit-Baltistan case. Our proposed framework is divided in four levels where level one consists of the identified stakeholders, level two consists of rural development categories, level three of the knowledge management system and level four of sustainable rural development based on the levels below. In the proposed framework we claim that the sustainability of rural development can be achieved through a knowledge society in which knowledge of the rural development process is shared among all relevant stakeholders.