Kolerahanteringen i Falun år 1834 & 1853 : En studie av sundhetsnämndens agerande

Syftet med uppsatsen är att undersöka vilka åtgärder som Falu stad, genom sundhetsnämnden, vidtog när farsoten kolera spreds i Sverige år 1834 respektive år 1853 samt om dessa åtgärder skiljer sig över tid. Frågeställningarna som används är: Vilka förebyggande åtgärder mot kolera vidtog staden genom sundhetsnämnden år 1834 och år 1853? Hur agerade läkarna i Falun mot kolerahotet? Skiljer sig Falu sundhetsnämnds åtgärder i jämförelse med andra städers sundhetsnämnder? Skiljer sig sundhetsnämndens åtgärder mellan åren 1834 och 1853? Materialet som används består av sundhetsnämndens mötesprotokoll från åren 1834 och år 1853, kolerakungörelser från de båda tidpunkterna, stadsläkare- och gruvläkarapporter samt utdrag från Tidning för Falu län och stad. Resultatet visar, att Falun vid båda tillfällena spärrades av genom att vaktstationer upprättades vid vägarna och vid stadens gräns. En karantänsstation upprättades vid stadens hälsobrunn för att ta om hand personer som inte vistats på kolerafri ort de 10 senaste dagarna. Staden delades in i tio distrikt som bemannades med en distriktschef samt några uppsyningsmän, som kontrollerade att staden hölls ren och att invånarna var rena. Stadens läkare var väldigt aktiva under sundhetsnämndens möten år 1834 och gav flera förslag på vad som behövdes göras medan de år 1853 intog en mer passiv roll. Åtgärderna i Stockholm år 1834 är snarlika de åtgärder som genomfördes i Falun samma år, huvudstaden delades också in i distrikt och det tillsattes även distriktschefer och uppsyningsmän. En annan likhet är att både Falun och Stockholm beställde färdiga likkistor för att ha i beredskap. Såväl sundhetsnämnderna i Karlskrona, Ystad och Arboga liksom Falun år 1853 vidtog i stort sett samma åtgärder som gjordes redan år 1834 t ex spärrningsåtgärder, karantänsskydd, införandet av kolerasjukhus och extra insatser för de mest utsatta i samhället.

Spanska sjukan inom Nås provinsialläkaredistrikt 1918 - 1919 med särskild hänsyn tagen till Dala-Järna och Vansbro

Denna uppsats har till syfte att få en överblick av hälsoläget inom Nås provinsialläkaredistrikt under hösten 1918 och våren 1919, då spanska sjukan grasserade. Uppsatsen undersöker vilken belastning spanska sjukan blev för epidemisjukvården och hur kommunen sörjde för den under epidemin. Mortaliteten under spanska sjukan visade ett liknande mönster som i andra delar av världen där ett stort antal unga människor avled. I undersökningen belyses även könstillhörigheten samt yrkeskategorisering av de döda. Under epidemins inledning var männen i majoritet men senare under epidemin blir det flest kvinnor, som avled i sviterna av spanskan. Mortalitetens yrkeskategorisering visar en klar majoritet för kroppsarbetare av olika slag samt hustrur till hemmansägare eller skogsarbetare och industriarbetare. Dödligheten var störst inom Vansbro municipalsamhälle under epidemin, beroende på att järnvägen och många resande passerade där. Pressens rapportering visar att Vansbro / Dala – Järna drabbades hårt av spanska sjukan.Som källmaterial användes provincialläkarrapporter från medicinalstyrelsens arkiv, kommunalnämndens och hälsovårdsnämndens protokoll, dödböcker och tidningartiklar ur tre lokala dagstidningar.

Spanska sjukan på Kungliga Gotlands infanteriregemente 1918-1920

Uppsatsens syfte har varit att undersöka hur Kungliga Gotlands infanteriregemente drabbades av spanska sjukan under 1918-1920. Det har även jämförts hur detta regemente drabba¬des i jämförelse med Dalarnas och Västmanlands regementen under 1918. Frågeställning¬arna som besvarats handlar om hur många som insjuknade och dog, hur regementets ansva¬riga agerade samt vilka åtgärder som vidtogs när epidemin hade nått regementet. Det huvudsakliga materialet jag har använt mig av är förste provinsialläkarens årsberättelser och regementets inkomna och utgående skrivelser. Studiens resultat visar att Kungliga Gotlands infanteriregemente med sina cirka 500 sjuk¬domsfall och fyra dödsfall under epidemins första period, 1918 drabbades i hög grad i jämfö¬relse med Dalregementet, men i liten grad i jämförelse med Västmanlands rege¬mente. Anledningen till att regementet på Gotland klarade sig relativt lindrigt från spanska sjukan kan bero på att en fungerande sjukvård snabbt kunde sättas in samt att man vidtog andra åt¬gärder såsom inskränkningar på permissioner, striktare personlig hygien och renlighet i loka¬lerna samt skyddsympning.

Spanskt sjuk på ett sjukhus i Sverige : Spanska sjukans utbrott på Säters hospital hösten 1918

Spanska sjukan var en världsomfattande epidemi, en pandemi, som drog över världen i flera influensavågor mellan 1918-1920. Syftet har varit att ta reda på hur Säters hospital drabbades av och hanterade influensautbrottet 1918. Med hjälp av överläkarens årsberättelse för 1918 har jag lyckats få fram att 40,7 % av alla patienter blev smittade av spanska sjukan varav 15,3 % av dem avled till följd av sjukdomen. 529 personer smittades av spanska sjukan på Säters sjukhusområde varav 57 personer avled, vilket motsvarar 10,8 %. Av de 529 smittade männen och kvinnorna avled 12,6 % kvinnor (34 stycken) och 8,9 % män (23 stycken) till följd av in-fluensan. Överläkaren beskrev i årsberättelsen att Säters hospital klarade sig förhållandevis bra, tack var det paviljongsystemet som möjliggjorde att influensan kunde isoleras.