Att iscensätta apokalypsen : zombiemetaforer i den samtida katastrofberedskapen

Enacting the apocalypse: zombie metaphors in contemporary disaster preparedness Since the turn of the millennium, enactment of possible emergencies and catastrophes has become a most common way of producing knowledge about events yet to occur. Preparedness exercises are frequently performed by public authorities at local and regional levels. Collaborative approaches among relevant actors are enhanced and evaluated through simulated accidents and acts of terror as well as school shootings and epidemic outbreaks. Due to the incalculability of many modern threats, enactment is employed as a method for rendering potential future events available as empirical phenomena. However, sometimes these potential futures are represented in ways that correspond only to imagined and fictional worlds. The aim of this article is to explore the enactment of unreal possibilities in contemporary preparedness exercises. The empirical material employed for this purpose consists of crisis plans and exercise guides used in public and official institutions in the United States as well as qualitative interviews with municipal safety coordinators in Sweden.

Motiverande samtal mellan sjuksköterskan och personer med diabetes typ 2 – en litteraturöversikt

Bakgrund: Antalet personer med diabetes i världen ökar. Det har blivit en global epidemi. Risken för dödsfall bland människor med diabetes, är ungefär dubbelt så stor, som för människor i samma ålder utan diabetes. Diabetes typ 2 (DT2) är den vanligaste typen av diabetes. Inom hälso- och sjukvården används alltmer motiverande samtal (MI) som behandlingsmetod för livsstilsrelaterade problem som till exempel: kost, motion alkohol och tobak. Syfte: Syftet med studien var att beskriva hur sjuksköterskans användning av MI påverkar livsstilsförändringar hos personer med DT2 och deras upplevelse av behandlingen. Metod: En litteraturöversikt. Resultat: MI som behandlingsmetod gav flera positiva hälsoeffekter. Det framgick bland annat genom en sänkning av HbA1c. Även kunskapsnivån gällande livsstilsförändringar ökade efter MI-behandling. Vid användning av MI stärktes personens inneboende motivation till förändring. Slutsats: MI är en relativt ny metod som ännu inte fått stor genomslag inom diabetesvården. MI ger positiva hälsoeffekter som till exempel sänkt HbA1c. Deltagarna blev mer motiverade och medvetna om sitt eget ansvar för att göra livsstilsförändringar. Mer forskning om MI för personer med DT2 behövs.