K-pop : Diskurs och konsumtion i koreansk populärmusik 1996 – 2015

Denna uppsats undersöker koreansk populärmusiks explosiva framfart från slutet av 1990-talet och framåt. Den försöker svara på vad K-pop och dess idoler mer specifikt har representerat och erbjudit fans att konsumera och koppla detta till dess växande popularitet i ett historiskt perspektiv. Vidare försöker uppsatsen svara på varför K-pop gradvis har vuxit markant från slutet av 2000-talet i perifera regioner som Sverige. Uppsatsen analyserar ett urval av idolers representation i olika medier och källor som behandlar hur svenska fans förhåller sig till K-pop. Resultaten visar att idoler historiskt och med tid mer frekvent medverkat i många olika medieformat där de byggt upp en performativ image i relation till den rådande diskursen som en form av skådespeleri. Samtidigt har de idoler som följt kopierat originalkonceptet till det yttersta, vilket då också inbegriper plastkirurgi. Detta har resulterat i en ökning av ofta oskiljbara men visuellt vackra idoler. För många fans så ligger här en stor del av attraktionen; möjligheten att konstruera sin egen avgränsade konception av idoler för att fylla olika behov. För svenska fans så verkar det som att detta likaså är en del av anledning till dess växande popularitet när gränsen mellan det verkliga och fiktiva suddas ut. Det är också en möjlighet att anamma ett annat figurativt universum där exotiska idoler i sin allomfattande roll fritt kan konsumeras inom K-pop diskursen.

Pop-sportens fält

Sociologisk Forsknings digitala arkiv

The hand of God is over their hands (Q. 48:10) : on the notion of covenant in al-Ṭabarī’s account of Karbalāʾ

This article is an analysis of the story of the killing of Ḥusayn b. ʿAlī at Karbalāʾ in 61/680, as it is presented by Abū Jaʿfar Muḥammad b. Jarīr al-Ṭabarī (d. 310/923). The main argument is that the notion of the divine covenant, which permeates the Qur’an, constitutes a framework through which al-Ṭabarī views this event. The Qur’anic idea of the covenant is read in structural/thematic continuity with the Hebrew Bible account of the covenant between Yahweh and the Hebrew people, which has, in turn, been traced back in its basic form to Late Bronze Era treaties between rulers and their vassals.   The present study focusses on four speeches ascribed to Ḥusayn during the encounter he and his group had with the vanguard of the Kūfan army led by al-Ḥurr. These are analysed in accordance with their use of Qur’anic covenant vocabulary. They are also categorised within the broader framework of the eight standard characteristics of Ancient West Asian and Biblical covenants, as presented by George Mendenhall and Gary Herion, which have recently been developed in a Qur’anic context by Rosalind Ward Gwynne. This article argues that al-Ṭabarī’s Karbalāʾ narrative presents the pact of loyalty to Ḥusayn as a clear extension of the divine covenant.