4 resultados para Faulkner, William, 1897-1962
em Dalarna University College Electronic Archive
Resumo:
Le Grand-Guignol n’a reçu que peu d’attention critique sérieuse jusqu’à la fin des années 1980. Ce petit théâtre a pendant 65 ans, de 1897 à 1962, offert des pièces d’un genre nouveau mêlant terreur, violence et souvent érotisme. Le succès était au rendez-vous et le Théâtre du Grand-Guignol est longtemps resté une attraction incontournable de Paris. Les pièces choisies pour ce mémoire sont issues de ce répertoire et ont cela de particulier qu’elles ont été écrites en collaboration entre un écrivain, André de Lorde, et un psychologue, Alfred Binet. Malgré leurs différences, ces pièces ont une constante, un point commun : elles suscitent toutes la peur chez le spectateur. C’est précisément la façon dont Binet et de Lorde établissent cette peur à travers leurs pièces qui sera l’objet d’étude de ce mémoire. Ce mémoire se limite à l’analyse de deux œuvres en particulier : L’Obsession, et Une leçon à la Salpêtrière. Appréhender la notion de peur dans une œuvre théâtrale impose de réfléchir non seulement aux thèmes développés mais également à la construction dramatique du récit et à sa mise en scène. Dans le cas spécifique d’une pièce Grand-Guignol, il y aura une dimension supplémentaire à inclure : ce que l’on peut appeler « l’expérience Grand-Guignol ». De quelles façons le fait même d’aller voir une pièce dans ce théâtre participait-il à l’anticipation et au sentiment de peur nécessaire à l’efficacité des pièces ? Après un bref rappel de l’histoire du Grand-Guignol, les causes externes comme le quartier de Montmartre, mais aussi les habiles coups publicitaires des premiers directeurs artistiques ainsi que la configuration du théâtre lui-même sont étudiées pour montrer comment elles ont largement contribué à créer un véritable mythe autour du Grand-Guignol. Dans la deuxième partie, une analyse spécifique des deux pièces mentionnées précédemment est faite. Les questions suivantes ont été posées : sur quels thèmes pouvaient bien jouer les auteurs pour toucher leur public ? En quoi ces thèmes reflétaient-ils les peurs de l’époque, c’est-à-dire de la « Belle Epoque » ? Dans la dernière partie, une analyse textuelle et scénique a été faite au cours de laquelle il a été tenté de comprendre comment les auteurs provoquent et entretiennent la peur et l’angoisse à travers à la fois la construction dramatique des pièces et leurs jeux de scène.
Resumo:
Syftet med denna uppsats har varit att klargöra livs- och arbetsförhållandena för barnmorskorna i Falu provinsialläkardistrikt under senare delen av 1800-talet. Det finns forskning som menar att landsortsbarnmorskorna från förra sekelskiftet och bakåt oftast var gifta och/eller hade egna barn, och denna slutsats har inspirerat till föreliggande arbete. Med utgångspunkt i samtliga distriktsbarnmorskors civilstånd, ev. moderskap, ålder och ursprung år 1897, har sedan ett mindre antal valts ut för en djupare granskning. Undersökningen har alltså varit tudelad. Resultatet som helhet visar bl.a. att de flesta barnmorskorna var ogifta och barnlösa år 1897. Den djupare granskningen visar dessutom stor variation i livs- och arbetsvillkor, där exempelvis löner och arbetsbörda var mycket olika. Vidare forskning kring frågor som t. ex. beräkningsgrunderna för kontantlönerna, skulle nyansera bilden ytterligare.
Resumo:
Syftet med denna uppsats är att utforska hur resocialiserings- och uppfostrans-ideal av sinnesslöa fungerade vid Västmanlands sinnesslöanstalt å Sofielund. Studien är en fallstudie med individfokus, som följer 18 intagna skolhemsele-ver vid sinnesslöanstalten i Sofielund. Det material som har använts är bland annat intagningslistor, journaler och personliga akter för de 18 undersöknings-personerna, som finns tillgängliga hos Landstingsarkivet Västmanland. Av denna undersökning framkommer bland annat att de 18 undersökningsperso-nerna kom från relativt normala familjer och hemförhållanden, som i de flesta fallen tillhörde arbetarklassen. Samtliga undersökningspersoner ansågs vara bildbara vid intagningen till Sofielund och den största delen av dem ansågs före intagningen lida av lättare sinnesslöhet (idioti). Dessutom ansågs inte någon av dem vara farlig för sin omgivning. Skolpersonalens beskrivningar stödjer inte heller uppfattningen om att de skulle ha ansetts vara farliga. Om de 18 undersökningspersonerna framkommer att de i vissa fall inte ansågs vara bildbara av skolledningen, tidigare utlåtanden till trots. Följaktligen visar resultatet på att en stor del av undersökningspersonerna blev hemskickade efter utskrivning från skolhemmet, möjligen för att de ansågs vara bildbara och därmed inte var lämpliga i skolhemmet. Denna studies resultat pekar också på att uppföljningen av undersökningspersonerna var relativt systema-tisk. En sammanfattande slutsats i denna studie är också att det inte var ovanligt att undersökningspersonerna skickades hem, trots att de flesta gjorde ganska små framsteg i skolan.
Resumo:
Vilhelm Ekelunds och det litterära fältet 1897-1949 [Vilhelm Ekelund and the literary field 1897-1949] The theoretical background of this study is Pierre Bourdieu’s sociological approach to literature. I use his theory concerning the importance of cultural (and other forms of symbolic) capital for the individual artist – and his description of the literary field as a place characterized by continuous conflict between different categories of participants. In the article, I argue that as a young poet, Ekelund held a position in the field that was with the intellectual group as opposed to the group of commercial authors – and among the young avant-garde as opposed to among the consecrated and well-established writers. However, this position changed somewhat during the years Ekelund spent in exile (1908-1921), and it continued to change after his return to Sweden. His reputation as a thoroughly intellectual writer was accentuated and, as time passed, he himself became a consecrated artist with certain privileges – e.g. grants and awards – to defend.