Den pedagogiska innemiljöns betydelse : Hur påverkar den pedagogiska innemiljön barnens lek och skapande

Syftet med undersökningen är att på en förskola utforska de olika avdelningarnas pedagogiska innemiljö. Hur planerar pedagogerna den pedagogiska innemiljön och vilka konsekvenser får detta för barnens lek och skapande. För att ta reda på detta genomfördes intervjuer med pedagogerna, observationer av barnens lek och beskrivning med hjälp av kort på avdelningarnas olika rum.Resultatet visar att pedagogerna anser att barnens intressen och behov styr hur de planerar den pedagogiska innemiljön. Genom observationer av barnens lek och samtal med barnen tar pedagogerna reda på detta. Eftersom många saker finns utom barnens räckhåll och de inte får använda alla material hur de vill begränsas deras skapande och lek. Den ekonomiska aspekten påverkar också den pedagogiska innemiljön på ett negativt sätt enligt pedagogerna. Men tre av pedagogerna menade att det fanns positiva saker med det också. De var tvungna att använda sin fantasi och kreativitet och ta tillvara på det som fanns i närmiljön. Pedagogernas kännedom om de olika pedagogiska teorierna var liten. Det var bara tre av pedagogerna som direkt kände till några av dem. Ingen av avdelningarna följde någon speciell teori men två pedagoger på en avdelning ansåg att de inspirerades av Reggio Emilia.

Hur går det till? : En studie kring verksamma pedagogers uppfattningar kring att arbeta med pedagogisk dokumentation

Detta examensarbete handlar om pedagogisk dokumentation i förskolan. Syftet med studien är att få en fördjupad kunskap om pedagogisk dokumentation, hur pedagoger definierar begreppet samt hur de arbetar med det i verksamheten. Målet var även att utforska uppfattningar som fanns hos pedagogerna kring pedagogisk dokumentation, hur de valde att arbeta med det och vilka svårigheter som kunde finnas i deras arbete. Metoden som användes var kvalitativa undersökningar i form av intervjuer på två förskolor. Detta resulterar i pedagogers tankar och begrundanden kring den pedagogiska dokumentationen. Undersökningen resulterade i, genom läst litteratur samt intervjuerna som genomfördes, att samtliga pedagoger ansåg att pedagogisk dokumentation, är ett verktyg som synliggör barnens och pedagogernas läroprocesser. Vi kan även se att pedagoger i studien menar att det är deras uppgift att arbeta och ta ansvar för att det dokumenteras på ett sytematiskt sätt som är bra för den pedagogiska verksamheten. Vilket också skildras i förskolans läroplan. Hur det arbetas med det i verksamheten skiljer sig en del mellan de två förskolorna. En del jobbar mer konkret med det, medan andra precis har börjat. En annan aspekt som har framkommit i studien är att pedagogerna tänker lite olika kring hur viktigt det är att jobba med pedagogisk dokumentation. Det framkom i undersökningen att barns delaktighet i arbetet med dokumentationerna var viktigt, men svårt att genomföras.

Att utveckla pedagogisk dokumentation i förskolan : En intervjustudie om hur tre förskollärare arbetar med pedagogisk dokumentation i teori och praktik

Syftet med den här studien var att med hjälp av intervjuer undersöka hur pedagogisk dokumentation kan fungera i praktiken, studien centreras kring hur tre olika förskollärare arbetar med och tänker kring pedagogisk dokumentation. Studien vill även ge inspiration och kunskap till andra lärarstudenter eller verksamma förskollärare till att själva starta ett sådant arbete, samt belysa problematik som kan förekomma. Det resultat som framkommer i undersökningen visar att det krävs mycket övning innan dokumentationsarbetet blir effektivt. Studien visar även att den pedagogiska dokumentationen främst är till för att utveckla verksamheten och att reflektion i någon form är avgörande för att dokumentationen ska bli pedagogisk. Undersökningen visar att man för att beakta ett etiskt tänkande kring barnen som dokumenteras bör ge barnen möjlighet att ge sitt samtycke till att bli dokumenterade samt att de får vara delaktiga i dokumentationsarbetet. Arbetet kan leda till att pedagoger skapar sig makt över barnen och bli ett led i en normaliseringsprocess, samt medföra att man bedömer barnen. Överlag har de intervjuade förskollärarna en positiv inställning till arbetet med pedagogisk dokumentation och menar att det inte finns något rätt eller fel, utan att var och en får hitta sitt sätt att arbeta.

Tre sätt att tänka kring dokumentation : En studie av tre förskolors dokumentationsarbete

I detta arbete görs en jämförelse av tre förskolors dokumentationsarbete, förmedling av dokumentationen till barnens föräldrar och huruvida internet används som hjälpmedel för denna förmedling. De tre förskolorna skiljer sig åt i sina pedagogiska utgångspunkter, där den ena är en Reggio Emilia-inspirerad förskola, den andra en montessoriförskola och den tredje arbetar uttalat med portfoliometodik för sitt dokumentationsarbete. Undersökningen görs med hjälp av observationer och intervjuer. Resultatet av studien är att förskolorna använder sig av liknande dokumentationsmetoder men med vissa skillnader som kan återkopplas till förskolornas pedagogiska inriktningar. Montessoriförskolan är den som skiljer sig mest genom att till exempel inte ha sitt arbete med portfolio tillgängligt för barn och föräldrar under förskoleperioden, medan den Reggio Emilia-inspirerade förskolan och förskolan med portfoliometodik liknar varandra i sina valda former av synliggörandet av dokumenterat material. Endast förskolan med portfolioprofil använder sig av internet i sin dokumentationsförmedlingsprocess.

Pedagogisk dokumentation i förskolan : En intervjustudie om några förskollärares uppfattningar om begreppet pedagogisk dokumentation och dess innebörd

I dagens förskoleverksamhet är det i regel ett måste att dokumentera lärandeprocesser för att kunna uppfylla samtliga mål i utbildningsplaner och bistå med god utbildningskvalitet. Pedagogisk dokumentation – som grundades av Reggio Emilia – är ett utvärderingsverktyg som skall observera barnets lärandeprocesser samt förskollärarnas förhållningssätt. I vardagliga situationer i förskoleverksamheten har pedagogisk dokumentation många fördelar som kan kartlägga och ge bra förutsättningar genom att skapa förståelse för hur barn lär sig och utvecklas bäst. Syftet med denna studie var att genomföra en litteraturstudie i kombination med kvalitativa intervjuer som utgick ifrån följande frågeställningar: Hur definierar förskollärare begreppet dokumentation respektive pedagogisk dokumentation? Hur beskriver förskollärare arbetet med pedagogisk dokumentation? Och hur menar förskollärare att arbetet med pedagogisk dokumentation utvecklar verksamheten? Intervjuerna transkriberades och kategoriserades sedan kring hur förskollärarna använder pedagogisk dokumentation, hur synen på pedagogisk dokumentation ser ut samt vilka olika arbetssätt som används. Vid färdigställande av resultatet framgick det att tre av fyra respondenter upplevde pedagogisk dokumentation som något positivt och modernt. En respondent av fyra fann inte pedagogisk dokumentation som ett bra hjälpmedel för utvärdering, då verktyget kan vara oetiskt på så sätt att det kan användas som ett bedömningsverktyg på det enskilda barnet. Diskussionsavsnittet kopplar samman tidigare forskning med förskollärarnas svar kring hur de ser på pedagogisk dokumentation, hur de beskriver arbetet med pedagogisk dokumentation och hur arbetssättet kan utveckla verksamheten.

Dissonant Voices : Philosophy, Children's Literature, and Perfectionist Education

Dissonant Voices has a twofold aspiration. First, it is a philosophical treatment of everyday pedagogical interactions between children and their elders, between teachers and pupils. More specifically it is an exploration of the possibilities to go on with dissonant voices that interrupt established practices – our attunement – in behaviour, practice and thinking. Voices that are incomprehensible or expressions that are unacceptable, morally or otherwise. The text works on a tension between two inclinations: an inclination to wave off, discourage, or change an expression that is unacceptable or unintelligible; and an inclination to be tolerant and accept the dissonant expression as doing something worthwhile, but different. The second aspiration is a philosophical engagement with children’s literature. Reading children’s literature becomes a form of philosophising, a way to explore the complexity of a range of philosophical issues. This turn to literature marks a dissatisfaction with what philosophy can accomplish through argumentation and what philosophy can do with a particular and limited set of concepts for a subject, such as ethics. It is a way to go beyond philosophising as the founding of theories that justify particular responses. The philosophy of dissonance and children’s literature becomes a way to destabilise justifications of our established practices and ways of interacting. The philosophical investigations of dissonance are meant to make manifest the possibilities and risks of engaging in interactions beyond established agreement or attunements. Thinking of the dissonant voice as an expression beyond established practices calls for improvisation. Such improvisations become a perfectionist education where both the child and the elder, the teacher and the student, search for as yet unattained forms of interaction and take responsibility for every word and action of the interaction. The investigation goes through a number of picture books and novels for children such as Harry Potter, Garmann’s Summer, and books by Shaun Tan, Astrid Lindgren and Dr. Seuss as well narratives by J.R.R. Tolkien, Henrik Ibsen, Jane Austen and Henry David Thoreau. These works of fiction are read in conversation with philosophical works of, and inspired by, Ludwig Wittgenstein and Stanley Cavell, their moral perfectionism and ordinary language philosophy.

Perfectionist Philosophy as a (an Untaken) Way of Life

I am honored to respond to Paul Guyer’s elaboration on the role of examples of perfectionism in Cavell’s and Kant’s philosophies. Guyer’s appeal to Kant’s notion of freedom opens the way for suggestive readings of Cavell’s work on moral perfectionism but also, as I will show, for controversy. There are salient aspects of both Kant’s and Cavell’s philosophy that are crucial to understanding perfectionism and, let me call it, perfectionist education, that I wish to emphasize in response to Guyer. In responding to Guyer’s text, I shall do three things. First, I shall explain why I think it is misleading to speak of Cavell’s view that moral perfectionism is involved in a struggle to make oneself intelligible to oneself and others in terms of necessary and sufficient conditions for moral perfection. Rather, I will suggest that the constant work on oneself that is at the core of Cavell’s moral perfectionism is a constant work for intelligibility. Second, I shall recall a feature of Cavell’s perfectionism that Guyer does not explicitly speak of: the idea that perfectionism is a theme, “outlook or dimension of thought embodied and developed in a set of texts.” Or, as Cavell goes on to say, “there is a place in mind where good books are in conversation. … [W]hat they often talk about … is how they can be, or sound, so much better than the people that compose them.” This involves what I would call a perfectionist conception of the history of philosophy and the kinds of texts we take to belong to such history. Third, I shall sketch out how the struggle for intelligibility and a perfectionist view of engagement with texts and philosophy can lead to a view of philosophy as a form of education in itself. In concluding these three “criticisms,” I reach a position that I think is quite close to Guyer’s, but with a slightly shifted emphasis on what it means to read Kant and Cavell from a perfectionist point of view.

'In Charge of the Truffula Seeds' : On Children's Literature, Rationality and Children's Voices in Philosophy

In this paper I investigate how philosophy can speak for children and how children can have a voice in philosophy and speak for philosophy. I argue that we should understand children as responsible rational individuals who are involved in their own philosophical inquiries and who can be involved in our own philosophical investigations-not because of their rational abilities, but because we acknowledge them as conversational partners, acknowledge their reasons as reasons, and speak for them as well as let them speak for us and our rational community. In order to argue this I turn, first, to Gareth Matthews' philosophy of childhood and suggest a reconstruction of some of his concepts in line with the philosophy of Stanley Cavell. Second, in order to examine more closely our conceptions of rationality and our pictures of children, I consider the children's books, The Lorax and Where is My Sister? and Henrik Ibsen's play, The Wild Duck.

The Philosophy of Dissonant Children : Stanley Cavell's Wittgensteinian Philosophical Therapies as an Educational Conversation

Education is often understood as a process whereby children come to conform to the norms teachers believe should govern our practices. This picture problematically presumes that educators know in advance what it means for children to go on the way that is expected of them. In this essay Viktor Johansson suggests a revision of education, through the philosophy of Stanley Cavell, that can account for both the attunement in our practices and the possible dissonance that follows when the teacher and child do not go on together. There is an anxiety generated by the threat of disharmony in our educational undertakings that may drive teachers toward philosophy in educational contexts. Here Johansson offers a philosophical treatment of this intellectual anxiety that teachers may experience when they, upon meeting dissonant children, search for epistemic justifications of their practices—a treatment whereby dissonant children can support teachers in dissolving their intellectual frustrations.