Patienters upplevelser och behov av stöd efter en hjärtinfarkt

Syfte: Att undersöka patienternas upplevelser efter en hjärtinfarkt samt deras behov av stöd efter hemgången från sjukhuset. Metod: Systematisk litteraturstudie. Resultat: Patienterna upplevde ofta känslor som irritation, vrede, depression, emotionella problem och uppfattade sig vara en börda för sin omgivning tiden efter hjärtinfarkten. De upplevde sig värdelösa och utan livsglädje relaterat till minskad energi för dagliga aktiviteter och oro för en ny hjärtinfarkt. Oro fanns även inför en nyupptäckt rädsla för döden och bristande kunskap om sjukdomen. Patienterna var tvungna att lära sig att leva med förändringar i hälsa, livsstil, emotionella reaktioner samt arbete och sociala aktiviteter. Överlevnad upplevdes vara en motivation för alla patienter att ändra sitt beteende. Stödet efter hjärtinfarkten var viktigt och patienterna kände press för att vara både fru/man, mamma/pappa, vän och beskyddare. Slutsats: Det fanns en stark vilja från patienterna att ha någon form av långsiktig kontroll och stöd som pågick efter hjärtrehabiliteringen. Patienterna ville att en sjuksköterska skulle stå för uppföljning och bland annat komma efter ett år och gå igenom allt i ett påminnande och klargörande syfte. Sjuksköterskans roll lyftes då patienterna upplevde att de stod för kontinuitet, stöd, säkerhet och praktisk hjälp.

Nyblivan föräldrars upplevelser av separation från sitt nyfödda barn efter förlossningen : en systematisk litteraturstudie

I olika sammanhang och i olika omfattning separeras mor och barn idag inom den perinatala vården. Då barnet behöver vård på neonatalavdelning leder det ofta till upprepad och långvarig separation mellan föräldrarna och barnet. Syftet med denna litteraturstudie är att beskriva föräldrars upplevelse av separation från sitt nyfödda barn efter förlossningen. Metod- studien är en systematisk litteraturstudie där 15 vetenskapliga artiklar ingår. Resultat- situationer som leder till separation mellan mamma och barn kan utgöra ett unikt tillfälle för pappan till nära kontakt och tidig anknytning mellan honom och barnet. Behovet att vara nära sitt barn är starkt och finns hos båda föräldrarna och separation leder till många negativa känslor och ökad stress hos föräldrarna samt utgör ett hinder för den tidiga anknytningen till barnet. Skillnader i behovet att vara nära barnet i den tidiga nyföddhetsperioden kan ses mellan mammor och pappor och mellan föräldrar till prematura barn och fullgångna. Nära hudkontakt och samvård mellan föräldrar och barn har visat sig ha många positiva effekter. Slutsatser- separation mellan föräldrar och barn har många negativa konsekvenser, såväl fysiska, psykiska som sociala. Kontinuerlig närhet efter förlossningen mellan mamman och det nyfödda barnet är viktigt och närhet mellan pappan och det nyfödda barnet är att föredra vid de tillfällen mor och barn måste separeras. Neonatal samvård skapar förutsättningar för en god anknytning mellan föräldrar och barn och ger möjlighet att påbörja föräldraskapet under optimala förutsättningar.

Pappors upplevelser av BB-vård

Bakgrund: En av de största händelserna i en mans liv är att bli pappa. Stöd och uppmuntran från barnmorskan till den blivande pappan behövs. Det är viktigt för pappan att vara nära sin kvinna och sitt barn. Det är betydelsefullt för hela familjen att pappor inkluderas i den postnatala utbildningen. Syfte: Att undersöka nyblivna pappors upplevelser av BB-vården. Metod: En tvärsnittstudie som ingår i en longitudinell studie. Data samlades in från tre olika sjukhus i Västernorrland under 2007. En kvantitativ design användes. 827 blivande pappor inkluderades i studien. Statistisk dataanalys gjordes. Resultat: I studien ingick både förstagångspappor och ompappor. Det var 606 av dessa pappor som erbjöds att stanna kvar på BB över natten. Majoriteten av papporna erbjöds övernattning på traditionell BB avdelning, resten fördelades på övriga vårdformer. Papporna var nöjda med stöd och bemötande från personalen, men mindre nöjda med information om samlivet, kvinnans omställningar och barnets behov. Den enda statistiskt signifikanta skillnaden var att ompappor som inte stannade kvar var mer missnöjda med informationen om samliv och informationen om barnets behov jämfört med de som stannade. Mellan förstagångspapporna som stannade kvar/inte stannade kvar fanns inga statistiskt säkerställda skillnader. Slutsats: Papporna var nöjda med stöd och bemötande på BB. Informationen om samliv, barnets behov och kvinnans omställningar efter förlossningen behöver förbättras.

Pappans uppfattningar om det egna lilla barnets anknytning till honom. : En kvalitativ intervjustudie inspirerad av fenomenografi

Introduktion: För att ett barn skall utvecklas optimalt behöver det en anknytningsperson. Föräldraskapet blir alltmer jämställt och pappor är i högre uträckning, jämfört med tidigare, hemma tillsammans med sina barn. Mycket av tidigare forskning har fokuserat på mamman och barnet. Syfte: Syftet med studien var att beskriva pappans uppfattningar av det egna lilla barnets anknytning till honom. Syftet var också att beskriva pappans uppfattningar av föräldrastöd. Metod: Detta var en kvalitativ intervjustudie inspirerad av fenomenografi. Deltagarna var pappor till barn som var mellan 3 och 14 månader. Resultat: Pappan såg barnets anknytning till honom som en relation, ett starkt villkorslöst band som innebar kärlek och trygghet. Han försökte underlätta barnets anknytning till honom. Det fanns delade meningar om stödet från barnhälsovården, pappan fick stöd från barnets mamma. Slutsats: För att stötta pappan på ett effektivt sätt i föräldraskapet kvävs en förståelse för pappors uppfattningar och erfarenheter av barnets anknytning, här har sjuksköterskan inom barnhälsovården en viktig uppgift att fylla. Författarna anser att det vore av betydelse att i vidare forskning studera hur personalen inom barnhälsovården arbetar för att främja barns anknytning till pappan.

Hanns-Josef Ortheil Die Moselreise: Wahrnehmung, Erzählverfahren und Entwicklung im Reisebericht eines Kindes

In der vorliegenden Arbeit geht es um den Reisebericht, den der 1963 11-jährige Autor H.-J. Ortheil von einer Wanderung mit seinem Vater entlang der Mosel anfertigte. Dabei wird  untersucht, wie das Kind die "Fremde" wahrnimmt und mit der ihm vertrauten Heimat vergleicht, welche Erzählstrukturen es verwendet, und wie es sich auf der Reise zu größerer Selbstständigkeit entwickelt.  Das literarische Können des jungen Autors überrascht: Die Moselreise  könnte geradezu als Anleitung für die Methode dienen, die der Autor auch heute noch als "Professor für Kreatives Schreiben" lehrt: "Wie schreibe ich einen spannenden Reisebericht?"