Malnutrition hos äldre patienter på sjukhus : Metoder för bedömning av nutritionsstatus samt sjuksköterskans rutiner och attityder i samband med prevention

Syftet med studien var att beskriva subjektiva multifaktoriella metoder som sjuksköterskor kan använda för att identifiera äldre patienter med malnutrition och patienter med risk för att utveckla malnutriion. Syftet var vidare att redogöra för vilka undersökningar som sjuksköterskor i kliniskt arbete använder för att bedöma patienters nutrionsstatus med samt att belysa sjuksköterskors attityder till prevention av malnutritionstillstånd. Studien genomfördes som en systematisk litteraturstudie. De vetenskapliga artiklar (n=17) som ingick i studiens resultat söktes i databaserna ELIN@Dalarna och CINAHL. De sökord som användes var malnutrition, nutrition, undernutrition, elderly, screening, assessment, MNA, SGA, nurses och attitudes i olika kombinationer. Genom analys och granskning av de vetenskapliga artiklarna framkom det i resultatet att SGA, MNA, Simplified Model Malnourishment och NUFFE var subjektiva multifaktoriella metoder som sjuksköterskor kan använda för identifiering av äldre patienter med malnutrition eller risk för malnutrition. Den vanligaste undersökningen som sjuksköterskor bedömde patienters nutritionsstatus med var vägning. Andra undersökningar var mätning, BMI, intervju om normal vikt och viktförlust, observation av patienten, kostregistrering samt nutritionsplan i journalen. Sjuksköterskor upplevde att sjukhusledningen inte förväntade sig att bedömning av patienters nutritionsstatus skulle ske vid inskrivning samt att ansvarsfördelningen mellan sjuksköterskor och läkare var oklar. Det förekom att sjuksköterskor var ointresserade av behandling av malnutrition, men majoriteten var mycket intresserade. Många sjuksköterskor kände att deras kunskaper inom nutrition var otillräckliga för arbetet.

Malnutrition vid cytostatikabehandligen, sjuksköterskans förebyggande och lindrande omvårdnadsåtgärder : systematisk litteraturstudie

Syftet men denna systematiska litteraturstudie har varit att beskriva vilka komplikationer, som kunde leda till malnutrition hos cancerpatienter när de genomgått cytostatikabehandling. Studien syftar även till att beskriva vilka omvårdnadsåtgärder sjuksköterskan kunde vidta för att förebygga och lindra dessa komplikationer hos patienter med cancer. Artikelsökningen har skett via databaserna Elin@Dalarna, Blackwell Synergy och ScienceDirect (Elsevier). Sökorden som användes var cancer, constipation, fatigue, malnutrition, nutrition, nursing, pain, support, treatment, chemotherapy, side-effects, prevention, oral, complication, nausea, nutritional support, weight loss, BMR, oncology och care. Resultatet visade att komplikationerna som cancerpatienterna kunde drabbas av var fatigue, diareér, kräkningar, såriga slemhinnor och illamående. Dessa komplikationer kunde leda till malnutrition. Många patienter med cancer kunde dö av malnutrition istället för själva sjukdomen. Malnutrierade patienter med cancer kunde även få fler komplikationer av cytostatikabehandlingen än de patienter med cancer som var normalviktiga. Att följa upp nutritionsstatusen tidigt visade sig vara mycket viktigt för att förebygga och lindra komplikationerna och hjälpa patienter med cancer att motarbeta malnutritionen. Samarbetet med andra vårdgivare visade sig vara nödvändigt för att patienten med cancer skulle få en så bra omvårdnad som möjligt.

Malnutrition hos barn med cancer; Nutritionsstöd och omvårdnad

Syftet med denna systematiska litteraturstudie som inkluderar 18 artiklar, har varit att belysa vilka nutritionsstöd som kan förebygga och behandla malnutrition hos barn med cancer samt vilka omvårdnadsbehov som finns i samband med nutritionsbehandling. Resultatet visade att barn med cancer som behandlas med strålning och/eller cytostatika ofta drabbas av olika biverkningar som påverkar nutritionen. Cirka 46 % av barnen utvecklade malnutrition. Näringsintaget försämrades ofta på grund av biverkningarna vilket fick till följd att behandlingen försämrades samt tillväxt och utveckling påverkades negativt. Olika sätt fanns för att upprätthålla gott nutritionsstatus. Oralt intag förordades för att upprätthålla mag- tarmkanalens struktur och funktion. Alternativ för kostbehandling när barnet inte klarade att inta oral kost var nasogastrisk sond (NS), Perkutan Endoskopisk Gastrostomi (PEG) och Total Parenteral Nutrition (TPN). NS visade sig vara relativt biverkningsfritt och ett alternativ att tillgå under kortare nutritionsbehandlingar. PEG var ett gott alternativ med relativt få biverkningar då barnet behöver nutritionsstöd under längre tid. TPN var ett alternativ enbart då barnet inte kunde äta relaterat till bristande upptag i mag- tarmkanalen. Försämrat näringsintag påverkade barnets livskvalitet. Familjen påverkades genom att ätandet var en stark källa till konflikt mellan barnet och föräldrarna. Det var viktigt att barnet och familjen fick stöd i barnets förmåga att kunna äta samt att erbjudas näringsrik kost. Bedömning av nutritionsstatus och dokumentation av oralt intag, parenteralt intag och effekter av nutritionsbehandlingen var av stor vikt för att kunna ge barnet optimal omvårdnad.

Cathepsin S as a biomarker of low-grade inflammation, insulin resistance, and cardiometabolic disease risk

Cathepsin S is a protease important in major histocompatibility complex (MHC) class II antigen presentation and also in degrading the extracellular matrix. Studies, most of them experimental, have shown that cathepsin S is involved in different pathological conditions such as obesity, inflammation, atherosclerosis, diabetes, and cancer.    The overall hypothesis of this report is that high levels of circulating cathepsin S, is a biomarker that reflects pathology induced by inflammation and obesity. The overall aim of this report was to investigate possible associations between circulating cathepsin S, inflammation, glucometabolic disturbance, and its associated diseases in the community. As cathepsin S appears to be a novel risk marker for several pathological conditions, we also wanted to examine the effect of dietary intervention on circulating cathepsin S concentrations.    This thesis is based on data from three community-based cohorts, the Uppsala longitudinal study of adult men (ULSAM), the prospective investigation of the vasculature in Uppsala seniors (PIVUS), and a post-hoc study from the randomized controlled NORDIET trial.    In the first study, we identified a cross-sectional positive association between serum cathepsin S and two markers of cytokine-mediated inflammation, CRP and IL-6. These associations were similar in non-obese individuals. In longitudinal analyses, higher cathepsin S at baseline was associated with higher CRP and IL-6 levels after six years of follow-up. In the second study, we identified a cross-sectional association between increased serum levels of cathepsin S and reduced insulin sensitivity. These associations were similar in non-obese individuals. No significant association was observed between cathepsin S and insulin secretion. In longitudinal analysis, higher cathepsin S levels were associated with an increased risk of developing diabetes during the six-year follow-up. In the third study, we found that higher serum levels of cathepsin S were associated with increased mortality risk. Moreover, in the ULSAM cohort, serum cathepsin S was independently associated with cause-specific mortality from cardiovascular disease and cancer. In the fourth study, we identified that adherence to an ad libitum healthy Nordic diet for 6 weeks slightly decreased the levels of plasma cathepsin S in normal or marginally overweight individuals, relative to the control group. Changes in circulating cathepsin S concentrations were correlated with changes in body weight, LDL-C, and total cholesterol.    Conclusion: This thesis shows that circulating cathepsin S is a biomarker that independently reflects inflammation, insulin resistance, the risk of developing diabetes, and mortality risk. Furthermore, a Nordic diet moderately reduced cathepsin S levels in normal-weight and overweight men and women. This effect may be partially mediated by diet-induced weight loss and possibly by reduced LDL-C concentrations. 

Inflammation, oxidative stress, glomerular filtration rate, and albuminuria in elderly men : a cross-sectional study

BACKGROUND: The role of inflammation and oxidative stress in mild renal impairment in the elderly is not well studied. Accordingly, we aimed at investigating the associations between estimated glomerular filtration rate (eGFR), albumin/creatinine ratio (ACR), and markers of different inflammatory pathways and oxidative stress in a community based cohort of elderly men. FINDINGS: Cystatin C-based GFR, ACR, and biomarkers of cytokine-mediated inflammation (interleukin-6, high-sensitivity C-reactive protein[CRP], serum amyloid A[SAA]), cyclooxygenase-mediated inflammation (urinary prostaglandin F2alpha [PGF2alpha]), and oxidative stress (urinary F2 isoprostanes) were assessed in the Uppsala Longitudinal Study of Adult Men(n = 647, mean age 77 years). RESULTS: In linear regression models adjusting for age, BMI, smoking, blood pressure, LDL-cholesterol, HDL-cholesterol, triglycerides, and treatment with statins, ACE-inhibitors, ASA, and anti-inflammatory agents, eGFR was inversely associated with CRP, interleukin-6, and SAA (beta-coefficient -0.13 to -0.19, p < 0.001 for all), and positively associated with urinary F2-isoprostanes (beta-coefficient 0.09, p = 0.02). In line with this, ACR was positively associated with CRP, interleukin-6, and SAA (beta- coefficient 0.09-0.12, p < 0.02 for all), and negatively associated with urinary F2-isoprostanes (beta-coefficient -0.12, p = 0.002). The associations were similar but with lower regression coefficients in a sub-sample with normal eGFR (>60 ml/min/1.73 m2, n = 514), with the exception that F2-isoprostane and SAA were no longer associated with eGFR. CONCLUSION: Our data indicate that cytokine-mediated inflammation is involved in the early stages of impaired kidney function in the elderly, but that cyclooxygenase-mediated inflammation does not play a role at this stage. The unexpected association between higher eGFR/lower albuminuria and increased F2-isoprostanes in urine merits further studies.