Malnutrition hos äldre patienter på sjukhus : Metoder för bedömning av nutritionsstatus samt sjuksköterskans rutiner och attityder i samband med prevention

Syftet med studien var att beskriva subjektiva multifaktoriella metoder som sjuksköterskor kan använda för att identifiera äldre patienter med malnutrition och patienter med risk för att utveckla malnutriion. Syftet var vidare att redogöra för vilka undersökningar som sjuksköterskor i kliniskt arbete använder för att bedöma patienters nutrionsstatus med samt att belysa sjuksköterskors attityder till prevention av malnutritionstillstånd. Studien genomfördes som en systematisk litteraturstudie. De vetenskapliga artiklar (n=17) som ingick i studiens resultat söktes i databaserna ELIN@Dalarna och CINAHL. De sökord som användes var malnutrition, nutrition, undernutrition, elderly, screening, assessment, MNA, SGA, nurses och attitudes i olika kombinationer. Genom analys och granskning av de vetenskapliga artiklarna framkom det i resultatet att SGA, MNA, Simplified Model Malnourishment och NUFFE var subjektiva multifaktoriella metoder som sjuksköterskor kan använda för identifiering av äldre patienter med malnutrition eller risk för malnutrition. Den vanligaste undersökningen som sjuksköterskor bedömde patienters nutritionsstatus med var vägning. Andra undersökningar var mätning, BMI, intervju om normal vikt och viktförlust, observation av patienten, kostregistrering samt nutritionsplan i journalen. Sjuksköterskor upplevde att sjukhusledningen inte förväntade sig att bedömning av patienters nutritionsstatus skulle ske vid inskrivning samt att ansvarsfördelningen mellan sjuksköterskor och läkare var oklar. Det förekom att sjuksköterskor var ointresserade av behandling av malnutrition, men majoriteten var mycket intresserade. Många sjuksköterskor kände att deras kunskaper inom nutrition var otillräckliga för arbetet.

Malnutrition vid cytostatikabehandligen, sjuksköterskans förebyggande och lindrande omvårdnadsåtgärder : systematisk litteraturstudie

Syftet men denna systematiska litteraturstudie har varit att beskriva vilka komplikationer, som kunde leda till malnutrition hos cancerpatienter när de genomgått cytostatikabehandling. Studien syftar även till att beskriva vilka omvårdnadsåtgärder sjuksköterskan kunde vidta för att förebygga och lindra dessa komplikationer hos patienter med cancer. Artikelsökningen har skett via databaserna Elin@Dalarna, Blackwell Synergy och ScienceDirect (Elsevier). Sökorden som användes var cancer, constipation, fatigue, malnutrition, nutrition, nursing, pain, support, treatment, chemotherapy, side-effects, prevention, oral, complication, nausea, nutritional support, weight loss, BMR, oncology och care. Resultatet visade att komplikationerna som cancerpatienterna kunde drabbas av var fatigue, diareér, kräkningar, såriga slemhinnor och illamående. Dessa komplikationer kunde leda till malnutrition. Många patienter med cancer kunde dö av malnutrition istället för själva sjukdomen. Malnutrierade patienter med cancer kunde även få fler komplikationer av cytostatikabehandlingen än de patienter med cancer som var normalviktiga. Att följa upp nutritionsstatusen tidigt visade sig vara mycket viktigt för att förebygga och lindra komplikationerna och hjälpa patienter med cancer att motarbeta malnutritionen. Samarbetet med andra vårdgivare visade sig vara nödvändigt för att patienten med cancer skulle få en så bra omvårdnad som möjligt.

Malnutrition hos barn med cancer; Nutritionsstöd och omvårdnad

Syftet med denna systematiska litteraturstudie som inkluderar 18 artiklar, har varit att belysa vilka nutritionsstöd som kan förebygga och behandla malnutrition hos barn med cancer samt vilka omvårdnadsbehov som finns i samband med nutritionsbehandling. Resultatet visade att barn med cancer som behandlas med strålning och/eller cytostatika ofta drabbas av olika biverkningar som påverkar nutritionen. Cirka 46 % av barnen utvecklade malnutrition. Näringsintaget försämrades ofta på grund av biverkningarna vilket fick till följd att behandlingen försämrades samt tillväxt och utveckling påverkades negativt. Olika sätt fanns för att upprätthålla gott nutritionsstatus. Oralt intag förordades för att upprätthålla mag- tarmkanalens struktur och funktion. Alternativ för kostbehandling när barnet inte klarade att inta oral kost var nasogastrisk sond (NS), Perkutan Endoskopisk Gastrostomi (PEG) och Total Parenteral Nutrition (TPN). NS visade sig vara relativt biverkningsfritt och ett alternativ att tillgå under kortare nutritionsbehandlingar. PEG var ett gott alternativ med relativt få biverkningar då barnet behöver nutritionsstöd under längre tid. TPN var ett alternativ enbart då barnet inte kunde äta relaterat till bristande upptag i mag- tarmkanalen. Försämrat näringsintag påverkade barnets livskvalitet. Familjen påverkades genom att ätandet var en stark källa till konflikt mellan barnet och föräldrarna. Det var viktigt att barnet och familjen fick stöd i barnets förmåga att kunna äta samt att erbjudas näringsrik kost. Bedömning av nutritionsstatus och dokumentation av oralt intag, parenteralt intag och effekter av nutritionsbehandlingen var av stor vikt för att kunna ge barnet optimal omvårdnad.

Women's experiences of two different self-assessment methods for monitoring fetal movements in full-term pregnancy : a crossover trial

Background: Low maternal awareness of fetal movements is associated with negative birth outcomes. Knowledge regarding pregnant women's compliance with programs of systematic self-assessment of fetal movements is needed. The aim of this study was to investigate women's experiences using two different self-assessment methods for monitoring fetal movements and to determine if the women had a preference for one or the other method. Methods: Data were collected by a crossover trial; 40 healthy women with an uncomplicated full-term pregnancy counted the fetal movements according to a Count-to-ten method and assessed the character of the movements according to the Mindfetalness method. Each self-assessment was observed by a midwife and followed by a questionnaire. A total of 80 self-assessments was performed; 40 with each method. Results: Of the 40 women, only one did not find at least one method suitable. Twenty of the total of 39 reported a preference, 15 for the Mindfetalness method and five for the Count-to-ten method. All 39 said they felt calm, relaxed, mentally present and focused during the observations. Furthermore, the women described the observation of the movements as safe and reassuring and a moment for communication with their unborn baby. Conclusions: In the 80 assessments all but one of the women found one or both methods suitable for self-assessment of fetal movements and they felt comfortable during the assessments. More women preferred the Mindfetalness method compared to the count-to-ten method, than vice versa.

Fetal Movements in late Pregnancy : Categorization, Self-assessment, and Prenatal Attachment in relation to women’s experiences

Aim: To explore how pregnant women experience fetal movements in late pregnancy. Specific aims were:  to study women’s experiences during the time prior to receiving news that their unborn baby had died in utero (I), to investigate women’s descriptions of fetal movements (II), investigate the association between the magnitude of fetal movements and level of prenatal attachment (III), and to study women’s experiences using two different self-assessment methods (IV). Methods: Interviews, questionnaires, and observations were used. Results: Premonition that something had happened to their unborn baby, based on a lack of fetal movements, was experienced by the participants. The overall theme “something is wrong” describes the women’s insight that the baby’s life was threatened (I). Fetal movements that were sorted into the domain “powerful movements” were perceived in late pregnancy by 96 % of the participants (II). Perceiving frequent fetal movements on at least three occasions per 24 hours was associated with higher scores of prenatal attachment in all the three subscales on PAI-R. The majority (55%) of the 456 participants reported average occasions of frequent fetal movements, 26% several occasions and 18% reported few occasions of frequent fetal movements, during the current gestational week.  (III). Only one of the 40 participants did not find at least one method for monitoring fetal movements suitable. Fifteen of the 39 participants reported a preference for the mindfetalness method and five for the count-to-ten method. The women described the observation of the movements as a safe and reassuring moment for communication with their unborn baby (IV). Conclusion:  In full-term and uncomplicated pregnancies, women usually perceive fetal movements as powerful. Furthermore, women in late pregnancy who reported frequent fetal movements on several occasions during a 24-hour period seem to have a high level of prenatal attachment. Women who used self-assessment methods for monitoring fetal movements felt calm and relaxed when observing the movements of their babies. They had a high compliance for both self-assessment methods. Women that had experienced a stillbirth in late pregnancy described that they had a premonition before they were told that their baby had died in utero.