Skapandet av skräcken : John Ajvide Lindqvists Låt den rätte komma in

Syftet med denna uppsats är att undersöka hur och med vilka medel det skrämmande i John Ajvide Lindqvists Låt den rätte komma in skapas, hur detta förmedlas till läsaren och vilka konsekvenser detta får samt att undersöka på vilket sätt vampyren Eli skiljer sig från den traditionella vampyren.Utgångspunkt i romanen är den mänskliga kroppen och särskilt fokus läggs vid kroppsvätskor, kroppslukter, det sexuellt avvikande och den deformerade kroppen. Gestaltningen av detta handlar om ett brytande mot tabun och etablerade normer som finns i vårt samhälle i dag. Detta skapar känslor av obehag och äckel hos läsaren. Ajvide Lindqvist använder sig av det groteska i syfte att illustrera de obekvämligheter som vi inte vill kännas vid.Eli skiljer sig från den traditionella vampyren genom att vara ett barn och genom att kunna uppfattas som flicka. Här finns också en komplexitet vad gäller kön, då Eli kan sägas vara intergender – av ett odefinierbart kön som ligger bortom de vanliga kategorierna "man" och "kvinna".

"Dare to share!" : Bikt, moderskap och motstånd i Den stora mammabikten

”Dare to share!”: Confession, motherhood and resistance in The great mother confession This article explore the meaning of confession in a commercial, secular event – The great mother confession (TGM). The event is understood as imbedded in a therapeutic culture where emotional disclosure, in the form of confessions, is a highly valued practice. In a web-based confession-blog that constitutes part of the TGM-concept, confessions serve to free mothers from supressing norms. The blog becomes an arena for a volatile community where burdening and ”forbidden” thoughts and emotions becomes generalised and disarmed, releasing mothers from guilt. When this function of the blog is questioned from a competing sub-discourse of the therapeutic, emphasising the disclosure of happiness, a struggle emerges over the authority to define the meanings of confession. TGM can be understood as having potential for serving as an arena for challenging norms, but even as norms are implicitly addressed the practice makes a halt at that point. Norms that are seemingly dissolved in responses to confessions are not questioned, only recognised, normalised and de-politicised.